Prövning på prövning! ..och inte för att jag tycker att det finns något posivit med att Compadre går och trampar igenom en spik i strålen och kommer in blockhalt, men någon mening ska det väl vara med allt.

Jag har ringt runt och hört mig för med veterinärer, hovslagare, hovvårsspecialister, alternativvårdare mfl. för att bli rikare på kunskap angående “spik i foten”-problemet och massor har jag verkligen lärt mig.

Nu ser läget ut som följande, Compadre tempas morgon och kväll och har haft mer eller mindre feber men hela tiden har läget varit stabilt. Lite varm och svullen om tassen men också där väldigt stabilt. Jag har kontrollerat spiken och ingenting kan ha lossnat från den i hoven, dessutom tog jag bakteriedödande medel direkt när jag tog ut spiken.

Han har stått i äppelcidervinäger-bad med sin tass samt två gånger om dagen förband med silvervatten som han fått gå med i några timmar varje gång. Boxvila första dagen och sedan har ha fått gå ut längre och längre tid för varje dag. Han har fått extra dos av vitamin och mineral-fodertillskottet Biopromin och lite uppmjukande massage eftersom han blev stel av att halta så kraftigt i början.

För några dagar sedan piggnade han till ordentligt, inte för att han varit så dålig innan men låg har jag märkt av, vilket inte är så konstigt. Ätit och druckit som vanligt har han gjort hela tiden.

Jag fick remendationer att öppna upp hoven och ge antibiotika direkt men efter att ha talat med kunniga människor och jämfört fakta och nödlösningar så fanns det ingen anledning att börja skära i några tassar. Självklart har det gjort väldigt ont i mig att se honom ha så ont och varje gång han haltar svider det i hjärtat på mig.

Självklart öppnar jag hoven på honom om läget förvärras eller om en hovböld skulle plåga honom men eftersom han är frisk invärtes med fina hovar och ingenting kan ha lossnat från spiken hoppas vi kunna utesluta det. Man plockar ju faktiskt bort frisk viktig vävnad när man skär upp så jag känner mig nu glad att jag hade lite is i magen.

När känslorna talar ville jag göra allt för honom och det kändes inte nog med allt det jag gjorde, en stark känsla av otillräcklighet. Men jag försökte lyssna på mitt sunda förnuft 🙂

Compadre har nu varit helt feberfri i två dagar och han haltar mindre och mindre. Han börjar visa sina vanliga “hariga” sidor mer vilket jag aldrig trodde jag skulle uppskatta men det är verkligen ett kvitto på att han blir bättre, hehe!

Vi har tagit oss igenom termometrar i rumpan som inneburit massor av “läskigt så in i baljan att få en pinna uppkörd i rumpan”-känslor, stå med tassen i en hink och vält ut allt fler gånger och tillslut valt att lita på mig mitt i allt kaos. “Tycka synd om sig själv”-argument till att slippa lyssna, som vi (skär i hjärtat) också tagit oss igenom med mild övertalning eftersom behandlingen var viktig och han var tvungen att lyssna för sitt eget bästa 🙂

Det känns bra trots allt, men nu vill jag bara att han blir helt bra så vi kan fortsätta träna. Tanken var samma dag som jag tog in honom att börja rida efter någon veckas uppehåll, men det blev betydligt längre..