Nog för att jag har hört en rad olika historier om vad Compadre gjort och vad han kan göra.. men häromdagen var en dag som jag aldrig i mitt liv glömmer, på gott och på ont!

Jag red ut, med sadel och hackamore, tillsammans med en vän över telefon i headsetet. Compadre var lugn som en filbunke och lunkade på som om han aldrig hade gjort något annat. Jag kunde hela tiden lägga an skänkeln och jag trodde inte det var samma häst jag satt på – wow!

Traven var lika fin och avspänd och dessutom hade jag helt förträngt att han behöver boots på sig när vi rider på grusvägar, men det var ingenting som märktes idag för han flöt fram och tog för sig i steget och satte ned alla tassarna som om ingenting.

Allt gick så bra att jag aldrig hade kunnat tänka mig eller ens våga drömma om det, jag valde dessutom att ta en lite längre runda eftersom han lätt kan kännas lite laddad sista biten hem annars.

Underlaget blev sämre och sämre, is och mer is.. Jag styrde hela tiden mot mitten för att undvika halka och Compadre blev mer och mer laddad. Här ville jag ta massa galopp så han fick flyta på lite och göra sig av med lite överskottsenergi, men det var inte alls så det blev.

När jag tog galopp blev det högergaloppen och han fann en längre form istället för sin studsbollsgalopp, vilket var trevligt. Dock kände jag hur stark och full av power han blev. I försöken att sedan ta vänstergaloppen gick allt snett och i en blandning av förtjusningen över hur maffig han säkert kände sig i “sin nya form” och energin som sipprade ut genom öronen på honom tillsammans med gamla ovanor förvandlades min ädle springare till en eldsprutande drake.. Det fanns ingen hejd!

Aldrig har jag tappat “kontrollen” eller tappat kontakten med en häst, kanske är mer korrekt uttryckt, men nu hade jag 0 % att säga till om. Tjusningen med bettlöst, vänligt och jag älskar det.. men idag hade jag alla gånger önskat att jag haft lite mer att säga till om 🙁

Efter en resa genom hela skogen stod jag och Compadre mitt på stora vägen tillsammans, svettiga och både fysiskt och emetionellt utmattade. Var det någon gång jag var säker på att jag skulle dö så vad det då..

Vad var det då som hände?! Jo, jag är alltid mottaglig för andra människors tips och tankar om mitt arbete och mina hästar. Dock sväljer jag inte annat än det som verkligen känns rätt. Denna dag gjorde jag en sak som jag aldrig gör om – jag gick emot min magkänsla och istället för att vara noggrann med en pedagogisk tanke följde jag orden som så många sagt till mig, nämligen: “Låt honom löpa!” och “Släpp honom..” eller “Driv istället för att bromsa så tänker han om..”

Ett misstag som jag teoretiskt ALDRIG skulle välja, men som jag nu praktiskt testade eftersom jag tänkte att “Äsch, kanske är det jag som är fånig och tror att han ska välja att lyssna och landa av detta” – och tji fick jag!

Så mitt tips till er alla som läser är: Följ ALLTID er magkänsla! Mitt misstag höll denna dag på att offra livet på både mig och Compadre.. en tanke som jag inte ens vill ska finnas.

Det sista jag vill tillägga är att inte tycka att Compadre är en galning, trots att han var det som verkligen tappade besinningen ;), men missförstå mig rätt när jag utvärderat situationen och verkligen kan förstå mig på honom på ett helt annat vis. Att helt sluta tänka, så som följden blev när han låste sig så mentalt är aldrig okej för en häst att göra, men å andra sidan kan varken jag eller han få det ogjort.

Det är av misstagen man lär och min slutsats som jag kan dra är att han fann styrkan och visste inte hur han skulle handskas med den så han valde att följa sitt förflutna och på ett sätt bearbetade han det också eftersom han vet om att det bara var oerhört dumt gjort..

Jag kunde dessutom stärka mina aningar när jag satt upp på honom ett par dagar senare på ängen med kapson och nova-bett (gummi) för han hade så mycket energi i sig som han inte vet hur han ska plocka fram på bästa vis. Nog för att han var som en gummiboll mestadels, men sedan fanns det också stunder då han fann sig själv bättre och bättre, som vi har en liten bild på nedan. Trots att han behöver gymnastiseras massor mer och komma fram i formen och upp med nosen, så utvecklas han hela tiden både av vila och arbete – vilket är underbart att skåda.

Dessutom vet jag också att jag väckt mycket känslor hos honom då vi tricktränat de senaste gångerna, vilket också har sin del i allt.
Bildtext: Compadre kan när han vill – puss på dig min fina prins! (2 mars 2012)