Dagens uteritt blev spontan i strålande solsken tillsammans med Morgan på Golden och Fredrik (han som brukar vara med mig och fotografera) som enbart ridit ett par gånger förr. Han fick rida Morgans andra häst Kenneh och tillsammans skulle vi tre ut i skogen och pulsa i snön 🙂

Bildtext: Fixar iordning Compis inför ritten (20 feb 2011)

Dock blev det inte lika mysigt som vi hade tänkt oss, eller som jag hade tänkt mig. OCH – gissa vem som stod för den spända/ansträngda stämningen, jo vildhästen Compadre..

Det känns verkligen att vi kommit varandra så nära från marken nu. I ridningen har det också blivit en stor utveckling när vi varit i ridhuset och jag suttit barbacka i skritt och trav. Dock har jag ju känt att det begränsar mig lite när jag sitter barbacka eftersom jag får lite för kort tygel av säkerhetsskäl. Medan det begränsar mig med sadel eftersom det inte känns som jag får samma kontakt med honom då.

Nu har det blivit ridningen med sadel de senaste gångerna eftersom vi varit ute i naturen och ridit har det varit en nödvändighet. Det blir även lite annorlunda ridning ute eftersom han är så extremt på G då och ger jag honom minsta vink av hjälp blir det för mycket för honom att tänka på.

Det enda jag koncentrerar mig på är att han ska gå lite löst mellan hjälperna. Gärna lite längre med huvud och hals men inte för lågt för att ha det där “lagom” så vi har kontakt med varandra men ändå är avslappnade.

Bildtext: Dags att dra.. (20 feb 2011)

Precis samma tanke var det idag när vi skulle ut med pojkarna, dock blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss som sagt. Eftersom Morgan vill rida först med sina hästar gick jag för första gången helt bakom med Compadre. Vi kom lite bakom tjejen som vi red ut med häromdagen men när han började ladda för mycket så fick jag lägga mig framför. Först och främst vill jag ha koll på att hjälpgivningen fungerar och sedan kan det vara okej att träna på att gå bakom, men i dagsläget blir han lite för labil.

Så läget idag var att han var labil större delen av ridturen. Antingen så gick han några steg, helt okej avslappnad, för att sedan sjunka ned lite i snön och tappa balansen så han ville springa på lite för mycket. När jag ber honom att vänta blir han irriterad och frustrerad, ignorerar helt det jag tynger i sitsen, försöker undkomma tygeltagen och skjuter varje kroppsdel åt ett håll.. När jag ber honom om att räta upp sig blir det för mycket och han exploderar upp i luften, eller ännu mer åt sidan eller kör ned huvudet som en unghäst mellan benen och försöker bocka/skutta/hoppa undan.

När situationen idag blev ohållbar och tårarna som sprutade åt alla håll fick jag gå före herrarna och jag tackade gud för att jag överlevt och bad om att få överleva resten av ridturen. Hade jag anat att han skulle blockera sig så EXTREMT mycket hade jag aldrig utsatt varken mig eller honom för detta, för det var verkligen ett spel på liv och död kändes det som.

När vi red mellan träd som var ganska tätt inpå hade jag inte ens chans att vända honom åt något håll och eftersom det då bara var framåt eller nedåt kände jag mig otroligt maktlös. På fria vägar blev det mer uppåt eftersom han då tänkte bakåt istället..

Allt detta låter som en knasig historia kan jag tänka mig men missförstå mig rätt. Han är labil ja, men så otroligt härlig också. Allt från marken funkar ju i princip kanon nu och jag har egentligen bara skjutit upp på ridningen ute eftersom jag anat att detta skulle blossa upp.

Bildtext: En svett liten kille efter ridturen (20 feb 2011)

Nu blir det att återgå till ridhuset ett tag för att lugna ned alla nerver och finna balansen igen. Det har varit så lugnt och harmoniskt att jag hade glömt alla problem som jag fått förklarade för mig om denna lilla pålle.

En stor, svår men ack så underbart lärorik och intressant utmaning med minst lika mycket kärlek och tillit som psykiska spärrar. Den dagen vi är förbi allt detta kommer jag se tillbaka på detta och inte tro att det varit sant 🙂 Precis som jag tänker tillbaka på när han var helt labil och GALEN i markarbetet och i den vardagliga hanteringen.

Men som sagt, det är ridning och kapsonsarbete som fortfarande är riktigt kluriga. Hoppas det blir lika inspirerande och lärorikt för er att läsa om det – och kommentera gärna och fråga eller ha önskemål på vad jag ska skriva 🙂