Compadre's blogg

I fredags var en helt perfekt dag för en ridtur på ängen med klarblå himmel och solsken. Jag lindade benen, krängde på mig mina ridstövlar och använde fintränset. Tyvärr var det inte fin-humöret på Tella den här dagen..

Jag började med att skritta fram, lite lätt böjning och ställning, men vi hann inte mer än att värma upp några minuter förrän Tella hade helt andra planer.
Hon fick syn på några personer på vägen som ligger en bra bit från ängen och dessa skulle hon bara kolla på.

När hon stannade upp, spände till sig i hela kroppen och stirrade stint med huvudet rakt upp i luften försökte jag lirka loss henne lite för att fortsätta. Men på bara några sekunden var hon ursinnig över att jag bad henne lyssna på mig.

Jag fick ta större och större tygeltal för att kunna få kontakt med henne, men situationen förvärrades drastiskt och på bara ett par minuter satt jag på en häst som fullkomligt kastade sig omkring på ängen. Upp, åt sidan, fram, bak, oj oj..

Jag satt av och sade till att jag inte tolererade det fruktansvärt illa beteendet och när jag satt upp igen skärpte hon sig lite, men gränsen var hela tiden hårfin.

I vanliga fall har Tella sagt ifrån för att jag kommit åt henne i arbetet, men idag handlade det helt om att hon ville ha koll på en annan sak som jag inte tillät henne att ha. Rangordning!

Det var en katastrof.. Tella förklarade i stort sett krig, som jag försökte avleda men förgäves. En liten stund fick jag kontakt med henne och vi kunde arbeta något så när, men precis när jag skulle avsluta fick hon nog igen. Det är inte hennes fysiska begränsning som spelar henne ett spratt, för hon har all kapacitet den här hästen. Men när hon tycker att det är nog, då är det nog.

En ynka avskrittning slutade med “blod, svett och tårar”. Jag gick hem med Tella, en häst som inte var kontaktbar och inte ens från marken. Jag kände mig uppgiven, verkligen.. Jag avskyr när det går så illa, när jag känner mig så handlingsförlamad, men har hästen bestämt sig på förhand så är det viktigare att ge sig för dagen och inte se det som ett misslyckande. Förhoppningsvis har hästen lärt sig någonting av situationen trots att det känns lönlöst, men den var inte redo att lösa det just den här dagen.

Vi får se..

Dagens ridpass blev på ängen igen. Jag började med att mjuka upp henne, flytta och stabilisera upp sig, arbeta under sig. Detta är någonting som Tella tycker är jättejobbigt, hennes specialitet är att smita undan genom att slå med huvudet, strutta omkring eller bli stum och lång. Men, äntligen börjar det släppa!

Hon slog inte med huvudet en enda gång under uppvärmningen, inte heller gjorde hon några försök att göra sina skutt. Det enda hon gjorde när hon visade att det blev jobbigt var att korta upp sig lite, men då gjorde jag bara ett par ledande tygeltag som hon lyssnade på fint.

Idag var tanken att ta tag i de där avsaktningarna lite mer, det var någonting som Tella skulle tycka vara väldigt påfrestande psykiskt och fysiskt..

Till en början lyssnade hon jättefint, galoppfattningarna var verkligen kanon! I avsaktningarna däremot blev hon stum och när jag svarade med att parera henne slog hon med huvudet. När jag avledde henne även från dessa dumheter blev hon mer och mer upprörd, för att sedan helt plötsligt bara ge med sig och slappna av. Såhär pågick det i vågor under ridpasset.

Fortsättning kommer inom kort..

Så var det dags att rida en lite sväng i skogen igen och det skulle ju bli med bett på grund av skavet..

Framridningen gick bra som det gjort de senaste gångerna och faktiskt även när jag tog galopp så gick det bra. Hon svarade riktigt fint på mina förhållningar och även avsaktningarna lyssnade hon helt OK på.

Hon slänger alltid ut frambenen och vill bli stum i munnen när vi är i skogen men det blir verkligen bättre och bättre.

Det var ett par irritationssprång på hemvägen när hon ville komma undan arbetet, men det löste sig snabbt och lätt.

Än så länge vågar jag inte fråga om det där lilla extra i skogen eftersom jag inte vill förstöra det förtroendet som vi har byggt upp nu, men förhoppningsvis kommer snart den dagen då det blir av också så vi blir kvitt de där “frambens-avsaktningarna”.

Så var det dags att rida med bett idag igen.

När en tjej i stallet skulle ut och rida på sin pålle passade jag på att hänga med. Hon skulle rida på en äng, så det gjorde jag och Tella också.

Vilken underbar ridtur, det säger jag bara!

Hon lyssnade sådär fint och det kändes bara som om det flöt på. Vi la inte ribban speciellt högt men hon förvånade mig verkligen genom att bära sig fint i övergångarna, utan att slänga med huvudet speciellt mycket för att komma undan. Ingen stor grej av någonting, det enda var att hon slängde ut sitt framben i avsaktningarna från galopp till trav (som hon alltid gör!) men det kändes inte sådär mycket som det brukar göra.

Riktigt nöjd idag, hon höll sig lugn och sansad hela passet.

Igår skulle jag och en kär vän ut i naturen medan mörkret höll på att falla. Det var jag på Tella och min vän på Loppan.

Tyvärr har Tella fått skav av det bettlösa tränset på nosen och jag har inte hunnit fixa något nosludd som skyddar, så det skulle bli för mig att rida med bett. Hm, undrar hur det skulle gå?!?!

Det gick ju kalasbra!! – verkligen 🙂

Jag red först, Tella var så jätteduktig och höll sig i skinnet hela ridturen. Hon verkade inte ens behöva anstränga sig utan trivdes nog med både sällskap och tempo.

Det enda jag kan klaga på om jag ska försöka vara kritisk är att hon gärna vill bli lite lång i skogen och inte riktigt samlar sig utan drar istället iväg eller exempelvis gör en stor avsaktning till trav mitt i en galopp.

När vi var på hemvägen och travade lite det sista började hon bli stark och stum istället för följsam och mjuk. Jag kunde faktiskt ta tag i henne och hon lyssnade fint efter bara en liten volt åt varje håll.

Jag har märkt att hon har börjat vingla rätt bra nu, hehe. Det ser jag som någonting positivt för innan har hon varit så stel och stum och därav protesterna. Nu när hon vinglar är det bevis på att hon börjar mjukna men inte riktigt klarar av att balansera upp sig. Det här känns bra!

I helgen red jag en liten sväng i paddocken, efter allt regn och slabb. Det var inga fina och rena ben efter den ridturen det får jag verkligen erkänna, men.. Det var verkligen en fin och ren form som Tella låg inne med under ridpasset.

Skritt, trav, galopp, volt, rakt linje, ställd inåt och utåt, höger och vänster varv. Det var hinder uppsatta över större delen av paddocken så vi fick sick-sacka oss fram, det mjukade upp henne fint.

Jag försökte snegla ned och se över Tellas undertramp (som inte var något mer än KNAPPT hov i hov. Men idag var det en hel över i skritten, det var det enda jag kunde se samtidigt som jag red.

Hon kändes faktiskt otroligt mjuk och skön. Gjorde fina galoppfattningar från både skritt och trav, lugn och sansad. Formen var dock lite kort, jag skulle vilja ha längre och lägre halslinje men det kommer..

Det känns riktigt trevligt nu när jag vet att hon går så pass fokuserat i paddocken. Jag kunde tillrättavisa henne flera gånger och nog för att hon slänger en hel del med huvudet för att komma ut eller rent av gör en avsaktning eller bromsar/trycket mot så lossnade det flera gånger riktigt gott!

Tyvärr så fick Tella ett läskigt stort skav av det bettlösa tränset under ridturen som jag upptäckte sedan. Det är mjukt och fint, samt att hon gick väldigt mjukt och fint idag också, men ändå var det skav..

Vilken dag 🙂

Red bettlöst idag igen och det gick lika bra. Jag red bara en pyttesväng ut för att sedan avsluta lite i paddocken eftersom det var väldigt mörkt ute. Snacka om att hon verkligen var jättetrevlig, kändes följsam och faktiskt helt OK mjuk i kroppen.

När jag sedan skulle ta min jacka från staketet gick helt plötsligt startskottet. Nog för att hon hade försökt dumma sig lite ute i skogen och stressa lite hemmåt så var hon öppen för att samtala. Nu när jag skulle be henne göra en halt för att jag skulle ta jackan blev hon ursinnig och började slå med huvudet, kasta sig när jag parerade henne osv.

Den här lilla damen har sina sidor, det vill jag lova. Det gäller bara att visa att det inte är acceptabelt. Till slut stod hon still och jag kunde ta min jacka, men hon väntade nästan på en anledning till att börja bråka. Lilla gumman, lugn i stormen hehe.

Bildtext: Tella med ett bettlöst träns (9 nov 2009)

En stor positiv förändring idag – härligt!

Det började med att Tella kändes lite stressad innan ridpasset, så fort vi kom ut på stallplanen tramsade hon och var “tittig” på allt. Jag funderade på att sätta mig i paddocken istället men det känns aldeles för litet, samt att det är i skogen vi behöver träna.

Jag har valt att rida med mitt bettlösa träns idag, jag har ju varit mycket för bettlöst men gått över mer och mer till bett ändå.. Dumt att inte variera sig! Så dagens ridpass skulle alltså bli en ny prövning. Jag har redan “vant” Tella vid tygeltagen jag tar när jag rider bettlöst, det kändes tryggt.

Helgen var en par vilodagar för stim-majan och jag har funderat och klurat bäst jag kunnat på hennes beteende. Som alltid när en häst visar att den inte har någon som helst respekt för ryttaren, speciellt inte tygeltagen så är det enklaste att dela upp allt och det lättaste att börja med ordet “respekt” – vad innebär det, var brister det?

Tella blir stressad, upprörd, stel, överkänslig och näst intill okontaktbar när hon flippar ur. Hon lyssnar delvis på rösten men just det här beteendet har jag mött på förr, och när ett plus ett blir två är det enkelt. Var säker på att ingenting gör ont, smärta innebär stress, stress minskar inlärningsförmågan och det är precis där vi befinner oss nu – jag och Tella. Ta bort bettet och en deffinitiv smärta försvinner, det är alltid värt ett försök!

Det var självklart lite protester idag också, men oj vilken skillnad. Fick igenom så himla mycket som hon fått attacker över innan och vi kunde nästan skritta på helt långa tyglar hem – Wow, bra betyg!