Compadre's blogg

Igår var det dags för mig att vakna upp ur min dröm som jag levt i nu i snart en vecka..

Jag gick ut till ridhuset för att sitta en sväng på Compadre. När jag kom ut till ridhuset var jag för en gångs skull ensam och då ville jag passa på att göra någonting från marken först.

Allt arbete i kapsonen har jag helt lagt åt sidan eftersom han enbart spänner sig och blir omöjlig att arbeta med. Han verkar inte tycka det är varken kul eller något alls – bara ogillar det. Tar nog upp det mer när AR-träningen börjar igen eller när vi kommit lite längre med andra saker, på andra vis, för det känns bara infekterat att ge sig på det arbetet nu..

Så, jag tog helt random honom i halsring och gick omkring med honom på volten för att känna efter hur han kändes från marken. När jag sitter på honom är han snirklig i vänster varv men låser sig å andra sidan om han inte förstår någonting. I högervarvet har det egentligen inte varit någonting mer än att han är mer stel.

Jag började med att gå på hans högersida i vänster varv på volten. Lite smått konstigt tyckte han att jag var när jag bad honom att följa med i halsringen när han var på väg åt ett annat håll. När jag tränat honom från marken såhär innan har jag haft honom helt lös.

Inte märkvärdigt svårt kändes det som här, bara att han ibland stannade upp eller travade om mig och lade då i en tvärnit och blev väldigt osäker när jag bad honom följa med igen. Någon gång hamnade vi mitt emot varandra och halvklumpigt fick jag tillslut med mig honom, hehe.

Sedan bytte vi varv, jag gick fortfarande kvar på samma sida fast nu hamnade ju jag på utsidan av honom. Detta vet jag att han har svårt för när jag tränar honom fritt så det skulle bli intressant att se vad han sade nu. Han sade mycket riktigt – SVÅRT – men väldigt snart kom han underfund med att han kunde gå i nästan samma takt som mig fast med större steg istället för att trippa små snabba 🙂 Jättekul att se utvecklingen! Kändes som han verkligen kom till en AHA-upplevelse – söte!

Så skulle jag byta sida, så jag gick till höger om honom. Jag började i höger varv så jag gick på innersidan. Detta gick bra det också men svårt såklart tycker Compadre. Det märks stor skillnad på att han skjuter ut rumpan här istället för att forma sig men tillslut kändes det som om han verkligen kom till både avslappning och lite böjning/formning i kroppen 🙂

Bytte varv till vänster varv och jag hamnade ju nu på hans yttersida och om det innan var svårt tyckte Compadre att detta var omöjligt!

Jag hade innan tappat honom en gång då han blev osäker och drog iväg, men när han vågade testa och vara positiv istället för rädd och misstänksam så klarade vi oss igenom det fint. Han kändes sådär stolt och glad 🙂 Men nu..

Kaoset var ett faktum! Halva första volten gick helt okej, för då gick han nästan exakt bredvid mig, sedan kom han lite för långt fram och när jag då bad honom att vänta tände han till på alla cylindrar och drog. Jag fortsatte bara lugnt att visa honom att han skulle vänta men som jag redan anat var det redan för sent. Han fortsatte dra lite till en millisekund och sedan sade det tvärstopp och han började kasta sig bakåt. Med en stor suck släppte jag och så fick vi börja om igen. Samma sak igen och igen och igen..

Samtidigt som han var osäker och misstänksam moppsade han upp sig mot mig och kickade i luften. När jag insåg att allt bara gick utför satte jag dit en lina, löst hängande, på huvudlaget så jag skulle kunna hindra honom från att dra. För när han väl börjat dra i lägen som dessa blockerar han sig att han skulle kunna fortsätta i en evighet och dessvärre hade jag tidspress tack vare ridhustiden.

När nästa kast kom, som nu var framåt istället för bakåt stoppade jag honom med linan och vi hamnade precis i samma läge som vi gjorde med kapsonen för några månader sedan. Stegringar och omvändningar i luften! 🙁

Efter några liknande förlopp kände jag mig väldigt hjälplös. Blev irriterad på att han inte ens kan försöka ge mig en chans och se att det verkligen inte är någon fara. Jag bytte varv så vi gick tillbaka ett steg till det som han kunde så fint. Jag gjorde inte det innan för jag verkligen ville komma igenom den där krisen men nu var det ända lösningen. Det gick klockrent såklart.

Helt plötsligt vände han helt om och ställde sig och började skrapa med framhoven. Jag gav honom mer lina och undrade vad han gjorde, och sedan undrade jag om han ville försöka säga mig något, visa, berätta?

Jag kollade uppgivet på honom, strök honom i pannan och sade högt att jag tyvärr inte förstod vad han menade. Att det är svårt när han blir såhär blockerad och låst i sitt huvud.

En enda tanke slog mig, som mest kändes som min egen, men eftersom det var det enda som ploppade upp i skallen på mig så tog jag den till mig. Det var att han ville fortsätta med det svåra, komma igenom det. Att vi behöver traggla såhär i början men att vi kommer till en vändpunkt!? Jag började undra om jag var så kocko i skallen av allt, men som sagt – värt att testa. Han hade ju faktiskt vänt sig åt precis det hållet, på precis det stället som det strulade hela tiden.

Vi testade! Vi testade igen.. och igen!

..och vi klarade det!!! Med små små steg kom vi sakta men säkert närmare. Det hakade sig och det knakade sig, han skuttade i luften ett par gånger och tappade hela centreringen. Volten blev kantig men för sjutton vi gjorde det – vi klarade det 🙂

Jag vill verkligen lära känna, komma närmare hästarna på alla plan. Igår tog jag mitt initiativ, sedan bytte jag för att jag inte trodde på mig själv, kände mig dum, kände mig fast, kanske att det var jag som var låst i skallen?! I vilket fall som helst så lät jag honom visa mig vad han ville och jag tror vi förstod varandra rätt bra till slut.

Fina lilla fis, du är en ordagrant en HEMKST underbar häst 😉

Så, ja jag vaknade ur min dröm igår – det gjorde jag. Men den fortsätter för det 😉 Jag fick bara vakna till lite och inse att drömmen är verklighet och ibland behöver man lösa upp viktiga knutar!

Bildtext: Jag och Compadre pussas i hagen efter en lyckad dag (20 jan 2011)

I torsdags fick jag, helt plötsligt, ett ryck och bestämde mig helt enkelt för att sitta upp på Compadre efter några depp-(vilo)dagar. Fråga mig inte vart motivationen och lusten kom ifrån, men jag var helt bestämd på att jag skulle rida Compadre denna eftermiddag och det skulle vara lättsamt och trevligt. Skulle han sedan förstöra stämningen så fick det väl bli så, men så länge mitt humör var på topp skulle han inte få hindra mig..

Jag hade, som sagt, sedan vi kom hem från Växjö i söndags tjurat på min lilla obstinata häst och bara låtit honom vara utan träning. Sadeln som jag beställt skulle inte komma förrän om drygt en vecka så därför hade jag inte en aning om när jag skulle ta tag i oss och träningen igen.

Jag kom till stallet och började som vanligt att borsta igenom honom lite lätt och redan här märkte jag av en märkbart stor skillnad!

Trots att jag alltid är försiktig men ändå vanlig när jag bortar honom vid öronen så sliter han alltid upp huvudet innan han hinner tänka. Sedan fortsätter han med detta ett par gånger och när jag då ber honom att ta ned huvudet drabbas han av panik. Så fort paniken har gått över tar han sig samman och tar ned huvudet, osäkert men han gör det. Han får massor av beröm och så kan jag borsta lite försiktigt. Detta har vi upprepat nu ända sedan han kom och visst går det bättre, det går ju inte jämföras med hur han var från början men ändå känns det som om vi inte kommer över den där sista tröskeln.

Idag han jag bara hålla borsten i luften och pilla lite med pannluggen innan han slängde ned huvudet i backen och jag stod väldigt förvånad och bara tittade på honom. Jag upprepade detta igen och samma sak hände även då. Nu fick jag istället lägga ena handen under hakan på honom och visa att det räckte med att han bara höll huvudet i lagom höjd så jag slapp stå på tå (som jag i vanliga fall nästan behöver göra..) Knasboll 🙂

Han tog bettet så fort jag höll fram det och det är någonting som jag annars får stå med några minuter med för att han ogillat detta förr och inte gärna fortfarande gör.

Ridningen var helt knasig. Jag satt upp, jag försökte sitta lagom mycket på rätt sittben och känna in balansen precis så som jag brukar innan allt blir spänt och okoncentrerat och kalabalik. Idag lyssnade han precis så som han gjorde för ett tag sedan, som en dröm! Han bara följde, och visst vinglade det – men vem bryr sig 😉 Han formade sig åt vänster och följde tygeln som om han aldrig gjort något annat (han har vägrat detta förr!) Formen blev nästan för låg men jag lät honom bara vara eftersom han ju i vanliga fall mest irriterat sig på minsta vibration i tygeln och slitit upp huvudet och dragit. Han formade sig lika fint i höger som han är lite stelare i och han FÖRSÖKTE FÖR OSS!!

Min underbara lilla älskade häst kämpade för laget (som är han och jag, hehe) och jag trodde att det skett ett mirakel. Dock vet jag ju hur han fungerar så visst lever jag på de goda dagarna men å andra sidan är jag fullt medveten och förberedd på att en katastrof kan ske redan nästa dag, eller sekund.

Kan ni tro mig när jag säger att han varit precis lika underbar resten av veckan!? Jag kan nämligen knappt tro mig själv. Det här har aldrig hänt förr, jag är överväldigad och helt sprängfylld av positiv energi 😀

Alltså, i torsdags var första underbara dagen, i fredags var andra underbara dagen. I lördags, den tredje underbara dagen, var det upptaget i ridhuset då jag kom ut så jag fick det spontana infallet att rida ut, barbacka och allt (oops!) men det gick verkligen jättebra. Han var pigg och glad och lite väl pigg men som sagt det gick kanonfint. Var enbart ute en liten sväng på kanske 15 – 20 minuter men ändå. Bad om lite trav och låg form och det gick han med på trots den extrema energin. Satt 5 minuter i ridhuset efteråt och kände in allt, som även där funkade prima.

Igår, söndags var fjärde (otroligt!) underbara dagen och då satt jag i ridhuset tillsammans med en annan. Jag red ett lite längre pass, kanske 45 minuter i skritt och trav och började plocka upp nosen på honom lite som hamnar lite lågt och lågt in så han kommer bakom lodplan. Jag har inte velat störa honom alls nu när han är så positiv och glad och verkligen försöker samarbeta med mig, men idag kändes det lagom att be honom om det.

Glad som en GLAD så satte jag upp kameran för att spela in lite för att se hur det det faktiskt ser ut när det känns så härligt. Oturligt nog trillade kameran ned efter några minuter och Compadres första reaktion var ju då självklart att hoppa rakt åt sidan. Barbacka och jag satt inte kvar kan jag tala om 😉 Så, första (och förhoppningsvis sista) avtrillningen på honom är nu gjord men det rörde mig inte överhuvudtaget eftersom allt bara var så underbart.

Tro att hon som red samtidigt som mig blev förvånad när jag ställde mig upp efter dunsen i backen med ett stort leende och bara såg allmänt lycklig ut, hehe! Inte mycket som kan ta ned mig från mina rosa moln nu..

Fantasifull och med barnsligt lyckosökande som jag är vågar jag hoppas på att det här verkligen var värdpunkten/förvandlingen till den riktiga Compadre 🙂

Fortsättning följer, hehe (vem vågar gissa på vad som händer härnäst, tss!)

Vår lilla tripp till Växjö var som vanligt i vårt liv en berg&dal-bana 😉

Lastningen dit var varierande i humöret men mest verkade han bångstyrig och envis. Så efter att han gjort ett krumbukt försök och vänt helt om traskade han på som ingenting – helt på egen hand. När vi var framme i Växjö gick han av lugnt och stilla – wow! Första gången han verkligen är lugn vid avlastning på ett annat ställe *skönt*

Han såg ut att trivas i det nya stallet direkt och var på mycket gott humör. Han kändes trygg i sig själv och när vi busade lite i ridhuset på fredagskvällen var han lika busig som hemma.

I vårt ridhus hemma är det väldigt mjukt och sviktande underlag och här var det ganska hårt istället och vilken skillnad det var på honom. Han gick som en symaskin och såg allmänt stel och stum ut i sin gång. Lite synd, jag som tyckt att han varit så runt och fin i sina gångarter nu på senaste tiden. Men det blir säkert annorlunda när jag kan börja rida på annat underlag än vårt lyxigt mjuka underlag 🙂

På lördagen arbetade jag honom lite från marken i kapsonen och hoppades på att han skulle vara lite mer tillfreds med detta på bortaplan eftersom det alltid går som en dans när vi är iväg på AR-träningarna, men det kunde jag bara drömma om.. Han var spänd, stum och allmänt på tårna.

Väl vid uppsittning var han lika spänd och det är ändå någonting som brukar gå bra nu för tiden, dessutom var han rädd för pallen.. *suck*

Ridningen var också en kaos. Eftersom han mestadels strular eller krullar ihop sig så har jag testat mina sadlar på honom – men båda är för trånga.. Därför tvingas jag rida barbacka och det är allt lättare sagt än gjort ibland.

Jag vet att förra ägaren berättade om att han är extremt smidig och snabb och använder han det för sin fördel och ryttarens nackdel har man inte en chans – och tro mig det är så sant som det är sagt!

Compadre sprang, trippade, studsade och krumbuktade runt som ett skott och jag var inte jättesugen på att hålla minen så utsatt som jag kände mig barbacka. Så Johanna smet och hämtade hennes barbacka-sadel som jag fick låna – och vilket äventyr sedan!

Äntligen hade jag lite mer att säga till om i livet och Compadre blev minst sagt upprörd och bestört över att inte få friheten att göra som han ville. Jag lät honom springa, om han nu ville springa för nu var balansen längre inte några som helst problem. Men han sprang farligt fort och det fanns ingen hejd eller en en tanke på att försöka lyssna på mig. Jag fick ett flertal gånger svänga in honom på en minivolt så han fick tydliga anvisningar av mig och när han stannade massor av beröm. Sedan var det bara att börja om igen och igen..

Tillslut gick det självklart bättre men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken och lite nedstämd över situationen. Precis såhär var det han sprang och sprang när jag satt på honom den första månaden han kom till mig och hade ont.

Gamla smärtor och allmänt dåliga minnen vet vi alla kan påverka oss otroligt starkt och inte minst en häst som inte direkt går att tala med i ord så man kan förklara. Självklart ska dessa känslor komma ut, jag stöttar Compadre i ur och skur – det har jag redan lovat från den dagen jag blev hans ägare. Men samtidigt var detta liksom droppen som fick bägaren att rinna över.

Så länge som jag har kämpat för honom, tålamod och åter tålamod som inte har tycks gjort någon nytta. Skam den som ger sig och det kommer jag aldrig att göra, men ibland orkar man bara inte fortsätta för stunden och då är det dags för en paus. Det här var precis ett sådant tillfälle..

Lastningen hem gick som EN DANS!! Han knallade rakt på och jag kunde inte låta bli att älska honom. Så olyckligt att ridningen är så motsträvig i vårt liv. Även urlastningen hemma gick felfritt, ja helt enkelt perfekt. Han lyssnade på varje steg och väntade hela tiden på mig. Någonting som jag verkligen trott skulle ta år att få bort, att han har rusat ut ur transporten så pass mycket.

Måndag, tisdag och onsdag var jag allt för matt för att lägga något som helst engagemang på Compadre. Jag tänkte absolut inte utsätta mig för någon fara och sitta upp barbacka och någonting annat hade jag helt enkelt inte motivation, lust eller ens ork till att göra.

Jag vet inte vad jag väntar på vid sådana tillfällen, kanske helt enkelt på bättre tider. Under dessa dagar letade jag även efter ny sadel eftersom jag på något vis behöver komma vidare med detta rid-dilemma..

Min problemlösnings-kärlek brinner starkare än någonsin tillsammans med denna häst, som fann mig i livet. Utvecklar mig mer än någon annan! (en stor förmån!) Men som alltid, när det gäller en själv är det mycket svårare att hantera eftersom man har en annan känslomässig sida som spelar in då på ett speciellt sätt.

Vi får se när jag skriver här igen, när jag tar tag i mig och Compadre..

En dag som jag trodde skulle vara helt upp och ned som de kan vara. Jag kommer till stallet och Compadre är på helspänn över det mesta som händer. Eftersom dagen innan hade varit precis som det verkade vara idag hade jag skjutit upp ridningen, men idag skulle jag sitta upp hur som helst.

När vi kom ut till ridhuset körde någon med ett fordon utanför och fiolsträngen Compadre visade än mer hur spänd han var genom små/stora graciösa hoppetossa steg..

Dessa dagar kommer, jo visst gör de, och det är bara att mata sig igenom dem och blicka framåt. Här försöker jag alltid peppa mig själv som jag gör mot andra, att ta dagen som den kommer och bara flyta med och gilla läget. Det var precis vad jag skulle göra idag, jag skulle rida men hur det gick det fick vi se.

Jag kollade av honom från marken med ställning och han följde helt okej men kändes som sagt spänd. Jag satt upp och han gick framåt ett par steg innan han stannade och invändade mig. Ställning funkade väldigt fint från ryggen och han väntade tålmodigt på mina signaler.

Så var det dags, framåt marsh. Men vilken häst!! Har jag någonsin talat om att vi lever i en ständig berg&dahl-bana (!?) Om någon missat det har vi dagens berg&dahl-bana-ridpass att bevisa saker genom 😉

Han gick som en dröm. Pigg och glad, javisst, men taktfast och lyhörd. Hela tiden med ett öra riktat mot mig och aldrig har det känts så lätt att rida. Jag markerade lite genom att sitta ned på inner sittben, han följde och gick in på volten. Jag markera lite tydligare, han följde och gick in på en mer centrerad volt. Formgivning med innerlåret och förtydligande med lite tryck från vaden. Tygeltagen gick igenom i takt och varvbytena satt klockrent. Lite stel i högervarvet som vanligt men inga upphakningar eller rena sura protester utan hela tiden en ambition om att finna en gemensam balans. Compadre du är underbar!

Inga stopp eller låsningar i vänstervarvet heller, varken i skritt eller trav – och traven som har varit såå kinkig. Förböjer sig och spänner emot så han slirar med bakdelen och låser sin framdel så formning inte är möjlig. Minsta tillrättavisning taggar han till mot och kriget är igång.. Men inget av detta märktes av idag. Jag hade gjort vad som helst för att någon hade spelat in detta.

Han kom fram till handen och följde tygeln. Följde volten, övergångarna, allt jag behövde göra var att visa takten i min sits (sittbenen) och aningen visa tydligare med rösten. Jag bara testade av och kände in, när allt satt klockrent satt jag helt enkelt av och kramade om min underbara vän – wow 🙂

Det här kommer jag att leva på läänge!!

Bildtext: Compadre gillar verkligen att skutta över hinder (7 jan 2011)
<!–
WriteFlash('’);
//–>Video: Compadre och jag busar runt i ridhuset (7 jan 2011)

Text kommer inom kort..

Okej, har jag någon gång glömt att säga att jag har en vildhäst?! Pust..

Jag tog ett beslut om att sitta upp på honom och det var minst sagt en upplevelse i sig. Nog för att jag vet att han skuttar omkring lite bäst han vill just vid ett speciellt ställe i ridhuset för att han har fått för sig sig att inte gå förbi där korrekt ställd utan istället vrider kroppen och sladdar ut med rumpan. Men idag var det maxat med energi som skulle trotsa det jag bad honom om.

Det börjar som alltid med att han vrider sig, tappar bjudningen och det märks så väl att han tänker så det knakar (eller egentligen så tänker han inte utan låser sig!). När jag ber honom om att fortsätta gå framåt kommer mer vridning och eftersom han nu vet att jag vänder honom åt andra hållet om han vrider sig tar han händelserna i förskott och ställer sig på bakbenen (gärna viftar lite med frambenen också). Efter ett par protester och då han märker att det inte blir någon stor grej av det går det bra och vi kan fortsätta. Dock så krullar han ihop nacken och går i symaskins-skritt hela tiden vilket är mycket svårt att sitta i men han går iaf.

Idag blev det en överdos av stegringar och han njöt av upptäckten av att jag inte längre hade någonting att säga till om. Efter några (många) extra minuter kom vi dock förbi problemet (skam den som ger sig) eftersom jag resonerar som så att så länge man känner att man är på rätt väg, tänker konstruktivt och utvecklande så ska man fortsätta att försöka själv och idag fick jag en lagom dos av den tanken.

Jag fick klura rätt mycket på hur jag skulle “snurra förbi honom” saker och han blev så pass paff och irriterad på att jag kom på en ny teknik att han kom till 99,99% avslappning 🙂 *GLAD* Det var ren skritt, till och med trav också i ganska stora luftiga steg för att vara Compadre och tja, det kändes riktigt bra.

Idag, precis som någon annan gång då han haft en revolutionsdag var han lite svett på hals och på ryggen där jag suttit. Innan svettades han av stress och upprördhet men nu märks det att han gör det jobbigare för sig själv än vad som behövs.

För att vara tydlig ska jag berätta för er att det enda jag ber honom om är att följa volten, gå i takt och forma sig så gott han kan. Har som sagt även börjat med travarbete så övergångarna ingår ju i det. Ändå blir det sådana protester ibland 🙂

Jag älskar att ha en utvecklande vardag med en galning till pålle. För så länge jag känner att energin är positivt (även om han vänder den mot mig) så är det för ett utvecklande syfte – tack going !!