Compadre's blogg

Igår skulle det bli en dag värd att minnas. Igår skulle jag påbörja den plan som jag tänk över nu när ridningen inte riktigt är första prioritet. När Ida och jag kom ut till stallet var det fullt i ridhuset, jag kände mig allmänt omotiverad och tja det kändes inte som den här dagen/träningspasset skulle ge så mycket.

När det blev tomt i ridhuset några minuter mellan några ridpass smet vi in och tog tillfället i akt att träna lite från marken utan att behöva känna oss i vägen. Tanken var att fortsätta träningen då jag går vid sidan av Compadre och håller i halsringen. Att kunna få honom att följa, känna sig bekväm och avslappnad vid min sida i både skritt och trav.

Jag började att gå på hans innersida i vänster varv, som är enklast. Då spårar han nästan till hundra och följer mig lugnt och det jag ber om i halsringen. När jag byter varv så jag hamnar på yttersidan och “tränger” honom får han lite mer panik och vill fly, men idag gjorde han inga hysteriska försök att spänt kasta sig undan mig och komma lös. Idag fick han bråttom, blev spänd men valde att lugna ned sig och stanna kvar 🙂

Bildtext: Helt enkel “springa vid sidan om”-träning vänster varv (23 feb 2011)

När det sedan var dags för högervarvet på innersidan var jag förberedd på det värsta.. Han är ju stelare i detta varvet och visst att han hade gått nästan på tvären när jag gick på yttersidan men det var iaf. under kontrollerade former istället för kaos. När jag går på innersidan om honom blir det samma stelhet och spändhet och detta gör att hans rumpa faller ut flera decimeter utanför honom. Det blir helt en inkorrekt gång för honom och min position gör det väldigt svårt för mig att kunna påverka honom.

Att han går utanför sig har jag innan upplevt i vänstervarvet på volten i longeringen och även från ryggen – och nu fallerar allt i högervarvet. Det handlar om att han ska forma sig och när han inte klarar det tappar han hela sin hållning.

Jag har försökt ta hjälp mot en vägg i arbetet från marken men då låser han fast sig i framdelen och stannar, eller hastigt framåt. Uppsuttet har jag försökt påverka honom eftersom det underlättar för mig att kunna hjälpa honom från båda håll samtidigt men då går han istället i luften. Minsta lilla sak man ber om blir en enorm press och hans ögon talar så klart genom att spärras upp extremt!

Idag tänkte jag göra det som jag alltid gör med alla andra hästar, men som jag undvikit på Compadre eftersom han är SÅ SNABB att han kommer undan, kastar sig undan och kommer lös. Minsta lilla hjälp blir en katastrof och det är inte värt besväret..

Men idag kände jag att det var dags. Jag lade grimskaftet på yttersidan för att undvika att han böjer in halsen och därmed slirar med rumpan. När han inte lyssnade på linan och jag visade lite tydligare blev han såklart väldigt upprörd och tog det hårt även att jag är så mjuk jag kan. Det blev några flyg i luften och en stegring som vanligt, eftersom han börjar backa och eftersom jag följer med för att inte tappa honom skapar han sin egen mardröm 😉

Men idag lossade vi på så mycket att jag inte kan tro att det va sant. Att Ida var med och fotade var en så härlig bonus eftersom jag nästan alltid tränar ensam eller har en kamera som stänger av sig när den stått och spelat in ett tag.. Värdelöst att ha videoklipp som slutar mitt i ett missförstånd – men så var det inte idag 🙂

Bildtext: Introduktion för det nya “magiska” tygeltaget från marken (23 feb 2011)

Jag känner definitivt att ridningen har hjälpt mig jättemycket från marken nu när jag väl ser hans reaktioner. Tygeltagen som ni ser på bilen ovan tar han riktigt bra istället för att helt flippa och inte ens vilja försöka förstå. Här undrar han, stannar och låser sig, spänner sig när jag vibrerar i linanför att få loss spänningen som faktiskt lossnar (kors i taket) och sedan går vi framåt med bakdelen mitt under sig *LYCKA*

Bildtext: Compadre är spänd och osäker men försöker förstå (23 feb 2011)

Jag använde mig jättemycket (nästan bara) av väggen för att hjälpa honom att hitta rätt. Som sagt, minsta sak blir till världens undergång och jag tycker inte att det ska behöva vara så. Idag raserade bara en liten del av världen, hehe, för som ni ser här på bilden ovan spänner han sig, tänker uppåt när han får panik över vad jag försöker visa och sedan släpper det helt och håller på bilden nedan *skönt*

Jag känner också att han blir så spänd av saker jag ber honom om eftersom han ju haft ont innan när han ska samla sig. Därför blir det dubbelt så svårt när han har jobbigt både mentalt och fysiskt. Men idag har han inte ont, bara komma förbi de där minnena 🙂

Bildtext: Ren avslappning när han försökte förstå, massor av beröm (23 feb 2011)

När han väl slappnade av klev han bannemig helt in under sig med vinklade bakben och som det syns väl på bilden ovan så börjar han slappna av över sin överlinje och tar för sin framåt. Så underbart att se och känna *kärlek*

Bildtext: Testade tom. lite trav och kors i taket det gick helt OKEJ!! (23 feb 2011)

För att verkligen befästa detta moment bad jag honom om några travsteg också. Absolut inte för att pressa eller inte nöja mig, tvärt om. För att verkligen hjälpa honom att komma över sin fobi och bara tänka framåt mer utan att tappa kroppskontrollen. Så fort traven skulle komma korrekt skulle han få sakta av DIREKT.

OCH – traven kom som ni ser, med (till och med) helt okej vinklade bakben, inte helt galet hög form men fortfarande större delen av balansen på framdelen. Allt kommer när det kommer och på den goda vägen vi var på idag kan jag verkligen blicka framåt.

Ridningen som vi ägnat oss åt har verkligen hjälpt oss att komma varandra närmre. Fysisk kontakt, hjälp från både håll men nu är det verkligen dags för mer markarbete – när ridningen nu blir en svårighet istället för att underlätta som jag tyckte den gjort nu ett tag.

Det som är så stort med denna dag är att det är precis detta han flippar för i ridningen, från marken i kapsonen, vid sidan om honom – alltid alltid! Detta har förföljt honom från början och det är idag första gången han verkligen kommer förbi det. Det förklarar ju hur pass spänd och rädd han har varit för att lösa den knuten. Självklart hade man säkert kunna lösa det innan men jag har inte känt att det varit snällt när han mått så dåligt över det. Så fort vi börjar med att mjuka upp honom blir han ledsen och osäker och har därför inte velat utsätta honom för det.

Idag var det han som valde att det var okej och det känns så stort! Så glad 🙂

Bildtext: Jag och Compadre när vi besökte Morgan i söndags (20 feb 2011)

Just nu känns det som för många måsten. Hästlivet i vardagen ska vara så himla “vanlig” och det är inte riktigt så det fungerar i min värld. Jag vill känna av hästar, som individer och de ska få uttrycka det de känner. Om det innebär som i Compadres fall att han blir “galen” och flippar spelar ingen roll, för det som behöver komma ut – det ska ut!

Det är lätt att glömma hur Compadre var när han kom, apatisk, undernärd och ledsen. Till vad han förvandlades till när han började få energi och bearbetade sina känslor, han var både rädd, aggressiv, ledsen, galen och glad – olika för varje dag, men mes rädd och överkänslig för allt. Lättdistraherad är han fortfarande och labil märker jag också att han blir, men det kommer mer som en chock nu eftersom han mestadels står lös i gången med hängande huvud och han lunkar med när man leder honom, går förbi saker om jag ber honom trots att han först skyggar osv.

Men i dagsläget ska jag tänka om lite. För just nu är han i en fas där han är skör och aggressiv. Jag kan tänka mig att bearbetar gamla saker som nu kommit upp till ytan eftersom vi börjar rida lite mer. Jag vet även att han har överskottsenergi eftersom han går ute för lite än vad han skulle behöva. Omständigheterna är alltid olika för alla och livserfarenheter och känslor spelar en stor roll för hur man tar saker.

Jag har nu bestämt mig för att lägga ridningen lite åt sidan för tillfället eftersom han tydligt visar mig att han så gärna vill träna från marken. Alltid positiv och villig att förstå, medan han från ryggen har det tufft att både känna in mig och sig själv.

Självklart behöver vi komma förbi problemen i ridningen men det är ingen brådska. Trodde jag skulle åka och träna Akademisk Ridkonst nu på söndag men jag skjuter faktiskt på det och åker dit som fotfolk istället. Det är upp till Compadre och vad han är redo för i livet – och just nu känns det som han försöker berätta för mig att det är tufft för honom. Då väntar vi 🙂

Allt för min galne lille prins! <3

Innan jag börjar berätta om hur det gick att rida idag ska jag säga en så hiimla “kors i taket”-grej 😉 Compadre hade inte bajsat någonting i mitten av boxen utan lagt allt utmed en vägg *LYCKA* ..och visst låter detta helt banalt men ni anar inte hur lång tid och mycket omsorgsfullt jag lägger varje dag på att mocka hans sketna box. Det är bajs och kiss ÖVERALLT och vi som har gummimattor ska helst inte ha så mycket spån heller eftersom det inte behövs. Men nu har jag tagit mer spån och tänkt vända hans skitiga trend en gång för alla – och kanske det funkar. Hur mycket som helst för mig att vända igenom eftersom han blandar allt. Men hoppa hoppas på att han kanske börjar tänka sig för lite 😉

Bildtext: Jag och Compis i stallgången (4 feb 2011)

Nu till ridpasset..

Med bultande huvudvärk beslutade jag mig för att ändå sitta upp en sväng eftersom det var så upp och ned igår. Kände att jag bara ville sitta upp en sväng och känna hur det skulle kännas med sadel. Tyvärr var det värre.. men slutade bättre!

Jag hade enbart kapsonen idag eftersom han ju nu har börjat hackar tänder med bettet igen.. Han var överkänslig mot allt när han “försvann in i sig själv” och minsta sak jag bad om blev en cirukus. Eller så var han helt okänslig och slet tygeln ur handen på mig trots att jag knappt gjorde någonting och så kastar han sig framåt nedåt och försöker ordagrant få av mig..

Jag kunde inte göra några småsaker med honom, som att be om lite ställning och bara lunka på som vi annars gillar att göra i ridhuset. Så idag tog jag och travade och tränade lite galoppskänkel enbart för att få bort bockningsattackarna. Han var upprörd, arg, ledsen, oförstående – you name it – men tillslut kom han på att om han slutade strula och kasta sig omkring kanske vi kunde bli kompisar och komma överens om någonting.

Pressade absolut ingenting utan bara små små bedjanden som mest slutade i katastrofala tvära kast. Äntligen lossnade det och han bara flöt lite försiktigt och osäkert in i galoppen och sedan avslutade jag direkt. Jag testade enbart vänstergaloppen eftersom jag märkte häromdagen att han bara tar högergaloppen uppsuttet.

Jag satt nämligen en liten sväng själv och red när jag var hos Morgan, för att få ordning på allt i lugn och ro. Då blev det galoppfattningar eftersom han försökt skicka av mig under hela ridpasset och det gick helt okej då ensamma. Dock upptäckte jag ju som sagt att han absolut inte vill ta vänstergaloppen, men det utreder vi nu lite i taget.

Ännu tröttare och dubbelt så mycket pulserande huvudvärk hade jag efter passet. Men det kändes ändå helt okej.. Godnatt!

Måndagen den 21 februari 2011
Äntligen skulle jag och Compadre återgå till lugnet i ridhuset, barbacka, gymnasiserande och lugnt i skritt och trav – trodde jag!!

Jag satt upp och kände att han var laddad, men det är han alltid innan vi hunnit komma igång och landa i stämningen. Tyvärr var var inte själva i ridhuset och det märktes väl att han påverkades negativt av andra hästar nu, vilket jag inte märkt av mer än lite i början när vi var med andra i ridhuset. På senare tid har han bara lagt märke till dem men sedan har vi koncentrerat oss på vårt medan de andra kunnat galoppera eller annat runt omkring.

Men idag var det mycket för Compadre.. Han är så vig i vänstervarvet att han alltid får mig ur balans där och idag var det extremare än någonsin. Han studsade och var pigg pigg pigg. När jag gick över till högervarvet gick det mycket bättre eftersom han är lite stelare här och har därför lite svårare att göra sina viga cirkuskonster då.

Bildtext: Jag och Compadre i ridhuset för några veckor sedan (4 feb 2011)

Efter några varv gick det faktiskt väldigt bra i högervarvet och jag vågade nästan ge honom lite mer tygel även i vänstervarvet. Dock känner jag att tygeln blir lite för kort eftersom han är SÅ SNABB!!! – och då vill jag inte chansa på att trilla av.

När jag precis i slutet av det lilla passet bad honom att följa innertygeln i högervarvet (som han nu tycker är jättesvårt pga. stelheten) så började han krumbukta sig och få mig ur balans eller så stannade han och låste sig mentalt. Det här är precis så han gör ute med mig men då har jag mer balans och självsäkerhet med tanke på sadeln så därför kan jag ta mig ur dessa problem då. Sedan att det upprepas hela tiden när vi är ute men jag får iaf. bort det lite i taget. Men nu var det fast och still och jag känner mig otroligt utsatt och maktlös på hans rygg när han spelar ut mig på det där sättet.

Samtidigt, eftersom han var så laddad, spänd och störd av allting går han och “hackar tänder”. Han liksom visar tänderna och går och biter ihop gång på gång så tänderna hackar mot varandra. Han gör detta ungefär varje gång han sätter ned en hov och det blir väldigt stressande att höra på. Detta har han inte heller gjort mer än när vi varit ute nu de senaste gångerna, men annars när jag är i ridhuset har han slutat med det och enbart gjort det om jag bett honom om någonting som han tycker är svårt..

Bildtext: Jag och Compis en dag då vi var glada och överens.. (4 feb 2011)

Suck! Allting slutade med att jag fick loss det lite, lite.. Men mest sprang han på alla håll och kanter eller stannade och låste sig. Uppgiven, besviken och lite ledsen satt jag av och fick nöja mig med detta..

Väl inne i stallet är han lika söt och go och positiv och tillmötesgående att man bara undrar vad som rör sig på honom i skallen när han stressar upp sig så hemskt i ridningen nu..

Aja, nya tag imorgon!?

Dagens uteritt blev spontan i strålande solsken tillsammans med Morgan på Golden och Fredrik (han som brukar vara med mig och fotografera) som enbart ridit ett par gånger förr. Han fick rida Morgans andra häst Kenneh och tillsammans skulle vi tre ut i skogen och pulsa i snön 🙂

Bildtext: Fixar iordning Compis inför ritten (20 feb 2011)

Dock blev det inte lika mysigt som vi hade tänkt oss, eller som jag hade tänkt mig. OCH – gissa vem som stod för den spända/ansträngda stämningen, jo vildhästen Compadre..

Det känns verkligen att vi kommit varandra så nära från marken nu. I ridningen har det också blivit en stor utveckling när vi varit i ridhuset och jag suttit barbacka i skritt och trav. Dock har jag ju känt att det begränsar mig lite när jag sitter barbacka eftersom jag får lite för kort tygel av säkerhetsskäl. Medan det begränsar mig med sadel eftersom det inte känns som jag får samma kontakt med honom då.

Nu har det blivit ridningen med sadel de senaste gångerna eftersom vi varit ute i naturen och ridit har det varit en nödvändighet. Det blir även lite annorlunda ridning ute eftersom han är så extremt på G då och ger jag honom minsta vink av hjälp blir det för mycket för honom att tänka på.

Det enda jag koncentrerar mig på är att han ska gå lite löst mellan hjälperna. Gärna lite längre med huvud och hals men inte för lågt för att ha det där “lagom” så vi har kontakt med varandra men ändå är avslappnade.

Bildtext: Dags att dra.. (20 feb 2011)

Precis samma tanke var det idag när vi skulle ut med pojkarna, dock blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss som sagt. Eftersom Morgan vill rida först med sina hästar gick jag för första gången helt bakom med Compadre. Vi kom lite bakom tjejen som vi red ut med häromdagen men när han började ladda för mycket så fick jag lägga mig framför. Först och främst vill jag ha koll på att hjälpgivningen fungerar och sedan kan det vara okej att träna på att gå bakom, men i dagsläget blir han lite för labil.

Så läget idag var att han var labil större delen av ridturen. Antingen så gick han några steg, helt okej avslappnad, för att sedan sjunka ned lite i snön och tappa balansen så han ville springa på lite för mycket. När jag ber honom att vänta blir han irriterad och frustrerad, ignorerar helt det jag tynger i sitsen, försöker undkomma tygeltagen och skjuter varje kroppsdel åt ett håll.. När jag ber honom om att räta upp sig blir det för mycket och han exploderar upp i luften, eller ännu mer åt sidan eller kör ned huvudet som en unghäst mellan benen och försöker bocka/skutta/hoppa undan.

När situationen idag blev ohållbar och tårarna som sprutade åt alla håll fick jag gå före herrarna och jag tackade gud för att jag överlevt och bad om att få överleva resten av ridturen. Hade jag anat att han skulle blockera sig så EXTREMT mycket hade jag aldrig utsatt varken mig eller honom för detta, för det var verkligen ett spel på liv och död kändes det som.

När vi red mellan träd som var ganska tätt inpå hade jag inte ens chans att vända honom åt något håll och eftersom det då bara var framåt eller nedåt kände jag mig otroligt maktlös. På fria vägar blev det mer uppåt eftersom han då tänkte bakåt istället..

Allt detta låter som en knasig historia kan jag tänka mig men missförstå mig rätt. Han är labil ja, men så otroligt härlig också. Allt från marken funkar ju i princip kanon nu och jag har egentligen bara skjutit upp på ridningen ute eftersom jag anat att detta skulle blossa upp.

Bildtext: En svett liten kille efter ridturen (20 feb 2011)

Nu blir det att återgå till ridhuset ett tag för att lugna ned alla nerver och finna balansen igen. Det har varit så lugnt och harmoniskt att jag hade glömt alla problem som jag fått förklarade för mig om denna lilla pålle.

En stor, svår men ack så underbart lärorik och intressant utmaning med minst lika mycket kärlek och tillit som psykiska spärrar. Den dagen vi är förbi allt detta kommer jag se tillbaka på detta och inte tro att det varit sant 🙂 Precis som jag tänker tillbaka på när han var helt labil och GALEN i markarbetet och i den vardagliga hanteringen.

Men som sagt, det är ridning och kapsonsarbete som fortfarande är riktigt kluriga. Hoppas det blir lika inspirerande och lärorikt för er att läsa om det – och kommentera gärna och fråga eller ha önskemål på vad jag ska skriva 🙂

15 februari 2011
Idag red jag ut igen med en annan från stallet. Det gick väldigt bra idag, trots att han var väldigt på G som alltid. Det som märktes skillnad idag var att såklart sadeln inte gled runt, hehe, men också att han inte bockade i galoppen. Det gick jättefint och det enda han gjorde som förra gången var att försöka ta bettet och dra i skritt och trav, istället för att vänta och söka sig nedåt framåt. Men även med detta var det stor skillnad på idag också, för det vara bara några gånger han gjorde så och han tog mina tillrättavisningar bra.

Ett hot om att resa sig när han var arg och ville hem på hemvägen var allt som kändes “kritiskt” idag. Härligt 🙂

Bildtext: Compadre skuttar över 1 m (14 feb 2011)

Idag hade vi en “bus och hopp”-dag i ridhuset med Compadre. Fredrik var kameraman med sin fina kamera men eftersom vi enbart spelade in är detta stillbilder från videoklippen. Därför är inte kvaliten superduper 🙂

Bildtext: Compadre klarar 120 cm (14 feb 2011)

Testade att höja upp lite extra bara för att se vad han verkligen går för. Inte för att det är viktigt på något vis men bara lite intressant och se om han klipper det, river det, blir osäker, förbannad !? 🙂

Han rev första gången på 120 cm och då var det med frambenen, andra gången rev han med bakeben och tredje och sista gången tog han det perfekt. Han är en riktig analytisk liten kille eftersom han rättar sig så himla fint efter varje språng som inte går riktigt bra.

<!–
WriteFlash('’);
//–>Video: Vi är alltid lika seriösa, hehe (14 feb 2011)

Bildtext: Busa gjorde vi ju såklart också eftersom vi tycker det är så kul (14 feb 2011)

12 februari 2011
Första riktiga uteritten tillsammans med en tjej i stallet blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Även att jag hade räknat med en pigg, glad, galen och ännu mer galen häst så hade jag inte räknat med detta..

Jag hade på Compadres nya (gamla) sadel som jag fått av en vän. Lagom bomvidd för honom och äntligen hade jag köpt sadelgjord till den så jag kunde komma ut i skog och mark och lära känna honom där, eftersom vi enbart skrittat och travat ut en liten bit barbacka en gång (hur vågade jag? hehe)

Compadre var pigg – ohja! – men ändå okej och stabil kändes det som. Han krullar ihop sig till en liten studsboll när man ska trava så jag höll en enhandsfattning i tyglarna och i sadeln med den andra för att vara på säkra sidan..

Jag vet att han har historier bakom sig då han både bockat och stegrat av människor och ute lär ju inte denna risken minska. Jag var beredd på det värsta men hoppades på det bästa 🙂

När vi ridit förbi två stora ängar vid sidan om vägen kom en liten raksträcka med skog omkring. Där bad bestämde vi oss för att testa lite galopp. Jag gav ingen direkt hjälp utan försökte bara sitta till så lite som möjligt för att bryta travtakten och komma in i galoppen så smärtfritt som möjligt – och galopp tog han helt okej, lite ihopkrullat men ändå kontrollerat.

Efter några galoppsteg känner jag hur hans huvud och hals försvinner in under oss och det blir “bock-galopp” istället där jag sitter med enhandsfattning och försöker få upp skallen igen samtidigt som jag som tur är sitter djupt i sadeln tack vare att jag kan hålla andra handen i sadeln, men..

..det kvittar hur djupt och säkert man sitter i sadeln om man känner att allt börjar glida. Jo, för jag riktigt känner hur sadeln börjar glida runt åt ena hållet!!

Av glider vi, både jag och sadeln och som tur var lyckades jag komma ur stigbyglarna och hamna snett framför honom då han stannar upp och hängandes i tygeln får han panik och kastar sig bakåt så jag tappar honom.

Så, med sadeln hängandes på sidan springer vildhästen Compadre till skogs och kvar står jag och stallkompisen på hästen..

Som tur var hade han stannat mitt ute på en av ängarna som vi ridit förbi innan och där kunde jag plocka bort sadeln som nu satt mitt under magen på honom. Efter en koll fann vi inga sår och han rörde sig mjukt och fritt. Jag sadlade på och satt upp igen (lagom omskakad!) och så kunde vi rida hem. Testade att ta en galopp på samma ställe och då gjorde han ingenting utan tog galopp och saktade av direkt igen.

Den här gången satt sadelgjorden så hårt jag förmådde spänna den. Har lite ångest med att spänna sadelgjorden för hårt eftersom Loppan som jag hade innan hade sadeltvång.. Aja, en erfarenhet rikare!

Om jag inte spänt sadelgjorden ordentligt?
Jag trodde ju självklart det, men tydligen inte. Jag är inte så van vid runda hästar över ryggen utan har ridit mycket halvblod med tydlig manke och har aldrig varit med om att en sadel glidit runt. Men med ny sadel, runt pålle och runda bocksprång blev det lite väl stor risk för sadeln att inte hålla sig där den skulle.

Tur i oturen att det gick så bra som det gjorde med både mig och Compadre. Slutet gott alltid gott!