Idag kom det hackamore som jag beställt från Marcus Holst ridakademi (Kaupre hackamore) och trots att det var en sådan skithäst och skitdag senast kände jag starkt för att trots allt testa.

Så, jag sadlade Compis (med allroundsadeln) och tränsade honom med hackamoret (som först skulle äta upp honom, men sedan var det okej *haha, töntpålle lär dig någon gång*). Det var lite opassande tillsammans med mitt träns men ordnar jag ett träns i storlek cob kommer det inte vara några problem – och det gick ju att rida med såhär också bara det att det satt aningens långt ned.

Men, åter till själva ridpasset!

Jag red ju som sagt härliga Kaiser med hackamore och enhandsfattning – det var verkligen en dröm. Enhandsfattning är någonting jag gillar eftersom hästen får ta så mycket mer eget ansvar då och jag har fått för mig att det vore perfekt för Compadre. Dock har jag känt mig väldigt underlägsen och utsatt med vanligt bett eller tyglarna i remontgrimman som bettlöst alternativ eftersom allt blivit stumt!?

Hackamoret mjukade upp allt och tro det eller ej men jag och Compadre kunde ta oss igenom ett helt pass utan att få “nära döden-upplevelser” lite titt som tätt, inte en enda faktiskt.

Han var lite jävlig ibland och kurade ihop sig eller ryckte tygeln ur handen på mig bara för att, men jag kände mig så säker och bekväm så han bara fann sig i att göra det jag bad honom om. Jag väntade mig någon slags protest eftersom han höll sig i skinnet så länge men istället för skutt, eller hopp eller något annat förfriskande (enligt Compadre själv såklart!) så kom det frustning efter frustning.

Vi trippade fram i kort struttig trav, skuttandes och vinglandes som två fyllekajor *haha* Men lyckliga som få och vem sjutton bryr sig när man för första gången kommer igenom ett helt ridpass (ca 20-30 minuter) utan något direkt bök.

Det enda som hände som höll på att bli “utanför ramarna” var att han rätade ut sig och tryckte emot skänkeln, eller stressade och blev ihopkrupen för min skänkel (som alltid!) men för första gången så lugnade han sig själv av att bettet bad om nedåt framåt-sökning så jag tror att detta kan rädda oss (mig!).

Nu känner jag till och med att jag ser fram mot ridpassen, och kanske att jag ska försöka ordna några nödlösningar för den Akademiska sadeln som ligger lite för platt på honom, någon padd med tunnel måste ju gå att ordna – som det finns att köpa till andra bomlösa sadlar!? Jag ska kika mig omkring.. Vet DU något så hör av dig 🙂