Compadre's blogg

Här kommer bilder på en häst vars personlighet blommar ut mer och mer för varje dag som går. Han kom till mig och han stannar hos mig 🙂 Du och jag för all framtid!

Bildtext: Compadre, min vän och jag (24 april 2011)

Vad han växer min prins – så det knakar! ..och då menar jag inte fysiskt utan inuti sig, rent mentalt blir han större och större. Älskade vännen!

Bildtext: Jag och mina fina pojkar (24 april 2011)

I några dagar har jag och Compadre låtit Zebastian vara med när vi tränar i paddocken. Det har varit fritt markarbete som vi inte ägnat oss åt på länge eftersom vi red mycket innan AR-träningen.

Comapadre blommande verkligen ut och vi satte många saker som innan har varit svårt. Bland annat att gå stadigt på volt runt mig, vet inte varför men detta har varit mycket svårt för honom..

Zeb har funnits där men inte gjort så mycket väsen av sig. Mestadels har han befunnit sig i ett hörn och undrat vad sjutton vi håller på med. De sista dagarna började han intressera sig för oss och ville gärna vara med. Synd är dock att han inte alls förstår att han behöver hålla sig lite undan och acceptera vissa regler som jag och Compadre har. Istället klampar han rakt in i vår zon och skrämmer lätt iväg Compadre.

Bildtext: Compadre väntar snällt medan Zeb fattar nada, hehe (24 april 2011)

Ett flertal gånger har jag fått avbryta mellan mig och Compadre och få Zebastian att förstå gränser och regler i vår relation. Tillslut har vi haft en skön kommunikation där hästarna turas om att få uppmärksamhet och de känner även av vem jag talar till.

Dock har Compadre nästan alltid uppmärksamheten på mig och blir lite förvirrad när jag talar med Zeb. Det är härligt att se Compadre växa i sig själv och våga ta för sig och visa upp sig när han får lite “konkurrans” av Zebastian 🙂
Bildtext: Compadre föregår med gott exempel, Zeb lär sig fort (24 april 2011)

Tyvärr har jag inte fått bilderna från kursen i helgen, därför väntar jag med att publicera inlägget. Jag och ni får vänta, mycket spänd på att se hur det blev eftersom det kändes så bra.

Denna veckan har både Comp och Zeb fått ta det lugnt och skrutta runt i det fina vädret på egen hand i hagen. Igår satte jag mig hos dem och bara njöt, tog med en borste och drog av dem med.

Compadre stod hos mig där jag satt på en tuva och vi båda andades ihop i tystnad. Zeb betade en bit bort! Efter säkert en halvtimme reste jag mig, pussade honom på mulen och sade att jag behövde åka hem. Då sträckte han på sig, blev lite mer skärpt i blicken och började leta mumsiga grässtrån på marken.

Puss på min kära för en mys-dag mitt i veckan 🙂

AKADEMISK RIDKONST MED ELISE NILSSON
En underbar träningsdag med Elise som vanligt. Compadre och jag fick träna mycket på tillit eftersom han har rädslor för skänkel och har mycket andra spänningar i kroppen, samt att han har överfört denna spänning till mig då han både bockar och stegrar i protest, panik och/eller frustration.

Första lektionen tränade vi på avspändhet, länga tygeln för tillit och övergångar. Vi fick även in lite öppna och sluta i skrittarbetet.

Andra passet började vi med avspändhet, öppna, men det blev bara sluta och sluta hela tiden. Jag och Compadre tappade varandra helt och Elise såg detta. Tro det eller ej men det ledde till att Elise satt upp på Compadre. Hon kände på sig att jag inte skulle lägga an skänkeln som hon bad mig om, därför var det bättre att hon, lugn, trygg och avspänd tog detta steg åt oss. Jag har alltid sagt att ingen får sitta på Compadre, det blir farligt, inte för att jag är mer speciell än någon annan, tvärt om, jag utsätter hellre mig själn än någon annan. Jag vet att Elise vet vad hon ger sig in i och hon vet vad hon gör, hon vet så väl om Compadre. Tillslut fick vi tillsammans Compadre att acceptera skänkeln med Elise på ryggen och mig framför.

Det var en mycket känslosam dag och lika lärorik. Det finns bilder som jag tyvärr inte fått än, som jag kommer lägga upp men det blir i ett senare inlägg. Så ni får nöja er med dessa stilbilder från ett videoklipp så länge 🙂

Om sanningen ska fram har mina tårar gjort mig sällskap idag, i förrgår och gången innan det när jag ridit Compadre.

Den här hästen är så lätt att läsa av men så svår att förstå och inte minst att förklara för andra.

Jag var tålmodig och pedagogisk, försiktig och lugn och han bara var aggressiv och hotade med kast, hopp och stegringar hela tiden. Eftersom han kastade sig omkring så ursinnigt som när jag red ut igår kände jag mig fruktansvärt maktlös och utsatt när jag nu satt på en lika energiexplosion fast barbacka i paddocken.

Det urartade aldrig i katastrof men det var hela tiden på vippen så jag fick sluta be honom om det jag gjorde för att inte råka illa ut. Tillslut brister allt och man orkar inte mer, då kommer gråten.. Kan låta som något konstigt, jag vet inte hru vanligt det är att gråta på hästryggen men för min del har det blivit en vana.

Alltid när han nått bristningsgränsen och fått mig sådär hjälplös och ledsen, då är det som att det går upp för honom hur han faktsikt beter sig och så lugnar han sig, skärper sig och lyssnar på vad jag har att säga.

Han är äkta hat-kärlek min prins(korv), allt beroende på omständigheter och dagsform. Det lossnade för oss, både på uteritten i förrgår och idag i paddocken. Han bara gör allt och dansar fram tillslut, enkelt när man inte är så negativ och ser det lite positivt istället 🙂

Knasboll! ..och på söndag ska vi till Elise Nilsson-träning i Akademisk Ridkonst. Det verkar komma en hel del folk så det kanske blir gråta inför publik-premiär 😉 hehe

Imorgon tror jag att vi tar en vilodag, lämnar resten åt ödet på söndag!

Igår red jag ut en sväng till i naturen med Fredrik till fots som sällskap. Äntligen fick vi vår första “normala” ridtur, då Compadre sökte sig framåt istället för uppåt 🙂

Det känns äntligen som han börjar bli balanserad i ridningen och bära upp mig med lugn istället för att uppleva allt som stress och press.

Jag kunde ta skritt, trav och till och med båda galopperna utan några som helst problem. Jag lät honom vara väldigt fri eftersom han var så glad och positiv. Sedan kommer jobbet allt eftersom, just för att behålla den där glädjen och inte rama in honom för mycket utan låta lyckan vara 😉

När vi kom till en väg tyckte vi att vi kände igen oss och visst var det så. Vi var precis vid Idas (Crus ägare) kvarter så vi tog en sväng dit och hälsade på. Tro att hon blev förvånad när vi dök upp där.

Efter lite samtalande gick vi hemåt igen. Lika bra gick det på hemvägen, bara lite piggare/ivrigare. Det gick även väldigt bra att gå över ett dike som han strulade vid lite på vägen. Han verkade tro att jag skulle tvinga över honom, men jag vill att han själv ska ta beslutet och vara stolt över det och definitivt redo för det. Efter två stegringar och mycket uppstressad stämning kom han ned på jorden och insåg att det inte handlar om att “jag skulle bestämma” utan att jag lade fram ett förslag han kunde godta – vilket han gjorde och då var han jätteglad och nöjd 🙂

Fina pojken börjar balanserad sig även mentalt i ridningen, som tagit såå lång tid. Ibland är det inte rena tekniker som tar bort bockningar och stegringar utan kärlek, tid och tålamod <3

Bildtext: Jag och Compadre utanför Idas hus (10 april 2011)

3 ridturer, två avsittningar, ett övertramp
Det har varit en omtumlande tid med Compadre dessa veckor..

Allt började med en första ridtur i paddocken då Ida var med och skulle titta till oss. Det var lugnt och härligt och jag var rent av chockad över hur lugn och stillsamt allt gick till. En liten snurr fick jag göra på för att Compadre började springa lite okontrollerat, men det var allt – sedan funkade allt som sagt jättefint. Ingen direkt takt och balans men han försökte och det är vad som räknas, det kommer ju med tiden 🙂 Ida fick denna dagen se vad jag talar om när han får sina ryck, från filbunke till aggressiv galning 😉 Men som sagt, allt gick bra.

Andra ridturen var ett enda kaos. Jag var då ensam och det enda jag gick göra var att snurra, parera och markera då det var laddat, stressat och hotfull stämning i luften. Jag kunde ta skritt och trav men galoppen var inte ens att tänka på..

När det sedan var dags för tredje ridturen i paddocken bad jag Ida vara med igen så någon hade lite koll på oss.

Jag räknade med en fortsättning på förra ridturen som var allt annat än inkännande, bara ut och in. Men till min stora förvåning hade han sin första riktiga duktiga känsla hela ridpasset. Det var takt, helt okej balans, lugn, inkännande, små detaljer som gav stora framsteg 🙂 Wow!

Kunde få honom i avslappnad öppna och sluta i höger varv och nästan i vänster varv också. Han behöver helt klart kliva på mer men att han höll sig lugn och inte kände sig pressad var underbart att känna. Det bettlösa har gett snabba resultat och det känns verkligen som vi är på väg till att mjuka upp den där lilla kroppen på riktigt.

Ida berättade också att hon såg hur mycket mer han klev under sig idag och mycket mer takt än förra gången 🙂

Återbesök hos equiterapeut efter lång tid
I måndags åkte jag med Compadre till Mari Johansson (Bergs konvaliscens) för att kolla upp honom. Det var nu massor av månader sedan som vi var hos Mia. Första gången för att lösa massor av fysiska låsningar och spänningar. Andra gången efter tre veckor och då var han väldigt fin i muskulaturen men fortfarande spänd i vänstersidan..

Denna gången var jag spänd på hur det skulle gå eftersom det nu var så länge sedan. Jag och Mia hade förra gången bestämt att vi skulle komma på återbesök när jag börjar rida honom, kanske en eller ett par månader efter andra besöket.

Nu hade det som sagt gått massor av månader, eftersom jag och Mia talats vid och kommit överens om att det varit bättre att skjuta upp besöket till vår vardag var lite mer jämn – som den nu blivit. När den varit upp och ned som en berg&dal-bana har det ändå hänt så mycket i kroppen att vi gjort bäst i att vänta.

Men, åter till dagen besök 🙂 Det gick hur bra som helst!! Mia berömde hur otroligt mycket muskler han hade (som en hingst, hoho!) och att han var helt jämnlik, inga spänningar, inga låsningar ingenting – underbart, kunde knappt tro det!

Bildtext: Den galoppen har vi kämpat för att forma (21 mars 2011)

Jag som slarvat med massage och trott att det nog straffar mig nu när vi kommer till Mia och hon lägger märke till allt. Men icke, det var bara ett helt vitt papper vi fick med oss hem, med en liten anmärkning på att energiflödet var OK vid njurpunkterna. Därför gjorde hon akupunktur där, eftersom han haft problem med kisseriet också, vilket vi är helt säkra på att det nu sitter mentalt bara.

Han tog akupunkturen kanonbra, han bearbetade det som behövdes och när hon gjorde lite akupressur på nacken tog han det också fint.

Mia sade också att han såg stolt ut, nästan lite kaxig till och med. Det är han ju inte hemma till vardags för då är han väldigt mammig, men han växer i sin ödmjuka stolta roll mer och mer 🙂 Kaxa kan han ju men då är det med arrogans i ridningen och det är inget positivt, men det vänder åt rätt håll!

Flytt
Äntligen står vi i nya stallet på Gummagården i Nässjö och stormtrivs. Hästarna är ute från tidig morgon till senkväll. Stora hagar, mat ofta, stora boxar och fräscht och luftigt stall – kunde inte trivas bättre. Underbart är också att han funnit en vän 🙂

Bildtext: Två fina i hagen (21 mars 2011)

Zebastian
När Compadre kom till nya stallet möttes han av min nya häst Zebastian som vi redan flyttat dit. De fick stå och bekanta sig bredvid varandra i sina boxar för att sedan släppas ihop dagen efter. Ihopsläppet blev det lyckligaste någonsin typ 🙂 De blev bästa vänner från första stund. 5 minuter senare när jag frukostfodrade dem stod de och åt ur samma höhög.Bildtext: Mina goingar träffades för 5 minuter sedan (21 mars 2011)

En liten kick från Compadre för att testa av Zeb blev det och då fick han ett tjut och en kick tillbaka. Sedan var det helt lugna puckar 🙂 De fortsatte att busa runt och till och med leka med varandra medan jag gick och mockade ur hagen – wow!

Bildtext: Sötisarna dansar tillsammans i hagen, hehe (21 mars 2011)Bildtext: Puss och kram (21 mars 2011)

Bildtext: Tötisarna och buscompis (21 mars 2011)

Mirakelflätorna
Efter att Compadre kliat sönder en stor del av manen tog jag med gråten i halsen ut flätorna och manen rasade av.. Så nu får han gå utan dem, för manen var som svinto av all kli *suck* Den goda nyheten är att manen växer så det knakar ändå, till sommaren eller kanske efter sommaren hoppas jag ha en spansk pålle med lång man 🙂