Compadre's blogg

Jag har en helt underbar häst – han heter Compadre. Compadre betyder vän och han är en sann vän verkligen den här hjälten!

Hos equiterapeuten hade vi en laddad stund av känslor i kropp och själ.
Första besöket var otroligt spänd och jag väntade mig att bli stammis
hos Mia med tanke på allt hon “fick till sig” och kände i/på hans kropp.
Eftersom hon verkade nå honom på ett djupt plan började jag fundera på
om hon kunde känna mer än de fysiska muskelspänningarna och dra
slutsatser om dessa.

Jag tror !!

Andra gången, nu senast, när vi kom till Mia var Compadre självklart mer
till ro, dock spänd men lite mer avspänd än förra gången. Jag hade med
mig kära moster Louise och kusin Jessica, detta kändes bra då jag förra
gången var nära till gråt flera gånger. Den där nedrans hästen skär i
mitt hjärta varje gång jag ser på honom och det enda jag ser är
förvirring och nya känslouttryck i varje rörelse.

Mia fick Compadre till fullkomlig utmattning förra gången, han stod och
hängde i slutet och var verkligen slut. Ett slut som var en början på
något nytt, helt fantastiskt underbart!

Den här gången skulle komma att bli så mycket bättre. Kära lilla häst
vars energier inte alls samspelade med mina den där första tiden. Trött,
utmattad, mager och tom på tillit kom han till mig och alla test jag
visade av olika erfarna hästmänniskor och individkännare gav mer enbart
svaret – tid! Den här hästen behöver finna sig själv, finna sin kropp.
De ord som jag uttryck – han behöver hitta hem!

När då Mia, på första besöket, bad mig att enbart gå på promenader i
skogen och massera hans kropp – släppa på spänningar och göra honom
medveten om sitt jag.. och även om mig. Vad jag ville honom, att jag
inte ville honom något speciellt, inte något särskilt – bara väl!

Vi var helt ozynkade när vi var hos Mia första gången, ändå brände
tårarna bakom ögonlocken på mig för varje känsla han förmedlade, nästan
som om jag fick känna en del av vad han just nu kände.

Han är en känslohäst min vän, han uttrycker sig så tydligt att det
nästan blir övertydligt. Han förmedlar en känsla och han vill bli
förstådd – och han vill själv förstå. Jag sade det innan jag kände
honom, jag vet inte var jag fann orden men jag döpte honom till min
alldeles egna lilla healinghäst.

Mitt i behandlingen hos Mia, nu på senaste besöket, talade vi en hel
del. Jag, Louise, Jessica och Mia kom in i något sort samförstånd och
Mia berättade att hon kände så starkt för dessa typer av hästar. De
hästar som kommer till henne med ett förflutet, att hon än idag efter
alla dessa år av arbetserfarenhet fortfarande är helt mentalt utmattad
efteråt.

När vi stod och talade kunde jag tillåta de där tårarna att tränga sig
på, men idag kom de inte längre än till att fukta mina lysande ögon –
för jag riktigt lös av att få uppleva denna helande stund tillsammans
med min häst. Jag kan inte förklara vad det var som hände, men helt
plötsligt kunde jag bara väsa fram “- Titta på honom..!!”

För medan vi stod där och samtalade stod Compadre totalt avslappnad,
avdomnad, avtrubbad i behandlingspiltan med huvudet helt hängande och
öronen åt var sitt håll. Han dåsade och flåsade som om han sov djupt och
ögonen såg rakt ut i tomma intet. Mestadels stod han bara såhär, länge
länge och vi lät honom bara ta itu med den känslan han just nu befann
sig i. Men flera gånger klippte hans öron rakt bakåt, slickade utmed
halsen – arg! För att sedan återgå till total avslappning. Vi gjorde
honom ingenting, vi höll oss utanför.

Compadre gjorde upp med sitt förflutna. Jag kunde inte låta bli att
tänka på boken jag läst “Alla kungens hästar” där författaren Emelie
Cajsdotter noga berättar om hur en häst behöver gå igenom situationer de
behöver bearbeta i detalj – varje känsla, varje upplevelse – och
uppleva dem igen. Det är den enda förklaringen jag kan på den långa
stund som vi bara stod där och såg detta otroliga ske.

Sedan, var det som om han vaknat upp, vaknat upp ur sin dvala, ur sin
bubbla, ur sin dröm – mardröm (?!). Han blev mer vaken i blicken
samtidigt som han ställde upp sig som vanligt. Sträckte på sig, synligt
och hörbart så som en häst väcker sin kropp på.

Det var bara att avrunda och åka hem, tom på mer att tänka över men samtidigt full av ny styrka.

Det här var verkligen en början på något nytt – för efter den dagen har
jag en helt ny häst. Visst finns flera beteendemönster kvar, trollstavar
finns inte i känslornas värld. Men inställningen och balansen är helt
annorlunda.
Det känns som han äntligen funnit tillbaka till den han är, orkat och
VÅGAT ta itu med det som ska bort och sedan är redo att fylla på med
nytt.

Dagens träningspass, Akademisk Ridkonst från marken
Kära lilla STORA duu! Du är störst för mig och idag var en jobbig dag.
Ändå vågade du låta dig tro på mig. 5 minuter av underbar halvt
sönderspänd häst rent psykiskt men som verkligen ansträngde sig för att
slappna av rent fysiskt. 5 minuter, för sedan avslutade jag – när det
gick som bäst!


Du är bäst! *kärlek*

..och “Historien om den sabeltandade saltstenen som äter små fuxar som heter Compadre!”

Jag börjar med en liten parentes, hehe! När vi kommit hem från Mia åkte jag direkt och köpte en saltsten till Compadre. Jag har inte haft det till honom innan eftersom han får i sig det i sin mineral&vitamin-blandning men vissa gånger är det bra att ge extra – som nu när det sker stor utrensning i kroppen.

När jag kom in med saltstenen i handen till honom i boxen fick jag en lite annorlunda reaktion än jag trott. Självklart ska han ju alltid blåsa lite skeptiskt i näsborrarna och lukta på allt nytt jag kommer fram till honom med, men att han skulle kasta sig runt som en galen vildhäst var väl att överdriva, haha!

Jag bara stod där med saltstenen och han var fullkomligt skogstokig. Nog för att jag har sett honom väldigt rädd – plastpåsar är det värsta han vet – men det här.. Han hade för övrigt stått och slickat massor på saltstenen som var i boxen hos Mia så att han aldrig har sett någon och därför tror att den äter små fuxar som heter Compadre är bara nonsens.

I vilket fall som helst så satte jag dit saltstenen på väggen och gick ut ur boxen för att se hur han skulle tackla “faran” och det var minst sagt intressant. Förutom att han blåste ur näsborrarna konstant så stod han uppställd som en statyhäst och tog ett stelt steg i taget fram mot det vita farliga. När han var så nära att han kunde nå den nosade han försiktigt och jättesnabbt på den för att sedan direkt kasta sig några steg bakåt så han skulle hinna undan om den skulle anfalla honom – men det gjorde den inte (tro det eller ej, hehe!).

Efter några stela försök till att slicka på stenen, bara ett slick taget för att sedan blåsa lite i näsborrarna, så uppskattade han den mycket. När jag åkte från stallet stod han och njöt av att mumsa salt och dricka ur en stor hink med vatten.

Text kommer snart..

Vilken dag, det säger jag bara. Jag var väldigt nervös över allt idag innan vi skulle åka med Compadre till Mia. Eftersom allt har gått så otroligt bra nu senaste veckan och jag verkligen känner och tror att det här är på rätt väg i livet, så kunde jag inte låta bli att oroas över att det kommit tillbaka massor av låsningar som Mia rättade till förra besöket.

Eftersom det varit “kriget” i skogen den första veckan kändes sannolikheten stor men jag lät mig vara neutral och bara hoppas på det bästa!

Han gick rakt på transporten efter att han stannat upp en bit framför, precis om om han tänkte “Jaha, så var ska vi nu någon stans då..!?” Sedan var han lite snabb ut på plats, men det kunde jag reglera direkt. Jag ställe honom i en box där han fick kissa och dricka lite innan vi började och så snackade jag och Mia lite om hur allt gått.

Så.. nu om själva behandlingen!

Mia knådade länge och väl för att känna igenom hur allt stod till. Compadre stod väldigt duktigt! Ibland helt lugnt på alla fyra fossingarna med avslappnad blick och uttryck i allmänhet. Ibland med höjt huvud, spänd kroppshållning, uppspärrade ögon och rynkade näsborrar. När Mia var klar konstaterade hon att ingen låsning hade kommit åter och att han bara var spänd på vänster sida där han är fattigare musklad.

Förra gången var han så sned att han stod snett hela han, kunde liksom inte kliva ned riktigt på alla fyra. Idag stod han rakt men var ju som sagt fortfarande mindre musklad på vänstersidan.

Efter att Mia masserat honom mjuk, med mycket pauser där han fick ta igen sig i, var han helt slut lilla killen.

* Mer smaskiga detaljer om detta kan ni läsa i inlägget efter detta 😉

Innan jag hann ställa in honom i boxen så.. STÄLLDE HAN UPP SIG och kissade! Detta kan ju verka helt knasigt att skriva med stora bokstäver om man inte läst så mycket om Compadre från början. Men problemet med denna lilla kille är att han inte riktigt kissar som han ska. Han har inte ställt upp sig ordentligt, som jag sett, en enda gång sedan han kom i augusti. Därför kändes detta stort 🙂

Det var ingen extrem uppställning men han gjorde dock det! När han kom in i boxen sedan ställde han upp sig med ena benet, helt OK.

Innan vi åkte hem frågade jag Mia om återbesök och vad hon ville att vi skulle göra. Då sade hon att enligt hennes rekommendationer skulle vi ut och promenera i fjorton dagar och sedan kunde jag börja sitta på honom om jag vill – wow 😀

Det blir ingen stress, ingen press, men bara att hon sade att detta var okej gjorde mig helt varm.

Efter förra gångens besök trodde jag vi skulle bli stammisar hos Mia. Hon var ju imponerad efter förra gången – hur mycket han klarade av att hon gjorde. Hon var även imponerad av hur han var idag – hur fin han blivit.

En sista sak.. (Ja! Jag är lite lyrisk, hehe) .. är att allt det han markerade (infektion/inflammation/irritation?) på i alla fyra benen, senor och gaffelband var HELT BORTA nu! – wow igen *lycka*

1. Hög sentonus v.s
2. Hög sentonus + sentonus v.s
3. Hög muskeltonus v.s

Rekom: Boxvila + skritt vid hand idag. Hage + promenad i skogen i 2 veckor. Massera.

Imorgon är det dags för andra besöket hos Mia, equiterapeuten – spännande och nervöst på samma gång!

Efter att ha kontaktat Compadre uppfödare fick jag några bilder på mailen 🙂

Fick även reda på att han var spänd och väldigt vaken som föl också så det kan ju förklara en del. Dock så är ju frågan hur avspänd det faktiskt går att få honom!?

Bildtext: Charmtrollet Compadre och mamma Spanish Saints (Quarter)Bildtext: Compadres pappa Relincho (Lusitano)

Bildtext: Jag och min lilla Compadre, som inte ser så liten ut.. (1 nov 2010)

Eftersom vi kom in i en stor svacka precis efter att jag börjat med lite småtricks med Compadre så lades det på hyllan för stunden. Sedan kom jag verkligen underfund med hur mycket undertryckta känslor (..och minnen?!) som finns i den där kroppen som inte alls var redo för något nytt innan den tömdes på gammal skit.

De där benlyften som verkade så fina inför spanska skritten lärde han sig på 5 minuter, men de är mest till besvär nu eftersom han tar till dem i ren nervositet ibland. Det är ingen fara, men bara onödigt – jag vill ju att alla trick ska vara 100 % positiva och roliga för honom.

Men igår började vi med en liten bonus-grej i vardagen som inte kan annat än stärka honom eftersom det har med ren kontaktsökning att göra – puss 😉

Bildtext: Positiv pojke som gärna vill ha en godis (1 nov 2010)

Han har egentligen börjat med det på egen hand så jag bara förstärker det lite extra med kel och morötter. Han luktar gärna i ansiktet och snusar omkring sådär härligt.

Kom precis på nu att jag nog ska öva på ett till trick han också börjat med själv, som jag då ska förstärka. Men vad det blir får nog bli en överraskning, hehe!

Bildtext: Jag och Compadre diskuterar lite trevligheter över en morot (31 okt 2010)

Den sista tiden har varit helt underbar! Det har ju varit en hel del
upp&ned hela tiden med Compadre men så som det känns nu vågar jag
nog tro att det inte blir riktigt så stora kontraster 🙂

Det svåra med den här lilla herren är att samtidigt som han är väldigt lyhörd och vaken, vilket lätt leder till nervösa sammanbrott och spänningar, så är han ganska tuff och hm.. Jag skulle inte vilja säga säker men ändå är det nog det ord som beskriver bäst. Han är säker i sig själv i och med att han definitivt är på sin vakt och inte tillåter vissa saker, men han gör det med en osäkerhet. Väldigt svårbeskrivet!

Som exempelvis då vi var i ridhuset häromdagen. Då tror han sig definitivt veta att jag ska kräva en hel rad med saker och då är det lika bra att bråka om saken så jag inte tillåts vara dum. Han har alltså typ “låga tankar” om andra och därför blir han spänd av sin rädsla och då är han beredd på allt, överreagerar och letar utvägar istället för lösningar.

Allt jag bad honom om i ridhuset häromdagen var att han skulle följa lugnt och försiktigt i nedåt-framåt-sökning, men efter det missförstånd som skedde för säkert en månad sedan då det blev ett litet ryck i kapsonen förknippar han både kapson och ridhus med MONSTER-ATTACKER!!

Så, det börjar med att han spänner sig, sedan försöker jag bara stå kvar och visa vägen lugnt och metodiskt. Efter en liten stund när det enda han gjort är att bara söka utvägar och allt mer hoppa omkring och reagera negativt på minsta vink från mig så ber jag honom att faktiskt lyssna på vad jag har att säga och så går jag från uppgiften (nedåt-framåt) till att bara be honom gå framåt och inte vara så skuttig i kroppen.

Då börjar stegringarna som snart eskalerar i fäktningar med frambenen. När han har fått hålla på såhär en stund så kunde jag innan inte komma någon vart (har aldrig mött en häst där jag verkligen har fått “ge upp”) men det är som om han fajtas med sina egna inre demoner – vilket jag fortfarande tror att han gör.

Men nu, senast så kom en otroligt härlig vändpunkt! Mitt tålamod rann av mig och jag blev trött på att vara schysst och försöka visa när han inte ens ger mig en sekund av tro. Så jag tog honom bort från mig ganska kraftigt och stod uppgivet kvar beredd att återigen låta tiden utvisa vart vår resa skulle leda oss..

..och det var där det kom – vändningen!

Han vände helt om och kom fram till mig efter några travsteg bort. Sedan stod han kolugn vid min sida och jag kunde fråga honom om en nedåt-framåt-sökning, vilket var okej. Sedan kunde vi träna några steg på det vi gått igenom på senaste AR-träningen.

GLAD!!

Efter detta har vi också haft underbara dagar. Gått promenad i över en timme och han var hur fin och fokuserad som helst men ändå fri att ta för sig och göra det han ville på vägen. Var det saker som var läskiga lyssnade han av mig och när jag sade att det var okej att gå så gjorde han det.

Den värmen som omsveper mig när jag och Compadre verkligen “klickar” som vi gör nu är helt obeskrivlig. Den känslan tar nog priset i mina hästupplevelser och erfarenheter.

Jag känner mig väldigt nyfiken på hur allt ska gå, hehe! På torsdag är det dags för återbesöket hos equiterapeuten och ja allt, när vi ska kunna börja träna på riktigt. Om han fortsätter vara spänd i allmänhet!? ALLT!

Puss & kram 🙂

Skapad 27 okt 2010, kl: 20.29

Var ute och gick med skruttvas idag igen
och jag kan inte annat än att vara VÄLDIGT nöjd och glad och stolt över
min lilla pojke 🙂

Det var regnigt och blåsigt och jag trodde
livet skulle vara allmänt galet idag, men jag ville ändå ge dagen en
chans så jag tog grimma och pålle och gick ut i regn&blås-rusket.

Jag
tog Dually-grimman idag, istället för den vanliga grimman som jag
brukar ha på Compadre, då han igår gjorde en helomvändning i sitt
beteende.

I vanliga fall brukar det vara han som är väldigt
känslig – överkänslig – och spänd, samt rädd för allt och alla (stundvis
kolugn!? hehe) Just promenaderna är upprörande eftersom jag ofta ber om
hans uppmärksamhet då och det är ingenting som han verkar tycka är
positivt..

Men som sagt, igår kom en
vändning i honom. Som alla andra dagar kan han i början ha svårt att
“släppa handbromsen” och går nästan framåt-bakåt om ni förstår vad jag
menar. Detta brukar släppa efter en stund när han känner sig mer säker
men igår tänkte jag be honom följa med lite extra eftersom jag trots
allt tar det sakta och försiktigt med honom men någon gång behöver vi
avancera 🙂

Han blev först störd av min fråga, när jag började vicka i grimskaftet,
och som han alltid gör per automatik lade han i bromsen och sedan även
backen. Jag fortsätter bara som om jag inte märker vad han pysslar med
och så får han deala med sina fobier på egen hand.

Jag gör såhär när jag väl känner en häst för jag tycker det är viktigt
för dem att komma förbi fobier eller rädslor på egen hand. Hade jag här
lättat och låtit honom komma när han kommer så går det självklart. Men
den dagen jag kanske då råkar snubbla och så blir det ett ryck i grimman
blir han väldigt rädd och tror sedan att jag ska döda honom den närmsta
tiden.

Jag råkade nämligen hamna i en liknande situation precis i början med
honom när vi började träna AR på lite mer allvar. Vi var i ridhuset som
vanligt och när jag hade hans huvud lågt hände någonting utanför och han
blev spänd. När jag då inte var beredd precis exakt så ryckte han ifrån
mig eftersom han fick panik av att känna en liten snudd på sin nosrygg
när han blev spänd. Jag som inte alls var beredd på detta försökte vara
mjuk men här var han redan så blockerad och inne i sin egen värld och
sin rädsla att han slog med huvudet större vilket gjorde det omöjligt
för mig att vara smidig så det blev pannkaka. Här gör han det alltså
omöjligt för mig att visa att det inte är någon fara.

Efter detta började jag helt
från början med att hålla i lina och för varje gång jag försökte hittade
han bara nya saker och jag kände mig väldigt maktlös.

Jag hade kunnat vänta att arbeta med honom helt eller tom. undvikit det
denna dag då han var lite på tårna men å andra sidan så byggs ju bara
hans rädslor på mer och mer eftersom det undviks. Så den dagen man av
någon anledning behöver träna, eller ska hantera honom, så finns
problemet mitt framför ögonen på en.

Därför vill jag hjälpa honom att bearbeta sina fobier och rädslor genom
att väldigt snällt men medvetet göra en liten vink som jag vet att han
tycker är jobbig, för att sedan låta honom reagera som han vill och
eftersom jag är beredd på allt som kan hända fångar jag bara upp honom
när han väl är mottaglig och så får han massa beröm, mys och kärlek!

Detta är svårt att förklara men jag kommer kunna dra massor av exempel
eftersom han är väldigt extrem i sina fobier så det finns en del att
träna.

Jag har låtit honom vara väldigt länge, utan att göra detta som jag
beskriver, eftersom han inte har varit mottaglig överhuvudtaget. Nu
känner jag å andra sidan att han börjar låta mig ta lite mer ansvar och
han söker sig till mig när det blir någonting jobbigt. Därför vågar jag
nu ge mig in i dessa övningar så han får bearbeta sina onda demoner och
läskiga minnen som sitter i hans muskelspänningar.

Han går på naturläkemedelskur för sina inre organ, han har varit hos
Equiterapeut och ska åter så det blir bra med hans kropp. Sedan arbetar
jag nu mentalt mer och mer med de “ömma punkterna” så blir det en
helkroppskur – för bästa resultat!

Men allt tar vi i hans takt så det blir lagom. Så det inte blir allt på en gång utan att han berättar när han är redo 🙂