Compadre's blogg

Idag kom min fina fåle fram till staketet där jag parkerade bilen och med spetsade öron står han och kikar efter mig. Det värmer extra i mattehjärtat när han alltid har föredragit hagen och hagkompisarna framför allt annat..

När vi tränat vår lilla stund i paddocken, som dessutom gick som en dans, gick jag ned mot stallet och när han kom lite på efterkälken ropade jag honom till mig. När han fått en godis gick jag in en sväng i stallet och hängde tillbaka utrustningen och lät honom stå utanför och göra vad han ville.

Sötaste lilla hjärtat stod helt still kvar på samma plats med spetsade öron och när jag sedan ropade på honom för att gå till hagen kom han glatt med

Lite gör mycket!

Lycka är de dagar då allt bara klickar. 10 minuters träning – klick

Dagens träningspass hemma efter Elise-träningen igår var med blandade känslor.

Vi höll oss inne, stillastående från marken och uppsuttet. Back to basic, again, again and again. Finputsa på detaljer, bara positivt

Stärka självförtroende och förbättra teknik. När “känslan” infinner sig vågar vi oss på att gå framåt, men just nu känns det på tok för svårt utan Elises hjälp.

Har gått och grubblat i en disig , mental dimma idag, som faktiskt släppte mycket när vi började träna. Det har givit oss massor att under flera månader höjt kraven på att sänka kraven

Kram på er alla tappra, vi kämpar på med oss själva, tillsammans

Bilden är från gårdagen!

Fler nyanser, mer nyanserat, finare tydligare hjälpgivning osv.

En svår konst, ett enkelt val !

Vi är på väg bort från ytter bog och närmare varandra

Ett avspänt vidgande av alla sinnen i stunden, gav en djupare känsla av insikt med hjälp av mitt fysiska jag..

Efter regn kommer solsken, som det så fint heter. Här fortsätter det dock att regna mest hela tiden, så det är jag och min Compadre som står för solsken i våra träningsstunder som färgar våra sinnen i regnbågens alla färger!

Vi har haft några riktigt tuffa pass den här veckan, rent mentalt, där jag varit spänd och osäker vilket direkt smittar av sig och allt bli pannkaka. Dock tog jag ett fast grepp om lite mod och förtroende för mig själv vilket ledde till att vi idag kunde sitta på långa tyglar och använda tydlig hjälpgivning av både inner- och ytter skänkel med förstärkning av spöet/förlängda armen, samt inner- och ytter indirekt tygel med ens aning direkt tygel vid behov. Jag hörde inte ett enda “skaller i bettet”, vilket är Mr C:s tydliga signal på missnöje. Det enda jag glatt lyssnade till var frust

Videokameran stod på men någonting blev fel så ingenting finns tyvärr (?) sparat. Kanske var det inte fel, utan bara meningen att jag skulle bevara den härliga känslan i hjärtat istället

Idag var första träningspasset på flera månader som kändes totalt hopplöst, i mig själv, med C. Ändå predikade jag med min egen undervisningsstämma högt för mig själv så vi tog oss igenom stunden men massor av lärdom och framsteg.

Trots en riktigt trött och omotiverad Bella på ryggen grejade min prins och jag att hålla oss, inte bara sams utan i riktigt duktig samarbete!

Vi pysslade, precis som varje gång de senaste veckorna, med att forma kring innerskänkel tillsammans med yttertygel och med hjälp av innertygel. Än så länge är ytterskänkeln väldigt passiv, för hela tiden ekar Tommys (en elev från AR-lägret i somras) ord i mitt huvud. Att när man känner sig lite förvirrad är det enklaste “en hjälp i taget”.

Så från att ha haft mantrat “LUGN!” till, att ha utvecklats till, “En hjälp i taget!”

Sänk inner axel, sträck avspänt genom din utsida, en tydlig mjuk hjälpgivning, forma din kropp tillsammans med din häst, andas, var kvar i din kropp tillsammans med hjälpgivningen genom era kroppar. Koncentration. Fokus. Avspändhet. Lugn! En sak i taget..

Min bästa!.. vän, Compadre!

Min drömhäst som först fann mig.. och som jag sedan fann i mig, så jag kunde finna honom genom min resa i mig själv

Nästan en halvtimmes träningsstund i paddocken idag. Bättre bogfrihet, formning runt innerskänkeln och följsamhet runt ytterhjälperna tillsammans med högre knälyft. Alla dessa framsteg, i rörelse, på bara några träningstillfällen och allt förberedande stillastående har varit enastående

Jag är verkligen evigt tacksam för min lilla favoritfuxfåle!

Han lär mig allt om livet, mig själv och allt däremellan. Mitt personliga instrument som tydligt spelar högljudda falska toner när jag bortser från detaljer och inte är o balans.

Jag har varken vetat vad jag har väntat på eller ens att jag väntat på något, förrän allt spelas upp för mig. Vägen mot klara, rena toner. Genombrottet är ett faktum. Ingenting är perfekt, men vi är på väg. Det är jag och min älskade Compadre, som både betyder vän och är min vän. Vi gör det, tillsammans, bara, och inte så bara, här och nu

Äntligen börjar bitarna i min kropp och knopp falla på plats. “Äntligen” frustar även C. “Äntligen är det inte ett hon och ett jag, utan ett enda vi”.

Tack mitt hjärta för att du väntat på mig. Vilket tålamod Älskad!

Fredagshäng i stallgången ikväll. Bra gung på Mr C och jag tror till och med att vi fann en fin formgivning i stillastående öppna åt höger utan att falla isär eller bli osäkra.