Compadre's blogg

Nu är vi i en uppåtkurva igen och det är positivt 🙂 Vi tränar mest från marken men ridningen går hela tiden framåt. Dagarna blir lite som de blir, beroende på hur vi känner. Ibland är vi peppade på ridningen, då gör vi så, andra dagar är det definitivt träning från marken och då blir det så.

I ridningen är det fortfarande barbacka. Försöker träna takt (Akademisk Ridkonst) men har mest fått träna på motivation eftersom Compadre tycker det är roligare med allt annat.

Från marken har jag alltid kännt att han trivs bäst fri. Arbetar jag honom i kapsonen får jag en känsla av att han känner sig låst. Så fort jag egentligen bara har visat honom kapsonen har han givit mig negativa energier.. Samma sak har jag upplevt i ridningen, eftersom jag använder mig av samma utrustning då, dock är det raka motsatsen nu. Han stegrar, hoppar, skuttar och lever ut alla sina inre (gömda?) känslor med mig på ryggen och ibland blir det lite väl mäktigt.

Jag skrittarbetar mest men har nu även börjat med traven i ridningen. Han små trippesteg har börjat gå igenom hela kroppen nu och rörligheten utvecklas med detta hela tiden. Både knälyft och ryggaktivitet blir markant bättre 🙂

Det känns härligt att vara på rätt spår igen. Men denna berg&dalbana från jag nog ändå räkna med att leva med ett tag (hela livet?) hehe

“Visste ni att hinkar, grepar, fodermått (ja, egentligen ALLT!!) utgör ett mycket sort hot för små fuxar som mig. Jo, ja.. Jag vet att det är mycket snack om oss små fuxar och speciellt om mig, men det är verkligen så – vi är extra utsatta. Så AKTA ER!!!”

Vore nog Compadres lilla muntliga föreläsning om han kunde tala 😉

För tillfället ska allt äta upp min lilla häst, jovisst är det så. Det kvittar hur jag rör mig, vilken avsikt jag har med det jag gör eller om jag väljer att helt enkelt vänta ut honom så lever han helt i sin överlevnadsinstinktiva lilla värld.

Frustrerande vill jag lova, men jag vet att vändningen kommer. Trodde dock inte att det skulle komma ett såhär stort bakslag igen.. Känns som om vi är där vi var i somras, men jag vet att det inte är så.

Ibland är det lätt att vända och vrida på saker till förbannelse..

Det börjar kännas lite tjatigt att skriva dessa klago-inlägg. Men vi är snart på G igen, syns då istället 😉

Morgan var med mig och skulle spela in när jag red Compadre. Eftersom jag just märkt av att nervvraks-svackan är i tiden kändes det inte helt bra att sitta upp men Morgan ville se så tja, det var så det blev.

Han har svårt att trampa igenom hela sin kropp när han är spänd, vilket läget var i början. Men sedan kom ett lugn, för lugnt?! Han lyssnade inte på någonting och jag fick förstärka hjälperna, knappt ens då med någon reaktion.

Kan nog ha varit ett försök i att psyka mig. Eftersom han fick ett raseriutbrott en annan dag, tog han till den nonchalanta sidan denna dag för att se om det var mer effektivt.

Himla intressant ändå att han kunde vara så loj och motsträvig i ett totalt lugn, när han varit så stissig och omöjlig från marken.

Aja, denna häst slutar aldrig att förvåna mig 😉

Just nu är vi inne i en Compadre-svacka.. Sällan har jag varit med om sådana kontraster från vecka till vecka (dag till dag). Från lugn och harmonisk, en känsla av att ha landat och relationen känns tillitsfull, till att hela världen rasar samman och ingenting stämmer, spändhet och ingen ro.

Sannerligen omtumlande men så intressant!

Allt är farligt just nu..

Kära Emma ville följa med och se mig och Compadre, och så blev det fredagen den tionde december. En dag värd att minnas, dagen då min lilla vildhäst förvandlades till ett riktigt stort monster.

Jag satt upp barbacka, med halsring, bett och kapson (två tyglar) för att fortsätta med takt och form som vi mest pysslar med nu för tiden. Speciellt passande eftersom det är precis vad Emma också tränar på.

Uppvisningen blev dock lite annorlunda..

Han hade en aningen avig dag, märkte jag redan när jag arbetade från marken. Hade svårt att säga vad det var, men motivationen var nog inte på topp. Vi hade inte tränat fritt från marken på ett tag så jag antog att det var därför en viss osäkerhet och undanflykter blev av, men gjorde ingen sak av det utan fullföljde bara. Det funkade kanonfint efter en stund *glad* Han gick nära, nästan (absolut) för nära, hellre det än att han sticker från mig.

Så var det dags för uppsittning. Där vet jag egentligen exakt vad svårigheterna är. I början är han lite spänd och struttig i skritten, tar gärna skänkeln framåt istället för formande och tempot springer lätt iväg. Sitter detta brukar det mest handla om att knåpa in alla kroppsdelar på plats och där nöjer vi oss.

Idag uppkom en till svårighet..

Först var han som vanligt lite spänd, men snart far det iväg i mer och mer spändhet, trots att jag satt precis som vanligt. Enda skillnaden var att jag hade väldigt svårt att finna takten eftersom han gick på tårna och inte släppte ned mig på sin rygg.

Det gick fortare och fortare, detta i en skritt som kändes som en symaskin på hög växel. Jag fick avleda lite smidigt och avdramatiserande genom en liten volt, som han så väl vet betyder lugna ner dig, men inte idag. Nog “lugnade han ned sig” – det tog tvärstopp!? Sedan bad jag honom gå igen, lika snabbt blev det direkt. Voltsnurren igen, tvärstopp. Eftersom jag kände spänningarna, eller egentligen styvheten (svårt att säga skillnaden..) i kroppen på honom bad jag honom inte fortsätta gå i voltsnurren som jag annars kan göra då han ofta låser sin framdel och då lossnar fint (rent psykologiskt som det mestadels (alltid?) handlar om i grunden). Men efter massor av gånger med nonchalans, oförståelse, stress eller vad nu styvheten grundades i så kände jag snarare irritation, nej.. Agression! – i hans kropp.

Jag kände mig nu lite osäker på hans beteende och ville därför försäkra mig om att han kunde komma ifrån denna styvhet åtminstone en aning. Bad honom fortsätta gå i snurren när han tvärnitade, vilket utlöste en ännu större styvhet, bad honom igen och värre blev det för varje gång jag bad honom.

Han lättade med framdelen, gjorde upprörda frustningar och jag satt lugn som en filbunke och undrade vad som farit i honom. Fortsatte med mina frågor om att tänka mjukt framåt. Men istället for vi ursinnigt uppåt. Gång på gång reste han sig och jag fick för säkerhetens skull tvära honom (böja halsen) kraftigare eftersom han började bli läskigt hotfull. Barbacka som jag satt gled jag lätt och tackade gudarna för halsringen.

Emma stod en bit bort och såg förbryllat på. Bad om en åsikt, ett yttrande om hur han faktiskt såg ut i sin sinnesstämning och det enda hon fick ur sig var. Ja, han är ju INTE rädd – han är ju förbannad!!??

Tiden kändes som en evighet, men egentligen handlade det nog bara om ett par minuter. Så kom det där mentala tillståndet då man tänker om och vips så hade jag en cool liten häst under mig som mjukt och lugnt lunkade framåt i skritt. Jag satt mest som ett frågetecken..

Bytte varv, eftersom han direkt gjorde allt det jag bad om, formning och lugn takt. I andra varvet befarade jag samma procedur, men när han började pinna på här kände jag en helt annan känsla som han förmedlade. Det var svårt, det tyckte han, men det gick bara så långt att han pinnade på lite extra och sedan valde att våga lita på mig och så kunde jag avsluta här också.

Egentligen blir jag inte förvånad över hans beteende för så mycket stora känslor som hans lilla kropp tydligen har hållit inne har ju tagit ut sin rätt ett flertal gånger. Men att gå från vanligt lite spänd, en vanlig träningsdag, till ursinnig och galen – han skulle verkligen ha av mig! – det hade jag inte räknat med, alls..

Är jätteglad att detta hände, speciellt när Emma var med. För allt som vi känner ska vi agera ut. Annars är det ljug 🙂 Det är viktigt att vi vågar visa våra känslor för varandra och hjälpas åt att bearbeta dem.

Puss dumma, söta lilla galning för att du visar mig så mycket!

Året sista träning för Elise var en enda stor, omtumlande och härlig kärlekshistoria. Pga. av vädret var några färre, men det gav bara extra mysig stämning med goa pratstunder och en hel del frågor och svar.

Jag var kluven inför första passet eftersom jag suttit upp på Compadre lite och gärna vill fortsätta lära och utvecklas inom AR i det. Å andra sidan så är väldigt mycket ouppklarat och svårt från marken fortfarande och jag vet så mycket väl att det inte är rätt att sitta upp innan det är löst.

Men i ärlighetens namn – vad är egentligen rätt och fel?

Underbart när en riddisciplin/en form att umgås med hästar äntligen kommit till insikten att det inte finns några rätt och fel, bara sunt förnuft och en ständigt talande magkänsla som oftast är väldigt bra.

Elise är mycket för att låta sina elever tänka fritt, vilket ibland kan vara frustrerande men oftast ger en större chans till ärlig utveckling tillsammans med sig själv och sin häst. För mig är det väldigt viktigt att på egen hand skapa, känna efter, våga testa och ta reda på – därför är jag väldigt glad över att ha Elise som coach i mitt liv och som introducerar Akademisk Ridkonst så vackert för mig.

Men om vi återgår till mitt första pass så stod jag i valet och kvalet. Rida eller från marken? Sadel eller inte sadel? (har inte haft sadel på flera månader, ville inte förhasta mig och kanske göra Compadre onödigt spänd)

Jag valde från marken först och sedan tog jag med en halsring för att kunna sitta upp barbacka och så önskade jag att Elise skulle ge mig några riktningar åt rätt håll.. (rida eller ej?)

Båda passen gick bättre än jag någonsin hade vågat tro. Compadre var lugn och harmonisk, inga av de utbrotten han får hemma existerar här utan allt bara flyter på. Dock var jag själv aningens ofokuserad, vilket Elise självklart såg (tack!) när jag arbetade Compadre från marken. Jag gjorde allt jag skulle, som man skulle (?) men det handlar inte om att göra vad man ska – utan att känna efter och finnas med i det. Så jag gjorde om allt och då infann sig en helt annan känsla där jag och min lilla häst blev ett ekipage som kände in varandra.

Skillnad på att göra och att känna in det man gör medan man gör det 🙂

Det som var viktigt idag var att få Compadre att forma sig i bålen och tänja sin yttersida. Han lyssnade väldigt bra på skänkelns formning, vilket kan innan enbart sett som framåtdrivande. En jättehärlig känsla när han stannade och väntade på mig då han kände att jag tappade koncentrationen eller balans och koordination.

Elise nämnde också något om att han kan har en dendens att kunna “ta över” och hon undrade om jag hade märkt eller kännt av det. Nehe, kanske en smula 😉 hehe! Kändes väldigt skönt att hon också märker av dessa egenskaper eftersom han försätter mig i kluriga situationer där han både blir rädd OCH dominant på samma gång.

När vi skulle lasta hemåt kom en härlig överraskning – nämligen att Compadre och jag lastade helt på egen hand. Jag stod bak och slussade in honom och efter ett par tvekningar gick hann rakt på! *duktig* Vår debut när vi är på bortaplan 🙂

På tal om debut med nya saker på bortaplan så visade jag och Compadre yoga för Elise, vilket han tyckte var VÄLDIGT SVÅRT när vi inte var hemma i tryggheten. Ändå känns han så trygg och go när vi är på AR-träningarna. Men yogan var svårare, koncentration, vighet, koordination och balans, när man inte är hemma sade han. Dock kom han nästan upp helt i yogan åt vänster (vilket är lättast för han) och det kände vi oss väldigt nöjda med eftersom hans osäkerhet och spändhet så lätt ta överhand och han blockerar sig.

Bildtext: Supersnyggingen hihi (1 dec 2010)

Idag hade jag och Compadre lite vintermys såhär när det är första dagen i december 🙂 Vi gjorde ingenting annat än att bara mysa och tycka om varandra.

Imorgon tänkte jag försöka mig på en ridtur igen. Hade varit så skönt att kunna vara ute i snön istället för i ridhuset. Men jag vet inte om jag vågar riskera en avtrillning eftersom jag gärna vill sitta barbacka. Vi får se, magkänslan imorgon får avgöra!Bildtext: Blanka lilla hästen, pigg och glad (1 dec 2010)

Se fler bilder från dagens mysstund på Compadres bildgalleri

I förrgår..
fick jag en spontan känsla när jag var hos Compadre – idag ska jag rida!

Han var så duktig, lite skeptisk och började med lite väl snabb takt i skritten. Men helt annan rörelse i ryggen på honom nu verkligen. Minns honom som mycket mer stötig..

Jag hade en repgrimma som jag lånat av min goda vän Morgan (www.morganstrålman.se) eftersom den ligger an mjukt och känns direkt.

Det var bara skritt och mys idag, inga krav alls. Bad honom om att gå på volt och försöka forma sig aningen. Kändes verkligen jättebra!

Duktig kille! *så stolt*

Igår..
tänkte jag att jag skulle sitta upp igen och bara upprepa gårdagens skrittarbete. Lite kaos i känslobanken blev det dock..

Ett utbrott fick han innan uppsittningen som vanligt. Speciellt
ofokuserad eftersom en vän var med och skulle fota, och då var han
väldigt spänd när han stod där och bara såg allmänt skräckinjagande ut.
När han fått sitt utbrott coolade han ned..

Jag satt upp och han drog iväg i sin “sken”-skritt (minns den väl) direkt. Efter några varv
stannade han, fick beröm i form av klapp och morot.

Sedan försökte jag styra, stanna och sedan
morot. Upprepa detta och nöja mig med det lilla eftersom det minsta som min vän som var med rörde på sig i andra ändan av ridhuset distraherade Compadre..
*suck*

Ibland är det bara så jobbigt att han en krävande pålle. Hade inte
riktigt tålamodet idag. Men jag beslutade mig ändå för att fullfölja så
det skulle bli positivt och sedan sitta av.

Det enda jag koncentrerade mig på var att med så små hjälper som möjligt
få honom att följa tygeln, svänga, gå på volt. Inga avancerade grejer
alls men nog så svårt för oss för tillfället.

Så fort det började gå bra råkade min vän prassla med sin jacka och
Compadre tappade fokus och lyssnade ingenting på mig, blev samtidigt
rädd och allt för vaken för allt och inget.. Kaos!

Till slut fick jag sitta av och visa från marken, vilket resulterade i
lite mer kaos, för att hastigt vända i totalt lugn. (Compadre är en
speciell pålle eller?! haha) ..och så kunde jag åter sitta upp. Då gick
det jättefint för det mesta.

Problemet var högervarvet – som vanligt – där han bara inte kan gå på
volt, tycker inte Compadre. Men så fort han lyssnade och verkligen
försökte, fortfarande med ett öra mot vad personen i andra sidan ridhuset, så fick han mycket beröm
och jag satt av.

Då gjorde jag lite lek och träning fritt från marken eftersom han kan
det väl, känner igen sig och då stärker sig för att få ett skönt och
avslappnad avslut på dagens lilla pass. Men inte idag..

Han gjorde inte det han i vanliga fall så väl (nu mera) vet om, att han ska följa mina rörelser istället för att motarbeta dem.

Efter några svordomar ut i luften och Compadre som nonchalant gått raka
vägen ifrån mig tog jag hjälp av repgrimman för att visa vägen (folk
stod även på kö in till ridhuset, som vi behöver boka tider till) och då
funkade det kanonbra och han attityd och känsla ändrades.

Han är så speciell kludden! Han vägrar tro på sig själv, blir likgiltig
och nonchalant, rädd eller stor i sina rörelser. Detta kunde förstöra
för oss i flera dagar/veckor innan, som om jag krossade hans hjärta när
han eller jag missförstod. Men nu, som underbart är, tar det några
sekunder/minuter och så kommer det som ett brus genom hela hans kropp.
Han tuggar belåtet och bara vänder på en 25-öring 🙂

Skillnad, absolut! Men ibland är det lätt att se dagsformen och ha
förväntningar på en lugn, stillsam och lätt träning – och så blir det en
nivå som snarare verkar som omöjlig.

Glad dock att det vände så fint!