Igår var en värre dag att träna på. Jag kände mig stressad och pressad och Compadre lika så. Tanken var att bara upprepa lite av gårdagen, uppe på stallplanen för smidighetens skull, men det blev inte varken smidigare eller någon upprepning. Vi fick ta itu med missförstånd som jag arbetat med innan, men inte fullföljt helt.
Skillnaden när jag arbetar med mina egna pållar och andras är att jag med andra är petig och noggran till 100 % och med mina egna gör jag lite av varje.. Varför? Jo, för om jag skulle arbeta mina hästar på exakt vis skulle jag inte utveckla tankar och idéer som jag gör nu med vardagshanteringen blandat med a la Bella 😉
Men som sagt, idag var en sådan dag som jag stötte på spänning och stress både i mig själv och Compadre så då blev det exakt och noggrant slash akademiskt istället.
Förr när Compadre blev nervös ville han bort från allt och alla, flydde genom att kasta sig bakåt och vända runt i en väl invand spännings-manöver. Nu för tiden är det inte alls så, efter allt träning, så han stannar kvar men kan i värsta fall gå emot trycket snett bakåt men släpper snart eller ganska snart. Det han har börjat göra den senaste tiden, eller egentligen de senaste månaderna då han blivit införstådd med att det inte är så illa att stanna kvar, är att tappa lite förståndet med VAR jag är i förhållande till honom och så får han lite svårt att lägga i bromsen eller backen korrekt över överlinjen.
Igår arbetade vi igenom fint i båda öppnan och sluta med en fri skuldra, efter lite missförstånd och genomplockade spänningar. Vi höll oss bara i vänstervarvet idag eftersom tiden inte riktigt räckte till och det kändes bra då det blev väldigt intensivt på kort tid.
Kände mig nöjd med passet trots att det blev tumult. Compadre satte huvudet i min famn efter varje missförstånd och kändes så nöjd och lättad :’) Vännen!
