Compadre's blogg

Första uteritten på länge med Compadre blev följden av en underbar helg på High Chaparral och Highland Western-tävlingarna 🙂 Kunde inte låta bli att inspireras av de duktiga ryttarna och vältränade hästarna som kämpade tappert i de olika grenarna.

AR är min vision och passion men just när jag satt där och kände in stämningen och ridningen tillät jag mig själv att släppa allt ett tag och må bra. Det var precis den stämningen jag skulle infinna mig i nästa gång det var dags att träna Compadre.

Sadling och huvudlag på, samt livlinan (“fegremmen” runt halsen som varit min livräddare vid varje ridtur på C) sedan tog vi en tur ut i naturen, skogen omkring Götestorp.

Compadre var pigg och framåt som vanligt men uppåt och flippat hispig om något gick emot honom. Exempelvis så var några maskinen vid sidan om vägen hemskt farliga och ja ni har ju hört innan vad som händer. Uppåt, sidan, tappar ramen och aggressioner flödar i en enda stor känslaattack!

Men det gick helt okej idag, han började larva men jag stod på mig och vägrade dras med i hans otrevliga attityd. Resten av ridturen var väldigt givande. Jag kämpade med långa till halvlånga tyglar och fick igenom halvhalter och samling av vibration (mer eller mindre kraftiga) och stämningen kändes riktigt pålitlig efter en stund.

Hemvägen var lite mer actionfylld men ändå lyssnade han förvånansvärt bra på det jag bad honom om, samlingen lugnare skritt istället för att pinna på.

Traktorerna och redskapen skulle inte heller äta upp honom nu, så skönt 🙂 Visst är jag på G hela tiden eftersom han tar vara på minsta frihet till det negativa, men snart hoppas jag kunna lita på honom och att han tar till vara på det ansvaret.

För det första håller vi på att regna bort här ute på landet, för det andra har jag längre inga rena hästar.. De har varit så smidiga och enbart kunna rulla sig i gräs eftersom marken varit kanonbra och inte blivit jordig. Men nu när regnet kommit på besök har det blivit stora härliga lergropar som Mr Comp mer än gärna avnjuter sina rullningar i.

Innan dammade det verkligen ingenting när jag klappade dem och nu kom ett lermonster mot mig i hagen när jag skulle träna med honom. Efter en lång stund av borstning, eftersom jag skulle spreja på honom insektsmedel, var han fux istället för brun 😉

Här kommer återfallet tillbaka..

Compadre har varit stencool med allt som kan tänkas se ut att äta upp honom att göra. Insektssprejen har varit en stor del av hans horribla vardag men de senaste gångerna har jag haft honom helt lös och det har funkat kanon. Jag har till och med kunnat komma åt mellan bakbenen på honom vilket varit en allvarlig farozon innan för dem som varit i närheten.

Men idag.. Idag var han panikslagen (hur var det nu med hästars mentala genomgång av trauman, försvinner kommer åter och försvinner på riktigt – stämmer!) och han for iväg i 120 knyck innan jag hann blinka. Det var bara att “fösa”/rikta in honom i lösdriftens lilla gräsplätt utan Zebastian eftersom de två gärna flippar upp varandra och så ägnade jag flera minuter åt att träna med sprejflaskan.

Det var enbart från han vänstersida som absolut inte gick, högersidan var inga problem alls mer än liten spänning. Även i denna situationen som i “ridning från marken” bad jag honom att ta sitt eget ansvar, vilket han INTE var intresserad av. Då mer eller mindre krävde jag att han tog det ansvaret eftersom problemet låg hos honom (detta är en speciell balansgång jag inte nämner närmare om eftersom det är något jag lär ut vid träning) och vips så kom avslappningen direkt och han lät mig testa. Eftersom han lät mig testa lät jag honom slippa och så hade han fått en hel del att tänka på. Snart stod jag och sprejade in hela honom som nästan skamset skämdes över hur rädslan blossat upp igen när han vet att jag inte gjort honom illa förr och inte tänker göra det i fortsättningen heller 🙂

Bildtext: Bus vid hand, hehe – så alltså inget med texten att göra mer än oss..

..första gången på hemmaplan, på mycket mycket lång tid!

Tanken var att fortsätta med det som vi tränat på hos Elise, men som vanligt mynnar det alltid ut i någon “speciell träning för stunden” eftersom Compadre har lite svårigheter med att uppträda ordentligt.

Jag som känner mig ödmjukt inställd till Akademiska Ridkonsten tar mitt lärande på största allvar, får alltid gensvaret av Compadre att han inte kan förstå, inte vill förstå och bara inte kan annat än att lyssna på hans egna hjärnspöken!!

Ibland kan jag inte annat än att förmänskliga honom, för varje gång jag gjort det har det också givit otroligt positiva resultat – om inte direkt så inom en väldigt snar framtid. Idag kom det nästan direkt.

Han missförstod, kringlade och krånglade, försökte faktiskt inte ens förstå vad jag bad honom om och ja jag vet att det låter helflummigt men så pass väl påstår jag mig känna in honom och många andra hästar att känslan får tala för sig själv.

Tillslut gick jag från AR-tänket och gjorde på mitt egna vis, genom att helt enkelt förklara för honom att detta var inte okej och bara för att jag inte gjorde allt perfekt så behövde inte han försöka påstå att hela världen skulle gå under för det.

Självklart blev han upprörd först, när jag bara släppte allt och morrade åt honom. Men strax därefter kom han till insikt och vips så förstod han nästan perfekt – lustigt va 😉 Så nästa gång vi tränar ska det bli kul att se om vi får upprepa exakt samma procedur eller om han faktiskt tog detta på allvar och viktigast TOG SITT ANSVAR!

Det kan faktiskt hästar göra oftare än vi tror – ta sitt ansvar! Det gäller bara att veta hur man ska tala om det och i vilka lägen det ger någonting bra.

Första passet
Omtumlande eftersom vi blev omsprugna av tre travekipage när vi skulle gå till ridhuset, så när grimman gled av Compadres huvud for han runt på Vaggerydstravbana några minuter. Han höll sig som tur var runt mig och snart kunde jag ta på honom grimman igen, men lagom uppspelt och första träningspasset för Elise var ju inte att glänsa med.

Ridning från marken, mer träning med skänklar, ställning, formning, hand/halvhalter och rakriktning. Det kändes bra men förvirrat, underbart att känna sig som en nybörjare igen 😉

Andra passet
Ridning uppsuttet blev det nu vilket gick fint! Den långa tygeln satt direkt vilket jag kände mig väldigt lättad över eftersom det annars är lätt att korta upp den mer och mer pga. av hans tokiga energier.

Skritt och trav-övergångar blev det men inte någon längre stund eftersom det lätt blir överbelastat i den mentala huvudbanken (hos Compadre såklart, hehe!)

Han visade tydlig irritation över min skänkel idag trots att han accepterat den bättre. Elise gjorde väldigt klart för mig att “Han ska vara väldigt rädd om dig eftersom du lär vara den enda som vill ha honom. Han har ingen anledning att vara sur mot dig när du inte gör honom något ont!”

Skönt att höra någon annan uttala de orden, han är en speciell man..

Speciellt blir även träningen eftersom det känns som övningarna sitter så fint den korta stunden som vi tränar, sedan får man avsluta och hoppas på nästa gång eftersom det som sagt annars blir överbelastat.

Häromdagen när jag stod och svettades i hagen och verkade hovarna på Zebastitan tvekade jag över att ta Compadre i samma veva. För det första var jag helt slut i hettan och svetten rann från pannan, sedan vet jag att Compadre har lite svårt att stå i balans och samtidigt blir han harig när han verkas så att stå i hagen kanske inte var det ultimata. Men, tänkte jag – någon gång ska vara den första så jag gjorde det..

Det gick jättebra och han stod lugn och fin medan jag krånglade fram och tillbaka med rasp och kniv och allt. Förr var han spänd för minsta lilla förflyttning jag gjorde och sakerna jag höll i hade huggtänder. Var han avslappnad och lugn en dag tog han istälet sig friheten att slita benen ur mina grepp och tja, lite små nervösa ryck eller nonchalanta invanda beteenden.

Men som sagt, idag gick det som en dans. Dock har han fortfarande svårt med balansen när jag håller upp framhovarna och man ser hur han avbelastar det diagonala bakbenet, som om han ska lägga sig i knäet på mig 😉

Det komiska idag var att jag nu tycker att han borde ha koll på sig själv och inte falla ihop, för det har han ju inte gjort hittills. Så jag var lite mer vanlig. Helt plötsligt faller hästen ihop vid sidan av mig, inte helt liggandes men han vek sig så mycket att han själv blev väldigt förvånad. Nästan så jag börjar fundera över om jag kan börja träna in ligg eftersom han i princip lade sig i mitt knä på egen hand, haha!

Började småträna lite med benet uppe i luften och han viker sig nedåt men inte mer, dock är det himla härligt att han är så avspänd. Förr var han nervös över att jag bara skulle lyfta ett ben utan någon som helst avsikt.

Varmt varmt varmt har det varit och hästarna har gått och dåsat rätt bra i hagen. Dock känns Compadre alltid lika pigg och glad när vi kommer till paddocken. Stegra och spansk skritt har blivit hans nya favorit-trix för det är typ det enda han vill göra hela tiden när jag ber honom.

Jag har engagerat mig i att få till stegringarna från olika positioner och “styra” honom lite mer i hur mycket eller lite och åt vilket håll. Tyvärr tycker han att jag är petig då och så tröttnar han. Han säger: Men TITTA vad jag kaaan!! Jag måste ju få massor av beröm när jag är så duktig och maffig 😀

Hehe, sötis! Men vi börjar komma framåt i att reglera, nu hoppar han inte framåt som en kanin i stegringarna lika mycket utan står still och niger mer.

Ridningen nu innan AR-träningen igen känns lite längre bort, tänkte spara på det tror jag..

Så kom den där känslan som jag sökt så länge – dags att sitta upp! Senast var på AR-kursen för Elise och då var det mycket känslor som kom upp till ytan både för mig och Compadre.

Jag hade med mig min lilla pocket med godis för att plocka in lite gott i ridningen eftersom han lyssnar fint med det från marken. Motivationen är inte den enklaste när jag sitter på hans rygg.

Jag kunde hålla om och han tog det bra – så bra att jag var förvånad 🙂 Skritt och några travövergångar arbetade vi med och mycket ANDAS, taktfasta övergångar och att hålla takt och lugnt i avspändhet. Så enkelt men ack så svårt ändå 😉

Jättenöjd över dagen!

Flytten gick galant, dock var han väldigt bitter för att vara han när vi skulle lasta – skulle inte gå på. Skulle inte bråka heller, utan bara sura och stå still som en segmupp! När jag bad honom om någonting blev han surare och sade ifrån så det small om det, sedan kom han på att det kanske inte var så hemskt ändå och så gick han rakt på 😉

Han verkar trivas kanonbra i Götestorp – både han och Zebastian. De står tom. och kliar varandra nu och det har jag aldrig sett Compadre göra med någon häst, han kastar sig snarare undan dem när de närmar sig.

Fet, det har han blivit och det var ju precis vad jag misstänkte. Det finns ju denna eviga debatt om den HEMSKA munkorgen eller gräsreduceraren och jag är en av de “hemska” som använder mig av dessa på mina pojkar. Dessvärre fick jag inte tag på båda munkorgarna i tid så när Compadre hade gått utan första dagen stod han helt dåsig och såå svullen om magen på eftermiddagen. Jag fick knappast kontakt med honom och jag kände att det känns bättre i mitt hjärta att se honom med munkorg än så tragiskt och dålig som han var där, för att sedan svullna mer och mer permanent eftersom han inte är den som vänjer sig snabbt och äter mindre – han är en “stor-tuggare”.

Efter ett par dagar brydde han sig inte så mycket om det och han hade hunnit bita sönder hela den så han får i sig mer gräs nu ändå 😉 haha (jag är inte förvånad!) Dock smiter han gärna undan när jag kommer och ska ta på dem, eftersom jag enbart har den dagtid och så går de utan på nattetid 🙂 Men jag förstår honom!

Träningen, förutom första kvällen när han var så anti och svullen, har gått såå bra. Han har bjudning som aldrig förr och gräspaddocken passar honom jättefint så han får tänka på var han ska sätta fötterna.

På tal om att veta var att sätta fötterna så har både han och Zeb full koll och säkert massor av träningsvärk nu när de går i en så tuvig hage och får lyfta höga knän i varje steg, eller i uppförs- och nedförsbacke 🙂 Bra muskelsättning där!