Idag var första träningspasset på flera månader som kändes totalt hopplöst, i mig själv, med C. Ändå predikade jag med min egen undervisningsstämma högt för mig själv så vi tog oss igenom stunden men massor av lärdom och framsteg.
Trots en riktigt trött och omotiverad Bella på ryggen grejade min prins och jag att hålla oss, inte bara sams utan i riktigt duktig samarbete!
Vi pysslade, precis som varje gång de senaste veckorna, med att forma kring innerskänkel tillsammans med yttertygel och med hjälp av innertygel. Än så länge är ytterskänkeln väldigt passiv, för hela tiden ekar Tommys (en elev från AR-lägret i somras) ord i mitt huvud. Att när man känner sig lite förvirrad är det enklaste “en hjälp i taget”.
Så från att ha haft mantrat “LUGN!” till, att ha utvecklats till, “En hjälp i taget!”
Sänk inner axel, sträck avspänt genom din utsida, en tydlig mjuk hjälpgivning, forma din kropp tillsammans med din häst, andas, var kvar i din kropp tillsammans med hjälpgivningen genom era kroppar. Koncentration. Fokus. Avspändhet. Lugn! En sak i taget..
Min bästa!.. vän, Compadre!
Min drömhäst som först fann mig.. och som jag sedan fann i mig, så jag kunde finna honom genom min resa i mig själv
