Första uteritten på länge med Compadre blev följden av en underbar helg på High Chaparral och Highland Western-tävlingarna 🙂 Kunde inte låta bli att inspireras av de duktiga ryttarna och vältränade hästarna som kämpade tappert i de olika grenarna.
AR är min vision och passion men just när jag satt där och kände in stämningen och ridningen tillät jag mig själv att släppa allt ett tag och må bra. Det var precis den stämningen jag skulle infinna mig i nästa gång det var dags att träna Compadre.
Sadling och huvudlag på, samt livlinan (“fegremmen” runt halsen som varit min livräddare vid varje ridtur på C) sedan tog vi en tur ut i naturen, skogen omkring Götestorp.
Compadre var pigg och framåt som vanligt men uppåt och flippat hispig om något gick emot honom. Exempelvis så var några maskinen vid sidan om vägen hemskt farliga och ja ni har ju hört innan vad som händer. Uppåt, sidan, tappar ramen och aggressioner flödar i en enda stor känslaattack!
Men det gick helt okej idag, han började larva men jag stod på mig och vägrade dras med i hans otrevliga attityd. Resten av ridturen var väldigt givande. Jag kämpade med långa till halvlånga tyglar och fick igenom halvhalter och samling av vibration (mer eller mindre kraftiga) och stämningen kändes riktigt pålitlig efter en stund.
Hemvägen var lite mer actionfylld men ändå lyssnade han förvånansvärt bra på det jag bad honom om, samlingen lugnare skritt istället för att pinna på.
Traktorerna och redskapen skulle inte heller äta upp honom nu, så skönt 🙂 Visst är jag på G hela tiden eftersom han tar vara på minsta frihet till det negativa, men snart hoppas jag kunna lita på honom och att han tar till vara på det ansvaret.
