Bildtext: Jag och Compadre pussas lite mellan varven en träningsdag (10 sep 2012)
Idag fick jag en motivationskick att sitta upp på Comp och rida ut en sväng. Tänkte att jag skulle ta på honom kapson och stångbett för att bara skrutta ut en skrittsväng. Men det slutade med att jag taggade till så att vi tog oss an ängen, barbacka (med halsring men verkligen utan att försöka använda den).
Till en början höll jag ganska krampaktigt och höll i halsringen och Compadre laddade på rätt göttigt, trippelitripp! Så kom vi sakta men säkert ned på jorden och jag hörde hela tiden Elises stränga ord i min hjärna, som en destruktiv meditations-fras upprepandes: “Nej, nu får du ta och släppa den där halsremmen faktiskt!”
Eftersom jag inte hade någon Elise verkligt vid mig surade jag och höll hårt i den då lillpålle och jag faktiskt är ensamma på en stor äng och ja ni kan ju tänka er alla ursäkter som man kommer på i sin ensamhet 😉
När vi så småningom landade mer och mer släppte jag oftare och oftare, längde på tyglarna, använde mina skänklar, lår och faktiskt mycket vader. Släppe massor på yttertygeln.. (Elise ord igen: “Inte någon tygel som hugger när han formar sig!)
Sedan satt jag och gick in mer och mer i trans, lyssna, känna, andas, takten, hur känns det från marken?, enkelt!, hur får jag med mig den enkla känslan upp på ryggen?, andas, våga ge hjälper, men bli inte dumtydlig, vad GÖR jag på marken? han har svårt att ta inner skänkel, hur tar han den uppsuttet?, han tar den ju inte alls uppsuttet!, då lägger jag intill innerskänklen – OCH vips!! Så kändes det som om jag stod på marken, Compadres kropp blev min kropp och vi rörde oss i samma flow! Läckert 🙂
Jag kunde hålla om med skänklarna, ytter och inner samtidigt, och hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat tro att jag hade suttit som Bent Branderup i egen hög person och briljerat (haha, kanske en överdrift men känslan tackar jag för!).
Mjuk men tydlig inner skänkel som går mothårs framåt, forma, fånga upp genom ytterskänkel men fortsätt forma för inner, helsicke vad mycket lättare det blir från marken när man bara har en sida att hålla ordning på och den andra får liksom komma av sig själv, så om jag nu när det inte fungerar så bra att hålla ordning på yttersidan istället koncentrerar mig på enbart innersidan så kanske.. oj men där kom det ju – nice 🙂
Haha, är det kul att följa mina funderingar och tankar medan jag rider? Låter jag sådär självklar och vetande som när jag undervisar. Med Compadre under mig är jag som en nykläckt fågelunge, bambi på hal is, som i luften utan vingar, som på en mark som rasar samman under mig.. och då säger alla, ja men så är det med sina egna hästar – men icke, för så är det inte med Zebastian! Men å andra sidan så kräver inte han lika mycket av mig än heller, han har liksom inte riktigt landat i sig själv så som jag fått Compadre att göra, så det blir mer att han är mig tacksam och glad, han tror på mig, tycker att jag är duktig och förstår och kan mer än honom, medan Compadre ifrågasätter mig och vet att jag kan bättre än så, han vill lära mig, utveckla, dra allt till sin spets – tufft, men rättvist (?) åtminstone lärorikt och självutvecklande att ha en häst som sin högre makt 😉
Puss finaste <3
