VILKEN UNDERBAR VINTERDAG!!
En klarblå himmel över ett frostigt vinterland var vad jag mötte på vägen ut till stallet idag. Minusgrader och hårt i backen, tyvärr. Men en härlig stor och varm sol med värmande strålar.
Jag och en tjej från stallet gav oss ut för att testa av att rida på ängen. Det fungerade bra med lite försiktighet om det skulle vara lite halt av det frostiga gräset.
Jag vågade mig på att rida utan gramantygel idag nu när jag hade någon med mig. Jag hade en önskan om att slippa ha gramantygeln på om det skulle gå riktigt bra, då vill jag verkligen veta med mig att jag inte hade något annat än gummibettet.
Som jag redan nämnt så gick det ju också helt himmelskt bra!
Jag skrittade fram, böjde och lirkade loss henne i bogarna. Flyttade och testade av, det gick jättefint i låg form. Travövergångarna var helt underbart taktfasta och lätta, formen kändes även den helt OK trots att det kändes som om hon ville “knäcka av” nacken en aning, men hon var lätt i handen som hon annars brukar vilja slita i.
Galoppfattningarna var lite kärvare idag, var lite orolig ett par gånger att hon skulle hispa upp sig men hon höll sig fint på mattan. Efter ett par gånger satt galoppfattningarna jättefint och till och med bättre i högervarvet som brukar vara svårare att få loss. Idag var första gången som jag verkligen fick loss det sådär gott.
Traven i slutet för att jogga av henne blev lite tjivig från Tellas håll. Antingen så ville hon inte ge mig något stöd alls och bara gå emot med innerbogen, eller slänga med huvudet.
Det stora “genombrottet” skedde precis när jag testade att krama lite extra i tygeln, med en tanke på att hon säkerligen skulle bli jätteirriterad av detta – mycket riktigt! Men det blev komiskt: Hon stannade tvärt och reste sig ganska högt, jag flämtade förvånat till och väntade mig sedan kriget som jag trodde att stegringen skulle utlösa. Men istället så gick hon direkt fram till en helt OTROLIGT LÄCKER form i traven och gav mig lagom stöd och helt galet fin rygglinje.
Min stallkompis som oroligt vänt sig om då hon hörde mitt flämt vid stegringen skrattade åt mig där jag ivrigt ropade åt henne att kolla på formen. Hon bekräftade även att det såg riktigt trevligt ut.
Det andra stora genombrottet kom när jag efter detta skulle skritta hem, då varnade jag för att hon skulle få sina utbrott. Men icke – hon skrittade lugn som en filbunke hem på halvlång tygel – wow wow minsann!
Ändå började hon trillskas precis innan jag skulle hemmåt, när vi skulle gå upp på vägen från ängen. Men på två sekunder vände det och hon blev lugn och skrittade i låg form.