Igår skulle det bli en dag värd att minnas. Igår skulle jag påbörja den plan som jag tänk över nu när ridningen inte riktigt är första prioritet. När Ida och jag kom ut till stallet var det fullt i ridhuset, jag kände mig allmänt omotiverad och tja det kändes inte som den här dagen/träningspasset skulle ge så mycket.

När det blev tomt i ridhuset några minuter mellan några ridpass smet vi in och tog tillfället i akt att träna lite från marken utan att behöva känna oss i vägen. Tanken var att fortsätta träningen då jag går vid sidan av Compadre och håller i halsringen. Att kunna få honom att följa, känna sig bekväm och avslappnad vid min sida i både skritt och trav.

Jag började att gå på hans innersida i vänster varv, som är enklast. Då spårar han nästan till hundra och följer mig lugnt och det jag ber om i halsringen. När jag byter varv så jag hamnar på yttersidan och “tränger” honom får han lite mer panik och vill fly, men idag gjorde han inga hysteriska försök att spänt kasta sig undan mig och komma lös. Idag fick han bråttom, blev spänd men valde att lugna ned sig och stanna kvar 🙂

Bildtext: Helt enkel “springa vid sidan om”-träning vänster varv (23 feb 2011)

När det sedan var dags för högervarvet på innersidan var jag förberedd på det värsta.. Han är ju stelare i detta varvet och visst att han hade gått nästan på tvären när jag gick på yttersidan men det var iaf. under kontrollerade former istället för kaos. När jag går på innersidan om honom blir det samma stelhet och spändhet och detta gör att hans rumpa faller ut flera decimeter utanför honom. Det blir helt en inkorrekt gång för honom och min position gör det väldigt svårt för mig att kunna påverka honom.

Att han går utanför sig har jag innan upplevt i vänstervarvet på volten i longeringen och även från ryggen – och nu fallerar allt i högervarvet. Det handlar om att han ska forma sig och när han inte klarar det tappar han hela sin hållning.

Jag har försökt ta hjälp mot en vägg i arbetet från marken men då låser han fast sig i framdelen och stannar, eller hastigt framåt. Uppsuttet har jag försökt påverka honom eftersom det underlättar för mig att kunna hjälpa honom från båda håll samtidigt men då går han istället i luften. Minsta lilla sak man ber om blir en enorm press och hans ögon talar så klart genom att spärras upp extremt!

Idag tänkte jag göra det som jag alltid gör med alla andra hästar, men som jag undvikit på Compadre eftersom han är SÅ SNABB att han kommer undan, kastar sig undan och kommer lös. Minsta lilla hjälp blir en katastrof och det är inte värt besväret..

Men idag kände jag att det var dags. Jag lade grimskaftet på yttersidan för att undvika att han böjer in halsen och därmed slirar med rumpan. När han inte lyssnade på linan och jag visade lite tydligare blev han såklart väldigt upprörd och tog det hårt även att jag är så mjuk jag kan. Det blev några flyg i luften och en stegring som vanligt, eftersom han börjar backa och eftersom jag följer med för att inte tappa honom skapar han sin egen mardröm 😉

Men idag lossade vi på så mycket att jag inte kan tro att det va sant. Att Ida var med och fotade var en så härlig bonus eftersom jag nästan alltid tränar ensam eller har en kamera som stänger av sig när den stått och spelat in ett tag.. Värdelöst att ha videoklipp som slutar mitt i ett missförstånd – men så var det inte idag 🙂

Bildtext: Introduktion för det nya “magiska” tygeltaget från marken (23 feb 2011)

Jag känner definitivt att ridningen har hjälpt mig jättemycket från marken nu när jag väl ser hans reaktioner. Tygeltagen som ni ser på bilen ovan tar han riktigt bra istället för att helt flippa och inte ens vilja försöka förstå. Här undrar han, stannar och låser sig, spänner sig när jag vibrerar i linanför att få loss spänningen som faktiskt lossnar (kors i taket) och sedan går vi framåt med bakdelen mitt under sig *LYCKA*

Bildtext: Compadre är spänd och osäker men försöker förstå (23 feb 2011)

Jag använde mig jättemycket (nästan bara) av väggen för att hjälpa honom att hitta rätt. Som sagt, minsta sak blir till världens undergång och jag tycker inte att det ska behöva vara så. Idag raserade bara en liten del av världen, hehe, för som ni ser här på bilden ovan spänner han sig, tänker uppåt när han får panik över vad jag försöker visa och sedan släpper det helt och håller på bilden nedan *skönt*

Jag känner också att han blir så spänd av saker jag ber honom om eftersom han ju haft ont innan när han ska samla sig. Därför blir det dubbelt så svårt när han har jobbigt både mentalt och fysiskt. Men idag har han inte ont, bara komma förbi de där minnena 🙂

Bildtext: Ren avslappning när han försökte förstå, massor av beröm (23 feb 2011)

När han väl slappnade av klev han bannemig helt in under sig med vinklade bakben och som det syns väl på bilden ovan så börjar han slappna av över sin överlinje och tar för sin framåt. Så underbart att se och känna *kärlek*

Bildtext: Testade tom. lite trav och kors i taket det gick helt OKEJ!! (23 feb 2011)

För att verkligen befästa detta moment bad jag honom om några travsteg också. Absolut inte för att pressa eller inte nöja mig, tvärt om. För att verkligen hjälpa honom att komma över sin fobi och bara tänka framåt mer utan att tappa kroppskontrollen. Så fort traven skulle komma korrekt skulle han få sakta av DIREKT.

OCH – traven kom som ni ser, med (till och med) helt okej vinklade bakben, inte helt galet hög form men fortfarande större delen av balansen på framdelen. Allt kommer när det kommer och på den goda vägen vi var på idag kan jag verkligen blicka framåt.

Ridningen som vi ägnat oss åt har verkligen hjälpt oss att komma varandra närmre. Fysisk kontakt, hjälp från både håll men nu är det verkligen dags för mer markarbete – när ridningen nu blir en svårighet istället för att underlätta som jag tyckte den gjort nu ett tag.

Det som är så stort med denna dag är att det är precis detta han flippar för i ridningen, från marken i kapsonen, vid sidan om honom – alltid alltid! Detta har förföljt honom från början och det är idag första gången han verkligen kommer förbi det. Det förklarar ju hur pass spänd och rädd han har varit för att lösa den knuten. Självklart hade man säkert kunna lösa det innan men jag har inte känt att det varit snällt när han mått så dåligt över det. Så fort vi börjar med att mjuka upp honom blir han ledsen och osäker och har därför inte velat utsätta honom för det.

Idag var det han som valde att det var okej och det känns så stort! Så glad 🙂