Compadre's blogg

Det var även idag en sväng på ängen, det blev i mörkret. Tella var till en början fin och bra, hon höll sig även sådan länge och vi kunde ta igenom mycket saker.

Sedan kom flippet, som den andra gången där det slutade i katastrof.. Men inte idag! Idag löste vi det, helt plöstligt så bara kom hon ned på jorden och vi kunde fortsätta.

Jag kunde till och med avsluta med att skritta av henne på nästan lång tygel.

Det kändes väldigt skönt att hon fick ett ryck, med sina dumheter och att det verkligen kom och försvann på en och samma ridtur. Det finns hopp minsann, speciellt med tanke på att det mest handlade om muskulärt arbete efter några minuter istället för “rangordning” som det kändes som förra gången.

Vilken UNDERBAR dag. Red på ängen och vilken häst det är jag har hand om. Det var som att bara sitta med och njuta, vilken känsla. Som att gunga fram över ängen.

Den här hästen gör stora framsteg!

Det var främst skritt och galopp som jag arbeta med, då traven är lite provocerande för henne då hon tycker det är väldigt jobbigt. Det får komma en annan dag..

Men annars idag, oj oj oj 🙂 Härlig känsla av att allt bara fungerade sådär felfritt. Det finns fortfarande en del att ta igenom men wow vad underbar den här hästen är när hon verkligen är i harmoni, som idag.

Tyvärr förstördes lite på hemskritten, som vanligt, då hon ska dra och slita för att få skritta jättefort eller rent av takta eller trava. Men det var OK då ridturen var så underbar.

Yes, idag gick det sådär bra. Fick igenom en hel del muskulärt faktiskt och hon kom till ro mycket bättre.

Jag är INTE för hjälptyglar, men jag är heller inte emot, det beror helt på användningsområdet, syftet och hur man bär sig åt. Jag satte nämligen på Tella en gramantygel idag i säkerhetssyfte. Jag red med den, men helt utan inverkan. Den enda gången den gjorde nytta var om hon skulle slänga med huvudet sådär högt i skyn och bli obehaglig med sina hysteriskutt.

Som tur var gjorde inte gramanen så mycket nytta idag mer än ett par gånger då hon slog med huvudet väldigt högt för att komma undan, men annars bara fanns den där.

Jag är väldigt nöjd idag, att hon höll sig lugn och fin. Dock så gick det undan på hemvägen och hon ville gasa lite väl i skritten och så blir hon sådär ursinnig när jag ber henne att lugna ned sig lite..

Idag satt vi i paddocken igen, det kändes lugnast så. Eftersom det faktiskt bara varit en arbetsdag sedan hon hade sitt utbrott så känns det bra att vara på den säkra sidan ett par dagar och vara i paddocken där Tella är fokuserad och positiv.

Hon var verkligen sammarbetsvillig idag igen. Jag arbetade med galoppfattningar från skritt och galopp, få henne att länga sig i formen utan att tappa bakbenen och lika så i avsaktningarna.

Det gick verkligen bra bra bra, så i slutet av passet kunde jag till och med börja med lite travarbete, flytta lite lätt på diagonalen och även avancera i galoppfattningarna på rakt spår. Hon försökte verkligen att vara mig till lags trots att hon tyckte det var jobbigt. Det enda hon gjorde i protest när hon kämpade var att tappa formen, men hon slängde inte så där frenetiskt med huvudet som hon annars kan göra.

Sakta men säkert blir hon mjukare och mjukare, gladare och gladare – vilket gör mig gladare och gladare!

Efter helgens vila hade jag hoppats på att Tella skulle ha tänkt över sina handlingar i fredags..

Tränsningen och sadling började med bråk, suck. Hon tog inte åt sig av mina tillsägelser när hon slänger med huvudet vid sadlingen och vid tränsningen var hon bara sur och upprörd på både omgivningen och mig.

Jag fick väl lite hopp när hon tillslut coolade ned sig och jag såg hur hela hästen genomgick som en förvandling på ett par sekunder; från hisp-maja till kolugn. Det som löste allt var att jag fick influera tränsningen som ett “trick” och avsluta med morot när hon verkligen skötte sig, det fungerade mycket bra.

Jag satte mig idag i paddocken för att enbart mjuka och checka av hur hon skulle kännas, med inga som helst förväntningar.

Jag blev verkligen positivt överraskad!

Tella kändes verkligen jättefin och samarbetsvillig. Jag krävde inga underverk men hon bjöd verkligen till och jag märkte att hon ansträngde sig. Det verkade nästan som om hon tänkt över sitt beteende från förra ridpasset.

Hon är verkligen så kanon i paddocken i allmänhet. Idag tog vi det säkra före det osäkra och red där eftersom jag inte vill stressa upp henne i onödan. Men en dag är det dags att bita i det sura äpplet och ge sig ut på ängen igen, bli rikare på erfarenheter och bryta gamla mönster.

I fredags var en helt perfekt dag för en ridtur på ängen med klarblå himmel och solsken. Jag lindade benen, krängde på mig mina ridstövlar och använde fintränset. Tyvärr var det inte fin-humöret på Tella den här dagen..

Jag började med att skritta fram, lite lätt böjning och ställning, men vi hann inte mer än att värma upp några minuter förrän Tella hade helt andra planer.
Hon fick syn på några personer på vägen som ligger en bra bit från ängen och dessa skulle hon bara kolla på.

När hon stannade upp, spände till sig i hela kroppen och stirrade stint med huvudet rakt upp i luften försökte jag lirka loss henne lite för att fortsätta. Men på bara några sekunden var hon ursinnig över att jag bad henne lyssna på mig.

Jag fick ta större och större tygeltal för att kunna få kontakt med henne, men situationen förvärrades drastiskt och på bara ett par minuter satt jag på en häst som fullkomligt kastade sig omkring på ängen. Upp, åt sidan, fram, bak, oj oj..

Jag satt av och sade till att jag inte tolererade det fruktansvärt illa beteendet och när jag satt upp igen skärpte hon sig lite, men gränsen var hela tiden hårfin.

I vanliga fall har Tella sagt ifrån för att jag kommit åt henne i arbetet, men idag handlade det helt om att hon ville ha koll på en annan sak som jag inte tillät henne att ha. Rangordning!

Det var en katastrof.. Tella förklarade i stort sett krig, som jag försökte avleda men förgäves. En liten stund fick jag kontakt med henne och vi kunde arbeta något så när, men precis när jag skulle avsluta fick hon nog igen. Det är inte hennes fysiska begränsning som spelar henne ett spratt, för hon har all kapacitet den här hästen. Men när hon tycker att det är nog, då är det nog.

En ynka avskrittning slutade med “blod, svett och tårar”. Jag gick hem med Tella, en häst som inte var kontaktbar och inte ens från marken. Jag kände mig uppgiven, verkligen.. Jag avskyr när det går så illa, när jag känner mig så handlingsförlamad, men har hästen bestämt sig på förhand så är det viktigare att ge sig för dagen och inte se det som ett misslyckande. Förhoppningsvis har hästen lärt sig någonting av situationen trots att det känns lönlöst, men den var inte redo att lösa det just den här dagen.

Vi får se..

Dagens ridpass blev på ängen igen. Jag började med att mjuka upp henne, flytta och stabilisera upp sig, arbeta under sig. Detta är någonting som Tella tycker är jättejobbigt, hennes specialitet är att smita undan genom att slå med huvudet, strutta omkring eller bli stum och lång. Men, äntligen börjar det släppa!

Hon slog inte med huvudet en enda gång under uppvärmningen, inte heller gjorde hon några försök att göra sina skutt. Det enda hon gjorde när hon visade att det blev jobbigt var att korta upp sig lite, men då gjorde jag bara ett par ledande tygeltag som hon lyssnade på fint.

Idag var tanken att ta tag i de där avsaktningarna lite mer, det var någonting som Tella skulle tycka vara väldigt påfrestande psykiskt och fysiskt..

Till en början lyssnade hon jättefint, galoppfattningarna var verkligen kanon! I avsaktningarna däremot blev hon stum och när jag svarade med att parera henne slog hon med huvudet. När jag avledde henne även från dessa dumheter blev hon mer och mer upprörd, för att sedan helt plötsligt bara ge med sig och slappna av. Såhär pågick det i vågor under ridpasset.

Fortsättning kommer inom kort..

Så var det dags att rida en lite sväng i skogen igen och det skulle ju bli med bett på grund av skavet..

Framridningen gick bra som det gjort de senaste gångerna och faktiskt även när jag tog galopp så gick det bra. Hon svarade riktigt fint på mina förhållningar och även avsaktningarna lyssnade hon helt OK på.

Hon slänger alltid ut frambenen och vill bli stum i munnen när vi är i skogen men det blir verkligen bättre och bättre.

Det var ett par irritationssprång på hemvägen när hon ville komma undan arbetet, men det löste sig snabbt och lätt.

Än så länge vågar jag inte fråga om det där lilla extra i skogen eftersom jag inte vill förstöra det förtroendet som vi har byggt upp nu, men förhoppningsvis kommer snart den dagen då det blir av också så vi blir kvitt de där “frambens-avsaktningarna”.