Compadre's blogg

Just nu är det terapi-ridning i skogen på Compadre. Vi njuter av naturen, barbacka, bettlöst och halsring, övar sits, formnin, ibland lite skolor, bara skritteliskritt 🙂

Två gånger har vi varit i paddocken och ridit AR/Bella-vis, vilket gick bättre än anat första gången trots att det var Compadre-studs a la terra terra. Andra gången gick bättre, vilket kändes stort eftersom det ofta brukar gå sämre. Hur är det alla, tror ni, med ens egna hästar. Med mina egna går det bra, förutom med Compadre x)

Men som sagt, vi är såå taggade sedan Elise- och Bent-träningen så även om vi egentligen ligger på “latsidan” jämförelsevis med alla andra har vi vår livsväg mitt framför fötterna – därför har vi inte bråttom 🙂

Min tolkning av Akademisk Ridkonst
Att rätta träningen efter hästens biomekanik
Det blir varken svårare eller lättare än så

I grunden har jag min träning, där gör man sig av med gamla laster, trauman m.m. som sitter i muskelminnet och som skapar spärrar.

När kroppen är frigjord har den Akademiska Ridkonsten varit det givna valet för mig, som utbildad massör ser jag bara fördelar. Om någon lyckas övertyga mig om att det finns ett bättre val för våra hästar tar jag den, men än så länge är denna ridkonst det som utgår från hästens egen kropp och funktion 🙂

Kursdagen med Elise var en underbar dag med mängden av AHA-upplevelser och insikter!

<!–
WriteFlash('’);
//–>Video: Ett litet smakprov från andra passet för mig och Compadre (17 juni 2012)

Äntligen
Här har ni uppdateringen om helgkursen för Bent på Gustavsborgs gård i Skåne. Det var en fullspeckad helg men massor av intryck både praktiskt och teoretiskt.

Compadre och jag kom ned på fredagskvällen, glada och förväntansfulla. Han fick installera sig i sin box med halmbädd – lagom nöjd och trivsam i sitt nya tillfälliga hem.

Efter en god natts sömn tog jag ut min lilla prins för en liten morgonpromenad innan teoripasset. Några meter från stallplanen när vägen gick mellan ett par ängar fick jag för mig att ta upp honom i ett par travsteg och innan jag hinner ta mer än ett par små löpsteg faller jag som en klubbad säl till marken och stukar foten illa – BINGO!!

Grusig och uppskrapad av sanden tar vi oss tillbaka till stallet och med en lite förbryllad Compadre i boxen och en lindad fot sätter Bent igång med teorin.. och vilken talare sedan (wow!)

Så kort och kompakt med viktig information, inget slöseri eller ordbajande någonstans utan bara direkt och konkret – klockrent!

Resten av teoridelarna var lika intressanta, lärorika och fullproppade med kunskap om hästen i arbete, rörelse, mentalt och fysiskt.. Kände verkligen här hur massagekursen lagt sig som en mycket fin grund i min kunskapsbank medan Bent gick igenom allt på en exakt detaljerad nivå som var mycket pedagogisk och lätt att ta till sig.

Träningspassen gick bra, trots att min hjärna hade väldigt svårt att förstå Bents röst/språk. I markarbetet föll allt på plats automatiskt, medan det i ridningen var lite mer tilt i hjärnan för min del. Härligt att få vara nybörjare igen och det var massor av viktigt som kom till mig under andra ridpasset som också var det sista för kursen.
Video: Första passet, som blev markarbete, för Bent.. nervös är jag och hör dåligt 😉
Video: Sista passet, ridning med sadel, spö, kapson och hackamore

En otrolig utveckling, flera insikter, för få träningstillfällen och ett enastående resultat av att vara fokuserad och avspänd på samma gång.

Det finns så mycket ord, så mycket saker som jag kan berätta om. Men det är mest ord, en känsla som förmedlar en vision!

Kursen för Bent Branderup var enastående, fenomenal, en succé. Ett par veckor därefter var det träningsdags för Elise och jag kan inte annat än att vara så nöjd som jag kan bli. Vi kom in med noll förväntningar och toppade oss själva i skritt, trav och tro det eller ej GALOPP!!

Jag har försökt att lägga upp videona från kurserna men det strular till sig för mig, därför står allt väldigt still på bloggfronten. Men i våra kroppar strömmar energin omkring som en enda underbar healing.

Vi har börjat förstå den vägen som vi vandrar på, jag och Compadre 🙂 ..det känns underbart!

Akademisk Ridkonst är verkligen det som utvecklar mig och min egen ridkonst tillsammans med hästarna. Med Compadre har jag försökt mig på markarbetet massor av gånger när vi är hemma, men aldrig kommit igenom mer än en bråkdel, för att sedan när vi är och tränar för Elise komma en miljon steg framåt.

Compadre har utvecklats enormt i sig själv på senaste månaderna och jag har valt att lägga AR-träningen från marken på hyllan eftersom jag vet att det blir mer hantering av det och djupa trauman som kommer upp till ytan. Därför känns det bättre att ta detta när vi är tillsammans med Elise, för allas trevnad 😉

Jag arbetar gärna med alla andra hästar, men inte Compadre, eftersom min magkänsla säga att vi ska vänta med det.

Idag var det dock en magkänsla som hela tiden talar till mig mer och mer om att börja med AR-träningen från marken och speciellt eftersom vi ska åka och träna för Bent i april. Så jag tog en snabbis på kvällskvisten med Compadre i stallet på en liten volt och arbetade med öppna och början till sluta.

Stel som en planka och spänd som en fiolsträng i muskulaturen men hela tiden försökte han vara följsam och det är bara det som räknas nu eftersom det är där vi iaf. kan börja 🙂

Dessutom fick jag än mer stärkande känslor angående ridningen och missödet häromdagen samt förklaringen bakom. Känns riktigt bra nu och verkligen eftersom allt kommer till mig tydligare och mer klart. Så markarbete är tanken nu, snarare än ridning eftersom jag väntat på detta såå länge!

Nog för att jag har hört en rad olika historier om vad Compadre gjort och vad han kan göra.. men häromdagen var en dag som jag aldrig i mitt liv glömmer, på gott och på ont!

Jag red ut, med sadel och hackamore, tillsammans med en vän över telefon i headsetet. Compadre var lugn som en filbunke och lunkade på som om han aldrig hade gjort något annat. Jag kunde hela tiden lägga an skänkeln och jag trodde inte det var samma häst jag satt på – wow!

Traven var lika fin och avspänd och dessutom hade jag helt förträngt att han behöver boots på sig när vi rider på grusvägar, men det var ingenting som märktes idag för han flöt fram och tog för sig i steget och satte ned alla tassarna som om ingenting.

Allt gick så bra att jag aldrig hade kunnat tänka mig eller ens våga drömma om det, jag valde dessutom att ta en lite längre runda eftersom han lätt kan kännas lite laddad sista biten hem annars.

Underlaget blev sämre och sämre, is och mer is.. Jag styrde hela tiden mot mitten för att undvika halka och Compadre blev mer och mer laddad. Här ville jag ta massa galopp så han fick flyta på lite och göra sig av med lite överskottsenergi, men det var inte alls så det blev.

När jag tog galopp blev det högergaloppen och han fann en längre form istället för sin studsbollsgalopp, vilket var trevligt. Dock kände jag hur stark och full av power han blev. I försöken att sedan ta vänstergaloppen gick allt snett och i en blandning av förtjusningen över hur maffig han säkert kände sig i “sin nya form” och energin som sipprade ut genom öronen på honom tillsammans med gamla ovanor förvandlades min ädle springare till en eldsprutande drake.. Det fanns ingen hejd!

Aldrig har jag tappat “kontrollen” eller tappat kontakten med en häst, kanske är mer korrekt uttryckt, men nu hade jag 0 % att säga till om. Tjusningen med bettlöst, vänligt och jag älskar det.. men idag hade jag alla gånger önskat att jag haft lite mer att säga till om 🙁

Efter en resa genom hela skogen stod jag och Compadre mitt på stora vägen tillsammans, svettiga och både fysiskt och emetionellt utmattade. Var det någon gång jag var säker på att jag skulle dö så vad det då..

Vad var det då som hände?! Jo, jag är alltid mottaglig för andra människors tips och tankar om mitt arbete och mina hästar. Dock sväljer jag inte annat än det som verkligen känns rätt. Denna dag gjorde jag en sak som jag aldrig gör om – jag gick emot min magkänsla och istället för att vara noggrann med en pedagogisk tanke följde jag orden som så många sagt till mig, nämligen: “Låt honom löpa!” och “Släpp honom..” eller “Driv istället för att bromsa så tänker han om..”

Ett misstag som jag teoretiskt ALDRIG skulle välja, men som jag nu praktiskt testade eftersom jag tänkte att “Äsch, kanske är det jag som är fånig och tror att han ska välja att lyssna och landa av detta” – och tji fick jag!

Så mitt tips till er alla som läser är: Följ ALLTID er magkänsla! Mitt misstag höll denna dag på att offra livet på både mig och Compadre.. en tanke som jag inte ens vill ska finnas.

Det sista jag vill tillägga är att inte tycka att Compadre är en galning, trots att han var det som verkligen tappade besinningen ;), men missförstå mig rätt när jag utvärderat situationen och verkligen kan förstå mig på honom på ett helt annat vis. Att helt sluta tänka, så som följden blev när han låste sig så mentalt är aldrig okej för en häst att göra, men å andra sidan kan varken jag eller han få det ogjort.

Det är av misstagen man lär och min slutsats som jag kan dra är att han fann styrkan och visste inte hur han skulle handskas med den så han valde att följa sitt förflutna och på ett sätt bearbetade han det också eftersom han vet om att det bara var oerhört dumt gjort..

Jag kunde dessutom stärka mina aningar när jag satt upp på honom ett par dagar senare på ängen med kapson och nova-bett (gummi) för han hade så mycket energi i sig som han inte vet hur han ska plocka fram på bästa vis. Nog för att han var som en gummiboll mestadels, men sedan fanns det också stunder då han fann sig själv bättre och bättre, som vi har en liten bild på nedan. Trots att han behöver gymnastiseras massor mer och komma fram i formen och upp med nosen, så utvecklas han hela tiden både av vila och arbete – vilket är underbart att skåda.

Dessutom vet jag också att jag väckt mycket känslor hos honom då vi tricktränat de senaste gångerna, vilket också har sin del i allt.
Bildtext: Compadre kan när han vill – puss på dig min fina prins! (2 mars 2012)

Efter att ha stått och skrotat i hagen nu sedan spiktrampet fanns det lite energi i mannen vill jag lova! Kan inte förstå hur fint han skötte sig den dagen som jag satt upp och red barbacka ute på ängen för några veckor sedan och han gick som en klocka. Idag var det i paddocken och det är jag glad för 😉
Bildtext: Hoppla hoppla !? (6 feb 2012)
Bildtext: Den där rumpan kan samla må ni tro, studs studs! (6 feb 2012)
Bildtext: Snabb i vändningarna, håll i halsringen! (6 feb 2012)
Bildtext: Yee haa!! (6 feb 2012)
Bildtext: Hold on matte, snart lyfter vi! (6 feb 2012)
Bildtext: Bättre! Buspojken.. (6 feb 2012)
Bildtext: Energiiii (6 feb 2012)
Bildtext: Det går ju att galoppa ganska normalt ett fåtal steg säg.. (6 feb 2012)

Bildtext: Mysen och jag på väg hem från ridpasset i hagen (26 jan 2012)

Lilla pojken som inte varit 100 % okej i tassen sedan spiktrampet har fått vila för säkerhets skull, men så idag fick jag nog och så satte jag mig upp barbacka och tänkte ta en sväng i skogen.

Det blev istället ett mys-pass på ängen, ena hagen, och jag var lagom fundersam över hur mycket överskottsenergi och dumheter han skulle ha i kroppen nu efter både vila och så tätt inpå att så mycket mentala låsningar har släppt.

Han skötte sig galant! Jag kände mig otroligt avslappnad och bekväm på hans rygg, trots alla glädje skutt och hoppelihoppeti-skutt 🙂 Skritt på volt, några steg sluta och trav på volt i båda varven, sedan även galopp i båda varven som också fungerade jättefint.

Bara ett par gånger fick jag säga till honom muntligt och lite korrigering, skänkel och tygel (som han tog väl!), då han började larva sig lite mycket och jag kände att jag helst inte ville flyga av – och det tog han lugnt och fint så han kom faktiskt igenom riktigt najsigt även i vänstergaloppen 🙂 *tihi*

Ooj vad jag kände att jag trivdes på hans rygg och vad jag har saknat våra stunder! I början när vi gick igenom alla trauman i ridningen trodde jag aldrig att vi skulle klicka så som vi gör idag. Inte för att jag vågar släppa honom mer än några sekunder då och då, med ständiga påminnelser om att sköta sig och ansvar över att jag sitter på honom, men han håller sig ändå i skinnet och lyssnar på vad jag har att säga – PUSS !!