Compadre's blogg

Jag och Compadre tränar på att våga förhålla sig nära varandra, följa i korrekt form och balans. Göra vändningar på bakdelen och flytta framdelen samt lite sidvärtes-arbete.

Den här videon är en blandkompott av dagens lek/träning. Det är underbart att han blir mer och mer motiverad istället för att engagera sig i allt annat förutom mig eller rent av bli rädd för saker jag gör.

Svårigheter
* Att vända åt vänster
* Flytta framdelen istället för bakdelen
* Gå nära tillsammans bredvid
* Vara OK med större rörelser från mig

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Någon som har taggat till sig? hehe
Många fler bilder från detta finns i Compadres bildgalleri

Jag har en helt underbar häst – han heter Compadre. Compadre betyder vän och han är en sann vän verkligen den här hjälten!

Hos equiterapeuten hade vi en laddad stund av känslor i kropp och själ.
Första besöket var otroligt spänd och jag väntade mig att bli stammis
hos Mia med tanke på allt hon “fick till sig” och kände i/på hans kropp.
Eftersom hon verkade nå honom på ett djupt plan började jag fundera på
om hon kunde känna mer än de fysiska muskelspänningarna och dra
slutsatser om dessa.

Jag tror !!

Andra gången, nu senast, när vi kom till Mia var Compadre självklart mer
till ro, dock spänd men lite mer avspänd än förra gången. Jag hade med
mig kära moster Louise och kusin Jessica, detta kändes bra då jag förra
gången var nära till gråt flera gånger. Den där nedrans hästen skär i
mitt hjärta varje gång jag ser på honom och det enda jag ser är
förvirring och nya känslouttryck i varje rörelse.

Mia fick Compadre till fullkomlig utmattning förra gången, han stod och
hängde i slutet och var verkligen slut. Ett slut som var en början på
något nytt, helt fantastiskt underbart!

Den här gången skulle komma att bli så mycket bättre. Kära lilla häst
vars energier inte alls samspelade med mina den där första tiden. Trött,
utmattad, mager och tom på tillit kom han till mig och alla test jag
visade av olika erfarna hästmänniskor och individkännare gav mer enbart
svaret – tid! Den här hästen behöver finna sig själv, finna sin kropp.
De ord som jag uttryck – han behöver hitta hem!

När då Mia, på första besöket, bad mig att enbart gå på promenader i
skogen och massera hans kropp – släppa på spänningar och göra honom
medveten om sitt jag.. och även om mig. Vad jag ville honom, att jag
inte ville honom något speciellt, inte något särskilt – bara väl!

Vi var helt ozynkade när vi var hos Mia första gången, ändå brände
tårarna bakom ögonlocken på mig för varje känsla han förmedlade, nästan
som om jag fick känna en del av vad han just nu kände.

Han är en känslohäst min vän, han uttrycker sig så tydligt att det
nästan blir övertydligt. Han förmedlar en känsla och han vill bli
förstådd – och han vill själv förstå. Jag sade det innan jag kände
honom, jag vet inte var jag fann orden men jag döpte honom till min
alldeles egna lilla healinghäst.

Mitt i behandlingen hos Mia, nu på senaste besöket, talade vi en hel
del. Jag, Louise, Jessica och Mia kom in i något sort samförstånd och
Mia berättade att hon kände så starkt för dessa typer av hästar. De
hästar som kommer till henne med ett förflutet, att hon än idag efter
alla dessa år av arbetserfarenhet fortfarande är helt mentalt utmattad
efteråt.

När vi stod och talade kunde jag tillåta de där tårarna att tränga sig
på, men idag kom de inte längre än till att fukta mina lysande ögon –
för jag riktigt lös av att få uppleva denna helande stund tillsammans
med min häst. Jag kan inte förklara vad det var som hände, men helt
plötsligt kunde jag bara väsa fram “- Titta på honom..!!”

För medan vi stod där och samtalade stod Compadre totalt avslappnad,
avdomnad, avtrubbad i behandlingspiltan med huvudet helt hängande och
öronen åt var sitt håll. Han dåsade och flåsade som om han sov djupt och
ögonen såg rakt ut i tomma intet. Mestadels stod han bara såhär, länge
länge och vi lät honom bara ta itu med den känslan han just nu befann
sig i. Men flera gånger klippte hans öron rakt bakåt, slickade utmed
halsen – arg! För att sedan återgå till total avslappning. Vi gjorde
honom ingenting, vi höll oss utanför.

Compadre gjorde upp med sitt förflutna. Jag kunde inte låta bli att
tänka på boken jag läst “Alla kungens hästar” där författaren Emelie
Cajsdotter noga berättar om hur en häst behöver gå igenom situationer de
behöver bearbeta i detalj – varje känsla, varje upplevelse – och
uppleva dem igen. Det är den enda förklaringen jag kan på den långa
stund som vi bara stod där och såg detta otroliga ske.

Sedan, var det som om han vaknat upp, vaknat upp ur sin dvala, ur sin
bubbla, ur sin dröm – mardröm (?!). Han blev mer vaken i blicken
samtidigt som han ställde upp sig som vanligt. Sträckte på sig, synligt
och hörbart så som en häst väcker sin kropp på.

Det var bara att avrunda och åka hem, tom på mer att tänka över men samtidigt full av ny styrka.

Det här var verkligen en början på något nytt – för efter den dagen har
jag en helt ny häst. Visst finns flera beteendemönster kvar, trollstavar
finns inte i känslornas värld. Men inställningen och balansen är helt
annorlunda.
Det känns som han äntligen funnit tillbaka till den han är, orkat och
VÅGAT ta itu med det som ska bort och sedan är redo att fylla på med
nytt.

Dagens träningspass, Akademisk Ridkonst från marken
Kära lilla STORA duu! Du är störst för mig och idag var en jobbig dag.
Ändå vågade du låta dig tro på mig. 5 minuter av underbar halvt
sönderspänd häst rent psykiskt men som verkligen ansträngde sig för att
slappna av rent fysiskt. 5 minuter, för sedan avslutade jag – när det
gick som bäst!


Du är bäst! *kärlek*

..och “Historien om den sabeltandade saltstenen som äter små fuxar som heter Compadre!”

Jag börjar med en liten parentes, hehe! När vi kommit hem från Mia åkte jag direkt och köpte en saltsten till Compadre. Jag har inte haft det till honom innan eftersom han får i sig det i sin mineral&vitamin-blandning men vissa gånger är det bra att ge extra – som nu när det sker stor utrensning i kroppen.

När jag kom in med saltstenen i handen till honom i boxen fick jag en lite annorlunda reaktion än jag trott. Självklart ska han ju alltid blåsa lite skeptiskt i näsborrarna och lukta på allt nytt jag kommer fram till honom med, men att han skulle kasta sig runt som en galen vildhäst var väl att överdriva, haha!

Jag bara stod där med saltstenen och han var fullkomligt skogstokig. Nog för att jag har sett honom väldigt rädd – plastpåsar är det värsta han vet – men det här.. Han hade för övrigt stått och slickat massor på saltstenen som var i boxen hos Mia så att han aldrig har sett någon och därför tror att den äter små fuxar som heter Compadre är bara nonsens.

I vilket fall som helst så satte jag dit saltstenen på väggen och gick ut ur boxen för att se hur han skulle tackla “faran” och det var minst sagt intressant. Förutom att han blåste ur näsborrarna konstant så stod han uppställd som en statyhäst och tog ett stelt steg i taget fram mot det vita farliga. När han var så nära att han kunde nå den nosade han försiktigt och jättesnabbt på den för att sedan direkt kasta sig några steg bakåt så han skulle hinna undan om den skulle anfalla honom – men det gjorde den inte (tro det eller ej, hehe!).

Efter några stela försök till att slicka på stenen, bara ett slick taget för att sedan blåsa lite i näsborrarna, så uppskattade han den mycket. När jag åkte från stallet stod han och njöt av att mumsa salt och dricka ur en stor hink med vatten.

Text kommer snart..

Vilken dag, det säger jag bara. Jag var väldigt nervös över allt idag innan vi skulle åka med Compadre till Mia. Eftersom allt har gått så otroligt bra nu senaste veckan och jag verkligen känner och tror att det här är på rätt väg i livet, så kunde jag inte låta bli att oroas över att det kommit tillbaka massor av låsningar som Mia rättade till förra besöket.

Eftersom det varit “kriget” i skogen den första veckan kändes sannolikheten stor men jag lät mig vara neutral och bara hoppas på det bästa!

Han gick rakt på transporten efter att han stannat upp en bit framför, precis om om han tänkte “Jaha, så var ska vi nu någon stans då..!?” Sedan var han lite snabb ut på plats, men det kunde jag reglera direkt. Jag ställe honom i en box där han fick kissa och dricka lite innan vi började och så snackade jag och Mia lite om hur allt gått.

Så.. nu om själva behandlingen!

Mia knådade länge och väl för att känna igenom hur allt stod till. Compadre stod väldigt duktigt! Ibland helt lugnt på alla fyra fossingarna med avslappnad blick och uttryck i allmänhet. Ibland med höjt huvud, spänd kroppshållning, uppspärrade ögon och rynkade näsborrar. När Mia var klar konstaterade hon att ingen låsning hade kommit åter och att han bara var spänd på vänster sida där han är fattigare musklad.

Förra gången var han så sned att han stod snett hela han, kunde liksom inte kliva ned riktigt på alla fyra. Idag stod han rakt men var ju som sagt fortfarande mindre musklad på vänstersidan.

Efter att Mia masserat honom mjuk, med mycket pauser där han fick ta igen sig i, var han helt slut lilla killen.

* Mer smaskiga detaljer om detta kan ni läsa i inlägget efter detta 😉

Innan jag hann ställa in honom i boxen så.. STÄLLDE HAN UPP SIG och kissade! Detta kan ju verka helt knasigt att skriva med stora bokstäver om man inte läst så mycket om Compadre från början. Men problemet med denna lilla kille är att han inte riktigt kissar som han ska. Han har inte ställt upp sig ordentligt, som jag sett, en enda gång sedan han kom i augusti. Därför kändes detta stort 🙂

Det var ingen extrem uppställning men han gjorde dock det! När han kom in i boxen sedan ställde han upp sig med ena benet, helt OK.

Innan vi åkte hem frågade jag Mia om återbesök och vad hon ville att vi skulle göra. Då sade hon att enligt hennes rekommendationer skulle vi ut och promenera i fjorton dagar och sedan kunde jag börja sitta på honom om jag vill – wow 😀

Det blir ingen stress, ingen press, men bara att hon sade att detta var okej gjorde mig helt varm.

Efter förra gångens besök trodde jag vi skulle bli stammisar hos Mia. Hon var ju imponerad efter förra gången – hur mycket han klarade av att hon gjorde. Hon var även imponerad av hur han var idag – hur fin han blivit.

En sista sak.. (Ja! Jag är lite lyrisk, hehe) .. är att allt det han markerade (infektion/inflammation/irritation?) på i alla fyra benen, senor och gaffelband var HELT BORTA nu! – wow igen *lycka*

1. Hög sentonus v.s
2. Hög sentonus + sentonus v.s
3. Hög muskeltonus v.s

Rekom: Boxvila + skritt vid hand idag. Hage + promenad i skogen i 2 veckor. Massera.

Imorgon är det dags för andra besöket hos Mia, equiterapeuten – spännande och nervöst på samma gång!

Efter att ha kontaktat Compadre uppfödare fick jag några bilder på mailen 🙂

Fick även reda på att han var spänd och väldigt vaken som föl också så det kan ju förklara en del. Dock så är ju frågan hur avspänd det faktiskt går att få honom!?

Bildtext: Charmtrollet Compadre och mamma Spanish Saints (Quarter)Bildtext: Compadres pappa Relincho (Lusitano)

Bildtext: Jag och min lilla Compadre, som inte ser så liten ut.. (1 nov 2010)

Eftersom vi kom in i en stor svacka precis efter att jag börjat med lite småtricks med Compadre så lades det på hyllan för stunden. Sedan kom jag verkligen underfund med hur mycket undertryckta känslor (..och minnen?!) som finns i den där kroppen som inte alls var redo för något nytt innan den tömdes på gammal skit.

De där benlyften som verkade så fina inför spanska skritten lärde han sig på 5 minuter, men de är mest till besvär nu eftersom han tar till dem i ren nervositet ibland. Det är ingen fara, men bara onödigt – jag vill ju att alla trick ska vara 100 % positiva och roliga för honom.

Men igår började vi med en liten bonus-grej i vardagen som inte kan annat än stärka honom eftersom det har med ren kontaktsökning att göra – puss 😉

Bildtext: Positiv pojke som gärna vill ha en godis (1 nov 2010)

Han har egentligen börjat med det på egen hand så jag bara förstärker det lite extra med kel och morötter. Han luktar gärna i ansiktet och snusar omkring sådär härligt.

Kom precis på nu att jag nog ska öva på ett till trick han också börjat med själv, som jag då ska förstärka. Men vad det blir får nog bli en överraskning, hehe!