Igår red jag ut en sväng till i naturen med Fredrik till fots som sällskap. Äntligen fick vi vår första “normala” ridtur, då Compadre sökte sig framåt istället för uppåt 🙂
Det känns äntligen som han börjar bli balanserad i ridningen och bära upp mig med lugn istället för att uppleva allt som stress och press.
Jag kunde ta skritt, trav och till och med båda galopperna utan några som helst problem. Jag lät honom vara väldigt fri eftersom han var så glad och positiv. Sedan kommer jobbet allt eftersom, just för att behålla den där glädjen och inte rama in honom för mycket utan låta lyckan vara 😉
När vi kom till en väg tyckte vi att vi kände igen oss och visst var det så. Vi var precis vid Idas (Crus ägare) kvarter så vi tog en sväng dit och hälsade på. Tro att hon blev förvånad när vi dök upp där.
Efter lite samtalande gick vi hemåt igen. Lika bra gick det på hemvägen, bara lite piggare/ivrigare. Det gick även väldigt bra att gå över ett dike som han strulade vid lite på vägen. Han verkade tro att jag skulle tvinga över honom, men jag vill att han själv ska ta beslutet och vara stolt över det och definitivt redo för det. Efter två stegringar och mycket uppstressad stämning kom han ned på jorden och insåg att det inte handlar om att “jag skulle bestämma” utan att jag lade fram ett förslag han kunde godta – vilket han gjorde och då var han jätteglad och nöjd 🙂
Fina pojken börjar balanserad sig även mentalt i ridningen, som tagit såå lång tid. Ibland är det inte rena tekniker som tar bort bockningar och stegringar utan kärlek, tid och tålamod <3
Bildtext: Jag och Compadre utanför Idas hus (10 april 2011)
