Compadre's blogg

Bildtext: Jag och Compadre diskuterar lite trevligheter över en morot (31 okt 2010)

Den sista tiden har varit helt underbar! Det har ju varit en hel del
upp&ned hela tiden med Compadre men så som det känns nu vågar jag
nog tro att det inte blir riktigt så stora kontraster 🙂

Det svåra med den här lilla herren är att samtidigt som han är väldigt lyhörd och vaken, vilket lätt leder till nervösa sammanbrott och spänningar, så är han ganska tuff och hm.. Jag skulle inte vilja säga säker men ändå är det nog det ord som beskriver bäst. Han är säker i sig själv i och med att han definitivt är på sin vakt och inte tillåter vissa saker, men han gör det med en osäkerhet. Väldigt svårbeskrivet!

Som exempelvis då vi var i ridhuset häromdagen. Då tror han sig definitivt veta att jag ska kräva en hel rad med saker och då är det lika bra att bråka om saken så jag inte tillåts vara dum. Han har alltså typ “låga tankar” om andra och därför blir han spänd av sin rädsla och då är han beredd på allt, överreagerar och letar utvägar istället för lösningar.

Allt jag bad honom om i ridhuset häromdagen var att han skulle följa lugnt och försiktigt i nedåt-framåt-sökning, men efter det missförstånd som skedde för säkert en månad sedan då det blev ett litet ryck i kapsonen förknippar han både kapson och ridhus med MONSTER-ATTACKER!!

Så, det börjar med att han spänner sig, sedan försöker jag bara stå kvar och visa vägen lugnt och metodiskt. Efter en liten stund när det enda han gjort är att bara söka utvägar och allt mer hoppa omkring och reagera negativt på minsta vink från mig så ber jag honom att faktiskt lyssna på vad jag har att säga och så går jag från uppgiften (nedåt-framåt) till att bara be honom gå framåt och inte vara så skuttig i kroppen.

Då börjar stegringarna som snart eskalerar i fäktningar med frambenen. När han har fått hålla på såhär en stund så kunde jag innan inte komma någon vart (har aldrig mött en häst där jag verkligen har fått “ge upp”) men det är som om han fajtas med sina egna inre demoner – vilket jag fortfarande tror att han gör.

Men nu, senast så kom en otroligt härlig vändpunkt! Mitt tålamod rann av mig och jag blev trött på att vara schysst och försöka visa när han inte ens ger mig en sekund av tro. Så jag tog honom bort från mig ganska kraftigt och stod uppgivet kvar beredd att återigen låta tiden utvisa vart vår resa skulle leda oss..

..och det var där det kom – vändningen!

Han vände helt om och kom fram till mig efter några travsteg bort. Sedan stod han kolugn vid min sida och jag kunde fråga honom om en nedåt-framåt-sökning, vilket var okej. Sedan kunde vi träna några steg på det vi gått igenom på senaste AR-träningen.

GLAD!!

Efter detta har vi också haft underbara dagar. Gått promenad i över en timme och han var hur fin och fokuserad som helst men ändå fri att ta för sig och göra det han ville på vägen. Var det saker som var läskiga lyssnade han av mig och när jag sade att det var okej att gå så gjorde han det.

Den värmen som omsveper mig när jag och Compadre verkligen “klickar” som vi gör nu är helt obeskrivlig. Den känslan tar nog priset i mina hästupplevelser och erfarenheter.

Jag känner mig väldigt nyfiken på hur allt ska gå, hehe! På torsdag är det dags för återbesöket hos equiterapeuten och ja allt, när vi ska kunna börja träna på riktigt. Om han fortsätter vara spänd i allmänhet!? ALLT!

Puss & kram 🙂

Skapad 27 okt 2010, kl: 20.29

Var ute och gick med skruttvas idag igen
och jag kan inte annat än att vara VÄLDIGT nöjd och glad och stolt över
min lilla pojke 🙂

Det var regnigt och blåsigt och jag trodde
livet skulle vara allmänt galet idag, men jag ville ändå ge dagen en
chans så jag tog grimma och pålle och gick ut i regn&blås-rusket.

Jag
tog Dually-grimman idag, istället för den vanliga grimman som jag
brukar ha på Compadre, då han igår gjorde en helomvändning i sitt
beteende.

I vanliga fall brukar det vara han som är väldigt
känslig – överkänslig – och spänd, samt rädd för allt och alla (stundvis
kolugn!? hehe) Just promenaderna är upprörande eftersom jag ofta ber om
hans uppmärksamhet då och det är ingenting som han verkar tycka är
positivt..

Men som sagt, igår kom en
vändning i honom. Som alla andra dagar kan han i början ha svårt att
“släppa handbromsen” och går nästan framåt-bakåt om ni förstår vad jag
menar. Detta brukar släppa efter en stund när han känner sig mer säker
men igår tänkte jag be honom följa med lite extra eftersom jag trots
allt tar det sakta och försiktigt med honom men någon gång behöver vi
avancera 🙂

Han blev först störd av min fråga, när jag började vicka i grimskaftet,
och som han alltid gör per automatik lade han i bromsen och sedan även
backen. Jag fortsätter bara som om jag inte märker vad han pysslar med
och så får han deala med sina fobier på egen hand.

Jag gör såhär när jag väl känner en häst för jag tycker det är viktigt
för dem att komma förbi fobier eller rädslor på egen hand. Hade jag här
lättat och låtit honom komma när han kommer så går det självklart. Men
den dagen jag kanske då råkar snubbla och så blir det ett ryck i grimman
blir han väldigt rädd och tror sedan att jag ska döda honom den närmsta
tiden.

Jag råkade nämligen hamna i en liknande situation precis i början med
honom när vi började träna AR på lite mer allvar. Vi var i ridhuset som
vanligt och när jag hade hans huvud lågt hände någonting utanför och han
blev spänd. När jag då inte var beredd precis exakt så ryckte han ifrån
mig eftersom han fick panik av att känna en liten snudd på sin nosrygg
när han blev spänd. Jag som inte alls var beredd på detta försökte vara
mjuk men här var han redan så blockerad och inne i sin egen värld och
sin rädsla att han slog med huvudet större vilket gjorde det omöjligt
för mig att vara smidig så det blev pannkaka. Här gör han det alltså
omöjligt för mig att visa att det inte är någon fara.

Efter detta började jag helt
från början med att hålla i lina och för varje gång jag försökte hittade
han bara nya saker och jag kände mig väldigt maktlös.

Jag hade kunnat vänta att arbeta med honom helt eller tom. undvikit det
denna dag då han var lite på tårna men å andra sidan så byggs ju bara
hans rädslor på mer och mer eftersom det undviks. Så den dagen man av
någon anledning behöver träna, eller ska hantera honom, så finns
problemet mitt framför ögonen på en.

Därför vill jag hjälpa honom att bearbeta sina fobier och rädslor genom
att väldigt snällt men medvetet göra en liten vink som jag vet att han
tycker är jobbig, för att sedan låta honom reagera som han vill och
eftersom jag är beredd på allt som kan hända fångar jag bara upp honom
när han väl är mottaglig och så får han massa beröm, mys och kärlek!

Detta är svårt att förklara men jag kommer kunna dra massor av exempel
eftersom han är väldigt extrem i sina fobier så det finns en del att
träna.

Jag har låtit honom vara väldigt länge, utan att göra detta som jag
beskriver, eftersom han inte har varit mottaglig överhuvudtaget. Nu
känner jag å andra sidan att han börjar låta mig ta lite mer ansvar och
han söker sig till mig när det blir någonting jobbigt. Därför vågar jag
nu ge mig in i dessa övningar så han får bearbeta sina onda demoner och
läskiga minnen som sitter i hans muskelspänningar.

Han går på naturläkemedelskur för sina inre organ, han har varit hos
Equiterapeut och ska åter så det blir bra med hans kropp. Sedan arbetar
jag nu mentalt mer och mer med de “ömma punkterna” så blir det en
helkroppskur – för bästa resultat!

Men allt tar vi i hans takt så det blir lagom. Så det inte blir allt på en gång utan att han berättar när han är redo 🙂

Skapad 27 okt 2010, kl: 19.30

Kallt och ruskigt, mörkt och regnigt – när jag och Compadre gick på
transporten tidigt på söndagsmorgonen. Dagen innan hade vi tränat på
självlastning med en annan transport och det gick även helt okej i den
här denna morgon men jag vill inte stressa så jag hade tillkallat en
assistens 😉 Victoria som hjälpte mig.

Väl framme hade det
ljusnat och avlastningen gick lite hastigt, men helt okej. Jag stod bak
och lastade ut honom på egen hand så jag känner mig ändå nöjd eftersom
det var ett helt nytt ställe för honom.

Det kändes skönt att se
honom cool i boxen. Han ställde sig lugnt och tryggt och började tugga
på det medhavda höet. Han höll sig väldigt fin hela morgonen och första
passet gick även det som en dans 🙂

Jag känner ju, som sagt, mig
väldigt osäker på honom för tillfället eftersom vi är mitt i en
utvecklingsfas där han helt plötsligt får nervösa sammanbrott när han
varit hur stillsam och härlig som helst.

Jag berättade för Elise
hur läget var och hon tog mycket hänsyn till detta. Det var inte någon
större skillnad på träningen eftersom hon hela tiden har sett
spänningarna i Compadres kropp och rättar sig efter dessa. Det känns så
skönt att ha träna för någon som inte vill stressa fram någonting förrän
hästen är helt redo *nöjd och glad*

Vi arbetade först
stillastående och det kändes mjukt och följsamt, Compadre var hur
underbart lugn som helst och det värmde SÅÅ i kroppen på mig. Elise såg
hur väl han var med mig så jag fick ta igenom halvhalter böjd som om han
inte varit annat än avspänd. Visst kom det aningens spänningar i
kroppen, men då gjorde vi bara om och bad honom att slappa av igen –
vilket blev fint 🙂

Så länge hästen inte är spänd – alltså
avslappnad – talar dem om för oss att det är okej, och att den är med
oss. Då är det ett godkännande till det vi ber om. Är man bara
uppmärksam för detta kan vi inte skada våra hästar. Hur sedan den
känslan känns och vem som vet hur, är en helt annan femma, det är därför
det är så underbart att ha någon som står över ens huvud och hjälper
till!

Vi gick tillbaka till stallet där han fick vila medan vi åt
lunch. När jag sedan kom tillbaka för att ta ut honom för det andra
passet kände jag att det fanns aningens mer spänning i hans kropp men
vad var det att tänka på – nu var det träning hur som helst..

..och träning blev det – på avslappning !

*
Glömde förresten berätta att det självklart var fart och fläkt i i
ridhuset när vi stod kvar där några minuter efter första träningen. En
stol gick sönder och brakade till mitt framför mig och Compadre så
tjejen som satt på for omkull. Gissa om det fick upp adrenalinnivån i
kroppen.

Bara några minuter efter det hade hänt och jag tyckte
att han kommit ned på jorden igen skulle jag ta på honom regntäcket
innan vi skulle ut i regnet tillbaka till stallet igen. Precis när jag
knäppt på alla knäppen och spännen förutom bakbensjorden på andra sidan
kom en kvinna i gruppen fram till mig och talade lite, frågade lite om
Compadre och sade just att han såg så himla lugn och avslappnad ut ju.

Jo, visst 🙂 Det är alltid kul att höra, men svårt att förklara just när han har sina avslappnade stunder.

Under
tiden kom Sabina, en annan i gruppen fram till oss, men stannade upp
vid sidan om, typ vid flanken, på Compadre och jag såg i ögonvrån hur
han kikade misstänksamt mot henne. Jag såg att Sabina även såg detta så
hon strök honom mjukt över sidan som man ska göra (på vanliga hästar)
men som gjorde Compadre ännu mer misstänksam. Precis som om han tänker:
“Ohooo!! Nu försöker hon lura mig att hon är snäll, fy vad läskigt hon
TAR PÅ MIG!! Men mig lurar man inte så lätt, bäst att fly!!”

Jag
lät ändå Sabina fortsätta att sätta dit bensnöret, som jag förstod att
hon skulle göra, och tänkte att detta var ganska bra “test” för att se
om han faktiskt skulle låta henne sätta dit det eller få ett ryck.

Gissa
vad!? Det blev ett ryck.. Med ett skutt, kast åt sidan kom han undan
den sabeltandade Sabina som minsann inte skulle få smaka på honom. Sedan
var det dags för mig att få kontakt med min häst som var helt inne i
sin lilla mardröms-värld och så satte jag själv dit bensnöret – inga
problem!

Sabina fick sedan hälsa på honom och efter det
“lådsas-sätta dit bensnöret” för att det skulle vara okej. Han tittade
med “misstänksamme Compadre”-ögat under tiden men lät trots allt
hemska-hemska Sabina röra honom.

Jag ska då tillägga att Sabina
var väldigt mjuk och lugn när hon gjorde detta så därför lät jag det
vara. Annars hade jag övervägt att göra det själv och öva med någon
annan senare.

Nåväl, tillbaka till andra träningspasset som jag
tror ni ville läsa om 😉 Men jag ville ändå berätta om detta så kanske
ni förstår hur lite som krävs för att uppröra denna lilla herre.

Compadre
var som en spänd fiolsträng efter den lilla skritt-turen till ridhuset
och under träningspasset också. Det kändes ändå härligt att Elise tog
helt hänsyn till detta och kom på fenomenala övningar som gjorde susen
för både mig och Compadre också.

Vi struntade nu helt i
halvhalterna som vi även hade arbetet med i skritten på första passet
men nu bytte vi helt linje eftersom det var en helt annan sinnesstämning
nu. Vi arbetade istället utmed långsidorna och tog hjälp av väggen som
lugnade och så gav vi oss på lite slutor och öppor i skritten.

Jag
som alltid hjälper mina “elever” i början genom att kommunicera med
hästen så den blir säker och samarbetsvillig, för att sedan instruera
och hjälpa till när hästägaren på egen hand klarar ut resten, fick
prestationsångest som attan – vilket kändes väldigt ovant.

Elise
gav mig kritik för att inte våga ta för mig och våga tro på mig själv
och min häst – något som jag själv säger till de som tränar för mig. Tro
att jag fick mig en moralkaka av mig själv som lockade till skratt 🙂

Lärde
mig otroligt mycket om mig själv på detta passet – och förstod
verkligen innebörden av det man brukar säga att det är lättare att se
och hjälpa andras med sina problem än sina egna! Så, nu ska jag börja
spela in mig själv så ofta jag kan för att “träna för mig själv” som jag
gjorde mycket i början.

Haha, vad långt det här blev. Hoppas det
var värt lässtunden – kommentera gärna så jag vet vad ni tyckte om det.
Försöker skriva så ni tycker det känns intressant och spännande så
därför är feedback jättetrevligt att få !!

Skapad 25 okt 2010, kl: 13.09

Ja, så var det ju dags för AR-träningen denna söndag som jag sedan länge
varit anmäld på. Eftersom det är bindande anmälan kändes det ju lite
snopet när det visade sig vara så extremt mycket problem i kroppen på
Compadre när jag varit hos Equiterapeuten.

Min första tanke var
dock att träningen skulle vara bra ändå eftersom det är så 100 % upp
till hästen vad som görs i AR-träning för Elise och eftersom jag skulle
ha gått en vecka i skogen och bara lullat då så vore det bra att “hålla
riktningen” med träningen. Sedan fortsätta lugnt i skogen efter
träningen och bara känna in Compadre både fysiskt och psykiskt för vad
han är redo för. Men..

..under veckorna som gått sedan besöket
hos Equiterapeuten har jag fått flera tankeställare av en rad olika
personer, från både de som vill oss väl och bryr sig med äkta värme.
Även från dem som inte riktigt förstår det speciella som jag vill ge
hästar och i synnerlighet den pålle som jag förhoppningsvis ska ägna en
herrans massa år med framöver.

Men, i slutändan så blev det ändå
att jag åkte på kursen eftersom det inte fanns någon som kunde täcka upp
åt mig och därför skulle jag ha fått betala vare sig jag tränade eller
ej – därför åkte jag.

Kan erkänna att jag både kände mig lite
besviken över att behöva lägga så pass mycket pengar och tid på
träningsdagen när jag och Compadre haft sådana extrema upp&ned
veckor..

Det som mest oroade mig var om han skulle vara i luften
mer än på marken så som han varit i skogen. Trots att jag inte har någon
stress eller press på mig mer än min egen självanalytiska förmåga att
vilja LYCKAS – förmedla, så känns det aldrig kul att stå framför ett
gäng människor när man är mitt i en känsloförvirring med sin häst.

Hur detta gick återkommer jag till i ett senare inlägg 😉

Så, fortsättning följer..

Skapad 21 okt 2010, kl: 18.57

Den härliga känslan kom äntligen äntligen äntligen idag!
Äntligen, kan jag inte säga nog många gånger. Med den bubblande oron över vad som ska
ske vid varje skogspromenad med Compadre var det idag åter dags att åka
till stallet och ta itu med den..

Allt kändes väldigt lugnt från
början och som den sanna optimist jag är (hehe!) så väntade jag bara på
vändningen, kanske var det lugnet innan stormen?!

Men det kom ingen storm!! 🙂 * Yippi !

För
första gången, någonsin, klickade vi helt! Jag och Compadre, äntligen
kom den där dagen som jag väntat på men faktiskt tvivlat på om den
skulle komma. Det är alltid så lätt att tvivla i stunden men min
magkänsla har ändå hållt i sig och därför känner jag mig så glad och
lättad idag.

Precis så som jag hela tiden önskat, att bara gå och
mysa i skogen var precis vad vi gjorde idag. Han kikade på vissa saker
och det lät jag honom självklart göra, men när jag bad om några
sekunders uppmärksamhet accepterade han detta och så fortsatte vi att gå
vidare.

Så små saker som blivit så stora flippar var idag sådär självklara och lättsamma – som det ska vara!

Jag
har som sagt försökt att vara tålmodig men ändå tydlig med vad mina
gränser går. Står han på bakbenen flera gånger säger jag ifrån genom att
driva på honom snett bakifrån eftersom han lätt tänker bakåt och blir
upprörd och irriterad om jag ber honom att lätta energin framåt.

Tempot
var lagom, stämningen god och små saker höll sig små med
jätte-bamse-stora kramar och pussar när han pustade och tillät sig själv
att slappna av och njuta.

Massagen gick väldigt bra den också.
Han ville dock inte stå riktigt still i boxen och då blir han så upprörd
och spänd när jag, så mjukt jag kan, ber honom att stå kvar. Kastar sig
iväg och blåser ur näsborrarna som om jag vore ett monster (!?) Nog för
att jag kanske gör mig i ordning när jag är i stallet men så hemsk kan
jag inte verka 😉 hehe

Men idag, så flög han bara iväg en gång
och direkt därpå kom han fram till mig och samma sak här som på
promenaden så slappnade han av direkt igen *glad*

Det tog längre
tid idag för honom att ta sina djupa gäspningar och himlande med ögonen,
men det kom när jag bytt sida och masserade manke och rygg 🙂

Känner att jag står och väntar på de där gäspningarna varje gång nu och skulle nog allt bli lite besviken om de inte kom, tss.

Åhh,
vad härligt att bubbla över av lycka medan jag skriver här istället för
att omedvetet komprimera texten då det känns tråkigt och omotiverande
när det går tungt.

Lättare att arbeta med andra och deras pållar
för då är jag alltid den glada pricken – ibland behöver man den där
utomstående personen som är sådär positiv 🙂

Skapad 21 okt 2010, kl: 10.21

Historik
En vecka har nu gått sedan besöker hos Equiterapeuten Mia och vi har minst sagt kämpat på med skogspromenaderna..

Jag
hade sett fram mot att bara få ta det lugnt och skönt i skogen
tillsammans med Compadre och bara finna varandra utan ha några som helst
krav eller mål – Förutom att ta sig runt en sväng i skogen och komma
hem helskinnade! Vilket ju var lite lättare sagt än gjort..

Som
ni sett på mina inlägg har det verkligen varit en berg&dahlbana i
skogen av känslor som aggressioner, rädslor, överreaktioner,
nyckfullheter och rena dumheter!

I mitt huvud har jag haft en
mycket simpel plan (trodde jag!) att jag skulle gå först eller vid sidan
om Compadre. Han skulle gå med i lagom takt och få friheten att göra
lite vad han ville så länge han hade någolunda koll på mig för ren
säkerhet. Sedan skulle våra skogspromenader få bli det de blev – det
skulle tiden själv få bestämma.

Tiden har också bestämt kan jag
lova, aldrig hade jag trott och minst av allt hoppats på att Compadre
skulle stå mer på bakbenen än på alla fyra hovarna..

Från början
var det rädslor som förstorades, som vi kunde lösa relativt snabbt
eftersom jag mest väntade ut honom. När han i ren desperation sökte
flyktvägar utan att jag ens bett honom och sedan sade att jag skulle
stanna hos mig var det uppror i den lilla fuxkroppen.

Detta
började redan de första dagarna och jag fick ont i magen av hans
beteende eftersom Mia noga instruerade mig att enbart ta lugna och
stillsamma promenader. Hon (och jag) tror inte att alla dessa skador
uppkommit av en olycka, dvs. att han gått omkull eller något annat, utan
av rena psykiska spänningar.

Av hans psykiska beteende och
fysiska skick att döma tror jag att det börjat i två ändar, psykiskt och
invärdes (i organen). Att det ena har slagit ut det andra.. och när det
gjort ont och han försökt men fortfarande haft ont så har det liksom
slagit över för honom.

(Ska skriva ett utförligt inlägg om Compadre så ni alla får rätsida på vem han är!)

Hur
som helst, så var det ju väldigt viktigt att han skulle ta det lugnt så
inte spänningarna kommer åter. Man kan ju inte bli perfekt efter en
behandling men förutsättningarna skulle vara de bästa med lugn och ro.

Men
efter denna vecka har det som sagt varit en hel del känslokrockar i
skogen. Det kvittar hur jag ber honom så passar det inte. Antingen så
blir han spänd och rädd, eller arrogant och nonchalant – lustigt
ombytligt..

Jag har försökt att bara vara, hålla mig till planen
om att han ska ha en lagom ram som han ska acceptera så accepterar jag
att han gör lite vad han känner för. Men hur bra går det att kompromissa
om man inte är två om det.

Senast igår gjorde han sina kända
“kasta och stegra sig snett bakåt och sedan vända runt” så jag näst
intill tappar honom och slungas som en vante (en envist ihållande vante)
i andra änden av grimskaftet, hehe. Såhär i efterhand kan jag skratta
lite åt hur det faktiskt ser ut, men i stunden är det både frustrerande,
irriterande och ledsamt..

Som vanligt skenar mina inlägg iväg när jag väl engagerar mig och skriver ingående – så åter till inläggets rubrik:

Så, vad händer nu?
Jo,
jag fortsätter som tanken var från början – jag har liksom inte något
val. Eller visst har jag ett val, och det valet var att ta hand om
Compadre och ge honom ett värdigt fortsatt liv när det mesta gått snett
för alla inblandade. Därför får det ta den tiden det tar och tydligen så
finns det en rad olika känslor och minnen som han verkligen behöver
utagera och bearbeta.

Visste ni att..
..hästar
behöver återuppleva en situation rent känslomässigt för att att kunna
bearbeta den. Det förflutna kommer ifatt dem och genom att ta sig an
exempelvis ett trauma blir reaktionerna de samma som förra gången de
upplevde det och så vänder det när de är redo i sig själva.

Jag
arbetar efter detta om jag märker att jag arbetar med en häst som lätt
överreagerar eller ständigt missuppfattar mig. Genom att fortsätta som
vanligt och låta hästen göra det den gör, exempelvis bli rädd eller arg,
så vänder det till slut om man väntar ut dem.

Mest krävande är
de situationer när en häst har dåliga minnen av tillrättavisningar
eftersom jag hela tiden får icke önskvärda reaktioner men behöver ha
tålamod och tillit till situationen och lita på att det vänder.

Hitintills
har jag aldrig känt fel på dessa känslor och en märkbar skillnad
syns/märks sedan på hästen som blir väldigt avslappnad – som när man
gjort någonting duktigt och sedan sjunker ner i soffan och ler belåtet
😉

Skapad 20 okt 2010, kl: 12.06

Söndag
Idag gick vi en
kortare sväng i skogen, 30 min. Compadre tog lite väl mycket för sig
idag utan att ta hänsyn till någonting annat än sig själv..?!

Han verkar inte ha riktig
koll på vad som är LAGOM när man är fler än en. Antingen så är han helt
kuvad och aktar sig
för att inte göra något väsen av sig. Eller så tar han helt över och är
väldigt dominant och faktiskt nära farlig och oaktsam – ingen koll på
något annat än sig själv och det han vill. Svårt hur
jag ska reglera balansen där eftersom han lätt blir så upprörd när jag
ber honom om någonting..

Helt plötsligt drog han rakt ut i skogen, från stigen.. Men jag lät
honom gå så
jag följde bara efter i grimskaftet. Tänkte att det kunde stärka honom
att få vara så delaktig som möjligt och våga ta för sig ändå. Sedan
förde jag oss tillbaka igen
på rätt väg.

Men så tar han sig friheter lite här och var, helt oförberett – lagom
schysst när han bara får sådana ryck och jag hänger som en vante i andra
änden. Fick säga ifrån lite lagom några gånger och tillslut verkade han
förstå att han ska ha
lite koll på mig också och inte bara köra sitt race.

Massagen idag efteråt gick väldigt bra, han verkade njuta och slappna av
mer trots att jag tog i mer än igår. Han stod till och med och gäspade
STORT och himlade med ögonen under tiden. Det värmde eftersom jag aldrig
sett honom göra så innan, utan första gången var hos Mari i torsdags 🙂

Måndag
Tog nästan samma runda idag på 30 min. Promenaden idag var ju ett riskmoment i
sig kändes det som. Det blåste och hade börjat skymma lite så Compadre
var allt annat än i balans. Han flippade helt och hade full koll på allt
annat än mig, och när jag talade om att jag faktiskt också gick där
blev han upprörd av att jag bad om hans uppmärksamhet i några sekunder.

Det kändes omöjligt under första delen av rundan, eftersom han helt
blockar sig när han är sådär. Men jag svalde hårt och fortsatte trots
allt, alla har vi ju våra dagar och då är det bara att ta det med en
nypa salt..

Efter att jag bara lugnt och tryggt (så gott jag kunde) höll
fokus och min egen mentala balans kom han ned på jorden efter nästan halva
rundan. Såå skönt när han började frusta och sänka huvud och hals mer
och mer för att tillslut lunka helt OK avslappnat efter mig.

Sista biten innan stallet kunde han utan problem gå bredvid mig
istället för bakom, vilket han haft mycket problem med innan eftersom han blir så
otroligt osäker och med tanke på blåst och uppriven häst från början
idag var jag mycket nöjd och glad över detta 🙂

Tisdag
Vi
tog exakt samma runda som igår för att skapa trygghet och vana. Det
gick såå lugnt och fint från början och jag
kunde knappt tro att det var sant när han bara lunkade lugnt och
avslappnat efter mig. Jag lät honom gå vid min sida och även detta gick
väldigt fint – glad!

Jag stannade halvvägs och bad honom att sänka huvudet för att förbereda
ställning åt båda hållen. Har inte pysslat med detta på länge nu
och då kom allt åter som vi började träna på för flera veckor sedan..
när vi hade en svacka!

Det var som en hel cirkus i skogen och Compadre tyckte grimman var
jättedum som rörde sig en millimeter och störde honom när han letade
saker att titta på i skogen. Han blir av någon anledning (dåligt minne
av något som har hänt?) otroligt klaustrofobisk och upprörd över om
huvudlaget råkar nudda honom på minsta lilla fel sätt enligt honom (!?)
Jag har nu börjat se detta beteende i väldigt många olika situationer,
både när han är spänd och nervös, eller dominant och ovillig att
samarbeta.

Jag ber honom alltså bara att lugnt och stillsamt ta
ned huvudet och sedan växer spänningen i honom hur mjukt jag än gör.
Tror även att detta har växt sig större med tanke på att han har så
spända muskler i nacken som säkert gör honom otroligt osäker och kanske
till och med har gjort ont.

Jag fick greja med mycket psykologi-tänk ett bra tag eftersom han gör
allt och lite till utan att jag ber honom. När han äntligen kom på att han kan lyssna för en
sekund och inte alltid befara det värsta så nöjde jag mig och så gick vi
vidare. Att han inte lärt sig det vid detta laget, att jag bara ber om
små saker och sedan räcker det. Istället blir det en stor grej av allt
och han blir spänd som en fiolsträng, som om han förväntar sig att jag ska begära helt orimliga saker av honom.

Jag
misstänker en hel del som han rört runt i sin skalle som ställer till
det för honom så fort han ska göra någonting som han inte riktigt vet
vad det är – eller befarar kan vara..

Aja, han var iaf.
JÄTTEDUKTIG sedan för jag upprepade arbetet flera gånger under
promenaden och för varje gång blev reaktionen mindre och mindre – med en
stor lättad suck som följd 🙂

Sötaste sötaste! En spännande framtid vi har tillsammans, och ingen brådska alls utan vi tar det i den takt som vi klarar.

* Tålamod, tålamod och åter tålamod 😉

Skapad 18 okt 2010, kl: 11.42

Helgen har varit en riktig terapihelg för mig och Compadre då vi vandrat
flera timmar i skog och mark, för att sedan avrunda med en mysig
avslappningsstund med helkropps-massage i boxen.

Torsdag
Tog
första lilla skogspromenaden med Compadre i eftermiddag. 30 min som jag
fått i rekommendation.Vi gick bland stockar och sten i skogen och det
var riktigt mysigt, ganska apatisk och trött pålle 😉

Fredag
I
stallet var Compadre mör som sjutton, lille plutten har en massa saker
som händer i kroppen just nu. Han stod typ och sov innan vi gav oss iväg
på promenix.

En hel
del trubbel och trauma i början av av promenaden. Han var spänd och tittig så mycket tid gick åt att “diskutera”
oss förbi livsfarliga sabeltandade lejon som helt säkert skulle slita honom i
stycken. Men efter ca 15 – 20 min blev livet härliga
stunder och både jag och lille Compis kunde njuta av den höstliga naturen. Det blev en promenad på 1, 5 h totalt – skönt!

Jag hade med mig några morötter som han fick när vi gått förbi
någonting som skulle äta upp honom, men som vi klarade oss undan, hehe 😉

Lördag
Tog samma rundan idag
fast åt andra hållet – så det var såklart en hel del saker som skulle äta upp
honom på den här sidan av vägen också.

Promenaden var väldigt lik gårdagens,
mycket jobbigt i början och sedan vågade han slappna av och han njöt nog
av att våga tro på mig – och på sig själv. Stundtals var han jättemodig och cool – härligt!

Masserade
honom idag när vi kommit tillbaka till stallet, för det glömde jag helt
av igår (dum Bella!) och det gick helt okej. Han slappnade av
någolunda, men inte hundra, så jag tog det varligt och försiktigt.