Om sanningen ska fram har mina tårar gjort mig sällskap idag, i förrgår och gången innan det när jag ridit Compadre.

Den här hästen är så lätt att läsa av men så svår att förstå och inte minst att förklara för andra.

Jag var tålmodig och pedagogisk, försiktig och lugn och han bara var aggressiv och hotade med kast, hopp och stegringar hela tiden. Eftersom han kastade sig omkring så ursinnigt som när jag red ut igår kände jag mig fruktansvärt maktlös och utsatt när jag nu satt på en lika energiexplosion fast barbacka i paddocken.

Det urartade aldrig i katastrof men det var hela tiden på vippen så jag fick sluta be honom om det jag gjorde för att inte råka illa ut. Tillslut brister allt och man orkar inte mer, då kommer gråten.. Kan låta som något konstigt, jag vet inte hru vanligt det är att gråta på hästryggen men för min del har det blivit en vana.

Alltid när han nått bristningsgränsen och fått mig sådär hjälplös och ledsen, då är det som att det går upp för honom hur han faktsikt beter sig och så lugnar han sig, skärper sig och lyssnar på vad jag har att säga.

Han är äkta hat-kärlek min prins(korv), allt beroende på omständigheter och dagsform. Det lossnade för oss, både på uteritten i förrgår och idag i paddocken. Han bara gör allt och dansar fram tillslut, enkelt när man inte är så negativ och ser det lite positivt istället 🙂

Knasboll! ..och på söndag ska vi till Elise Nilsson-träning i Akademisk Ridkonst. Det verkar komma en hel del folk så det kanske blir gråta inför publik-premiär 😉 hehe

Imorgon tror jag att vi tar en vilodag, lämnar resten åt ödet på söndag!