Compadre's blogg

Compadre bugar nu klockrent när jag håller lite i tassen, men det var ju inte det vi skulle göra! *hehe* ..och han är sååå på G att lägga sig på kommando men han bara vågar inte vika sina framben. Han vet precis vad det handlar om och jag började lägga in buga eftersom han varit på gång med det innan och nu gjorde han det mer än gärna eftersom det tydligen var lättare än att lägga sig.

Jag ska spela in ett litet videoklipp så ni får se hur han bär sig åt, det är inget tvivel om att han kommer våga vika de där små framtassarna snart (hoppas!), men det får även ta tid om det blir så – no stress 🙂

Bildtext: Compisen och jag gör lite “del-träning” (14 jan 2012)

Här kommer en liten bild på vad vi pysslar med just nu. Dessutom testade jag att be honom stegra vid sidan om mig och det funkar helt okej nu också, han blir bara lite osäker varför han inte får vända sig mot mig.

Ang. min och Compadres trickträning ska jag förklara lite omkring detta. Allt började för ett par dagar sedan att jag fick en känsla av att börja träna på att “samla in bakbenen” in under sig som jag gjorde med Loppan. Hon var så lättlärd och Compadre är inte alls lika motiverad och okomplicerad som hon, men jag fick som sagt känslan för det! (alltså början till att lägga sig)

Jag och Loppan satte det på tre dagar har jag för mig och jag var helt i eld och lågor över hennes underbara tillit och glädje över trickträning!

Compadre var snabbare med tanken på att lägga sig än henne. Efter ett träningstillfälle visste han direkt vad jag ville och jag stod här precis som på loppan och bara berörde hans framben och buk med en förlängd arm (ett spö). Så det enda som återstår är att han viker sina framben, vilket han inte vågar.

Det jag gör nu (se bilden i tidigare inlägg) är att testa oss fram med att han får bjuda in till vad han vill när jag petar på olika kroppsdelar. Direkt när jag berörde hans andra ben idag samtidigt som jag höll i det andra, helt enkelt för att se vad han tänkte göra, så bugade han klockrent!

Än är allt långt borta, men ändå såå nära 🙂

Nu har vi börjat med en tricks som jag inte haft varken motivation eller känsla för med Compadre, men idag kändes det bara sådär BRA att börja och tro det eller ej men jag tror att vi är 50 % till att det sitter 😀

Självklart är det inte färdigt bara för att vi sätter det men kommer kännas väldigt stort!

Jag hör av mig med uppdateringar, men än så länge får ni nöja er med en väldigt “vanlig” stillbild – för att inte avslöja någonting..

Bildtext: Compadre laddar inför fortsatt trickträning i boxen (12 jan 2012)

Saknar ridning, träning.. Men säkert en mening för Zebastian att få extra tid och Compadre att vila hjärnan lite eller något, hehe! Vi hann inte ut i snön innan spiken ställde till det, men det kommer förhoppningsvis mer snö i vinter.
Bildtext: Jag och Compisen (23 dec 2011)

Äntligen kommer vändningen! Jag som precis börjat fundera på att ringa ut någon som kan kolla om det bildas en hovböld eller hur hoven mår i allmänhet eftersom han haltat lika mycket nu över jul. Så igår syntes en väsentlig förbättring *GLAD*

Idag såg det ännu bättre ut! Febern är fortfarande nere och trots att jag inte lindat tassen en par dagar känns han som sagt bättre. Nu lindar jag igen till silvervattnet är slut och så hoppas jag på en frisk och kry pojke inom kort 😀

Ps. Han rymde undan idag när jag skulle ta ut dem i hagen och han fick gå lös som han gjort nu några veckor, så det är ju ett tecken på att han början bli piggare och gladare, hehe!

Prövning på prövning! ..och inte för att jag tycker att det finns något posivit med att Compadre går och trampar igenom en spik i strålen och kommer in blockhalt, men någon mening ska det väl vara med allt.

Jag har ringt runt och hört mig för med veterinärer, hovslagare, hovvårsspecialister, alternativvårdare mfl. för att bli rikare på kunskap angående “spik i foten”-problemet och massor har jag verkligen lärt mig.

Nu ser läget ut som följande, Compadre tempas morgon och kväll och har haft mer eller mindre feber men hela tiden har läget varit stabilt. Lite varm och svullen om tassen men också där väldigt stabilt. Jag har kontrollerat spiken och ingenting kan ha lossnat från den i hoven, dessutom tog jag bakteriedödande medel direkt när jag tog ut spiken.

Han har stått i äppelcidervinäger-bad med sin tass samt två gånger om dagen förband med silvervatten som han fått gå med i några timmar varje gång. Boxvila första dagen och sedan har ha fått gå ut längre och längre tid för varje dag. Han har fått extra dos av vitamin och mineral-fodertillskottet Biopromin och lite uppmjukande massage eftersom han blev stel av att halta så kraftigt i början.

För några dagar sedan piggnade han till ordentligt, inte för att han varit så dålig innan men låg har jag märkt av, vilket inte är så konstigt. Ätit och druckit som vanligt har han gjort hela tiden.

Jag fick remendationer att öppna upp hoven och ge antibiotika direkt men efter att ha talat med kunniga människor och jämfört fakta och nödlösningar så fanns det ingen anledning att börja skära i några tassar. Självklart har det gjort väldigt ont i mig att se honom ha så ont och varje gång han haltar svider det i hjärtat på mig.

Självklart öppnar jag hoven på honom om läget förvärras eller om en hovböld skulle plåga honom men eftersom han är frisk invärtes med fina hovar och ingenting kan ha lossnat från spiken hoppas vi kunna utesluta det. Man plockar ju faktiskt bort frisk viktig vävnad när man skär upp så jag känner mig nu glad att jag hade lite is i magen.

När känslorna talar ville jag göra allt för honom och det kändes inte nog med allt det jag gjorde, en stark känsla av otillräcklighet. Men jag försökte lyssna på mitt sunda förnuft 🙂

Compadre har nu varit helt feberfri i två dagar och han haltar mindre och mindre. Han börjar visa sina vanliga “hariga” sidor mer vilket jag aldrig trodde jag skulle uppskatta men det är verkligen ett kvitto på att han blir bättre, hehe!

Vi har tagit oss igenom termometrar i rumpan som inneburit massor av “läskigt så in i baljan att få en pinna uppkörd i rumpan”-känslor, stå med tassen i en hink och vält ut allt fler gånger och tillslut valt att lita på mig mitt i allt kaos. “Tycka synd om sig själv”-argument till att slippa lyssna, som vi (skär i hjärtat) också tagit oss igenom med mild övertalning eftersom behandlingen var viktig och han var tvungen att lyssna för sitt eget bästa 🙂

Det känns bra trots allt, men nu vill jag bara att han blir helt bra så vi kan fortsätta träna. Tanken var samma dag som jag tog in honom att börja rida efter någon veckas uppehåll, men det blev betydligt längre..

AJ! Ledsen liten pojke klev på en spik i förrgår, jättejättehalt nu.. 🙁

Mer barbacka och till och med en hel långrunda tillsammans med min älskade Compadros. Han blev väldigt uppriven och stressad vilket fick honom att helt tappa ramen och kasta ut rumpan hela varv, men som vi löste väldigt fint efter bara en liten stund.

Sedan kunde vi rulla upp i galopp för en backe! Tack vännen för att jag får dela mitt liv med dig <3