Nästan en halvtimmes träningsstund i paddocken idag. Bättre bogfrihet, formning runt innerskänkeln och följsamhet runt ytterhjälperna tillsammans med högre knälyft. Alla dessa framsteg, i rörelse, på bara några träningstillfällen och allt förberedande stillastående har varit enastående
Jag är verkligen evigt tacksam för min lilla favoritfuxfåle!
Han lär mig allt om livet, mig själv och allt däremellan. Mitt personliga instrument som tydligt spelar högljudda falska toner när jag bortser från detaljer och inte är o balans.
Jag har varken vetat vad jag har väntat på eller ens att jag väntat på något, förrän allt spelas upp för mig. Vägen mot klara, rena toner. Genombrottet är ett faktum. Ingenting är perfekt, men vi är på väg. Det är jag och min älskade Compadre, som både betyder vän och är min vän. Vi gör det, tillsammans, bara, och inte så bara, här och nu
Äntligen börjar bitarna i min kropp och knopp falla på plats. “Äntligen” frustar även C. “Äntligen är det inte ett hon och ett jag, utan ett enda vi”.
Tack mitt hjärta för att du väntat på mig. Vilket tålamod Älskad!
