Compadre's blogg

Tyvärr har jag inte fått bilderna från kursen i helgen, därför väntar jag med att publicera inlägget. Jag och ni får vänta, mycket spänd på att se hur det blev eftersom det kändes så bra.

Denna veckan har både Comp och Zeb fått ta det lugnt och skrutta runt i det fina vädret på egen hand i hagen. Igår satte jag mig hos dem och bara njöt, tog med en borste och drog av dem med.

Compadre stod hos mig där jag satt på en tuva och vi båda andades ihop i tystnad. Zeb betade en bit bort! Efter säkert en halvtimme reste jag mig, pussade honom på mulen och sade att jag behövde åka hem. Då sträckte han på sig, blev lite mer skärpt i blicken och började leta mumsiga grässtrån på marken.

Puss på min kära för en mys-dag mitt i veckan 🙂

AKADEMISK RIDKONST MED ELISE NILSSON
En underbar träningsdag med Elise som vanligt. Compadre och jag fick träna mycket på tillit eftersom han har rädslor för skänkel och har mycket andra spänningar i kroppen, samt att han har överfört denna spänning till mig då han både bockar och stegrar i protest, panik och/eller frustration.

Första lektionen tränade vi på avspändhet, länga tygeln för tillit och övergångar. Vi fick även in lite öppna och sluta i skrittarbetet.

Andra passet började vi med avspändhet, öppna, men det blev bara sluta och sluta hela tiden. Jag och Compadre tappade varandra helt och Elise såg detta. Tro det eller ej men det ledde till att Elise satt upp på Compadre. Hon kände på sig att jag inte skulle lägga an skänkeln som hon bad mig om, därför var det bättre att hon, lugn, trygg och avspänd tog detta steg åt oss. Jag har alltid sagt att ingen får sitta på Compadre, det blir farligt, inte för att jag är mer speciell än någon annan, tvärt om, jag utsätter hellre mig själn än någon annan. Jag vet att Elise vet vad hon ger sig in i och hon vet vad hon gör, hon vet så väl om Compadre. Tillslut fick vi tillsammans Compadre att acceptera skänkeln med Elise på ryggen och mig framför.

Det var en mycket känslosam dag och lika lärorik. Det finns bilder som jag tyvärr inte fått än, som jag kommer lägga upp men det blir i ett senare inlägg. Så ni får nöja er med dessa stilbilder från ett videoklipp så länge 🙂

Om sanningen ska fram har mina tårar gjort mig sällskap idag, i förrgår och gången innan det när jag ridit Compadre.

Den här hästen är så lätt att läsa av men så svår att förstå och inte minst att förklara för andra.

Jag var tålmodig och pedagogisk, försiktig och lugn och han bara var aggressiv och hotade med kast, hopp och stegringar hela tiden. Eftersom han kastade sig omkring så ursinnigt som när jag red ut igår kände jag mig fruktansvärt maktlös och utsatt när jag nu satt på en lika energiexplosion fast barbacka i paddocken.

Det urartade aldrig i katastrof men det var hela tiden på vippen så jag fick sluta be honom om det jag gjorde för att inte råka illa ut. Tillslut brister allt och man orkar inte mer, då kommer gråten.. Kan låta som något konstigt, jag vet inte hru vanligt det är att gråta på hästryggen men för min del har det blivit en vana.

Alltid när han nått bristningsgränsen och fått mig sådär hjälplös och ledsen, då är det som att det går upp för honom hur han faktsikt beter sig och så lugnar han sig, skärper sig och lyssnar på vad jag har att säga.

Han är äkta hat-kärlek min prins(korv), allt beroende på omständigheter och dagsform. Det lossnade för oss, både på uteritten i förrgår och idag i paddocken. Han bara gör allt och dansar fram tillslut, enkelt när man inte är så negativ och ser det lite positivt istället 🙂

Knasboll! ..och på söndag ska vi till Elise Nilsson-träning i Akademisk Ridkonst. Det verkar komma en hel del folk så det kanske blir gråta inför publik-premiär 😉 hehe

Imorgon tror jag att vi tar en vilodag, lämnar resten åt ödet på söndag!

Igår red jag ut en sväng till i naturen med Fredrik till fots som sällskap. Äntligen fick vi vår första “normala” ridtur, då Compadre sökte sig framåt istället för uppåt 🙂

Det känns äntligen som han börjar bli balanserad i ridningen och bära upp mig med lugn istället för att uppleva allt som stress och press.

Jag kunde ta skritt, trav och till och med båda galopperna utan några som helst problem. Jag lät honom vara väldigt fri eftersom han var så glad och positiv. Sedan kommer jobbet allt eftersom, just för att behålla den där glädjen och inte rama in honom för mycket utan låta lyckan vara 😉

När vi kom till en väg tyckte vi att vi kände igen oss och visst var det så. Vi var precis vid Idas (Crus ägare) kvarter så vi tog en sväng dit och hälsade på. Tro att hon blev förvånad när vi dök upp där.

Efter lite samtalande gick vi hemåt igen. Lika bra gick det på hemvägen, bara lite piggare/ivrigare. Det gick även väldigt bra att gå över ett dike som han strulade vid lite på vägen. Han verkade tro att jag skulle tvinga över honom, men jag vill att han själv ska ta beslutet och vara stolt över det och definitivt redo för det. Efter två stegringar och mycket uppstressad stämning kom han ned på jorden och insåg att det inte handlar om att “jag skulle bestämma” utan att jag lade fram ett förslag han kunde godta – vilket han gjorde och då var han jätteglad och nöjd 🙂

Fina pojken börjar balanserad sig även mentalt i ridningen, som tagit såå lång tid. Ibland är det inte rena tekniker som tar bort bockningar och stegringar utan kärlek, tid och tålamod <3

Bildtext: Jag och Compadre utanför Idas hus (10 april 2011)