Bildtext: Jag och Compadre pussas i hagen efter en lyckad dag (20 jan 2011)

I torsdags fick jag, helt plötsligt, ett ryck och bestämde mig helt enkelt för att sitta upp på Compadre efter några depp-(vilo)dagar. Fråga mig inte vart motivationen och lusten kom ifrån, men jag var helt bestämd på att jag skulle rida Compadre denna eftermiddag och det skulle vara lättsamt och trevligt. Skulle han sedan förstöra stämningen så fick det väl bli så, men så länge mitt humör var på topp skulle han inte få hindra mig..

Jag hade, som sagt, sedan vi kom hem från Växjö i söndags tjurat på min lilla obstinata häst och bara låtit honom vara utan träning. Sadeln som jag beställt skulle inte komma förrän om drygt en vecka så därför hade jag inte en aning om när jag skulle ta tag i oss och träningen igen.

Jag kom till stallet och började som vanligt att borsta igenom honom lite lätt och redan här märkte jag av en märkbart stor skillnad!

Trots att jag alltid är försiktig men ändå vanlig när jag bortar honom vid öronen så sliter han alltid upp huvudet innan han hinner tänka. Sedan fortsätter han med detta ett par gånger och när jag då ber honom att ta ned huvudet drabbas han av panik. Så fort paniken har gått över tar han sig samman och tar ned huvudet, osäkert men han gör det. Han får massor av beröm och så kan jag borsta lite försiktigt. Detta har vi upprepat nu ända sedan han kom och visst går det bättre, det går ju inte jämföras med hur han var från början men ändå känns det som om vi inte kommer över den där sista tröskeln.

Idag han jag bara hålla borsten i luften och pilla lite med pannluggen innan han slängde ned huvudet i backen och jag stod väldigt förvånad och bara tittade på honom. Jag upprepade detta igen och samma sak hände även då. Nu fick jag istället lägga ena handen under hakan på honom och visa att det räckte med att han bara höll huvudet i lagom höjd så jag slapp stå på tå (som jag i vanliga fall nästan behöver göra..) Knasboll 🙂

Han tog bettet så fort jag höll fram det och det är någonting som jag annars får stå med några minuter med för att han ogillat detta förr och inte gärna fortfarande gör.

Ridningen var helt knasig. Jag satt upp, jag försökte sitta lagom mycket på rätt sittben och känna in balansen precis så som jag brukar innan allt blir spänt och okoncentrerat och kalabalik. Idag lyssnade han precis så som han gjorde för ett tag sedan, som en dröm! Han bara följde, och visst vinglade det – men vem bryr sig 😉 Han formade sig åt vänster och följde tygeln som om han aldrig gjort något annat (han har vägrat detta förr!) Formen blev nästan för låg men jag lät honom bara vara eftersom han ju i vanliga fall mest irriterat sig på minsta vibration i tygeln och slitit upp huvudet och dragit. Han formade sig lika fint i höger som han är lite stelare i och han FÖRSÖKTE FÖR OSS!!

Min underbara lilla älskade häst kämpade för laget (som är han och jag, hehe) och jag trodde att det skett ett mirakel. Dock vet jag ju hur han fungerar så visst lever jag på de goda dagarna men å andra sidan är jag fullt medveten och förberedd på att en katastrof kan ske redan nästa dag, eller sekund.

Kan ni tro mig när jag säger att han varit precis lika underbar resten av veckan!? Jag kan nämligen knappt tro mig själv. Det här har aldrig hänt förr, jag är överväldigad och helt sprängfylld av positiv energi 😀

Alltså, i torsdags var första underbara dagen, i fredags var andra underbara dagen. I lördags, den tredje underbara dagen, var det upptaget i ridhuset då jag kom ut så jag fick det spontana infallet att rida ut, barbacka och allt (oops!) men det gick verkligen jättebra. Han var pigg och glad och lite väl pigg men som sagt det gick kanonfint. Var enbart ute en liten sväng på kanske 15 – 20 minuter men ändå. Bad om lite trav och låg form och det gick han med på trots den extrema energin. Satt 5 minuter i ridhuset efteråt och kände in allt, som även där funkade prima.

Igår, söndags var fjärde (otroligt!) underbara dagen och då satt jag i ridhuset tillsammans med en annan. Jag red ett lite längre pass, kanske 45 minuter i skritt och trav och började plocka upp nosen på honom lite som hamnar lite lågt och lågt in så han kommer bakom lodplan. Jag har inte velat störa honom alls nu när han är så positiv och glad och verkligen försöker samarbeta med mig, men idag kändes det lagom att be honom om det.

Glad som en GLAD så satte jag upp kameran för att spela in lite för att se hur det det faktiskt ser ut när det känns så härligt. Oturligt nog trillade kameran ned efter några minuter och Compadres första reaktion var ju då självklart att hoppa rakt åt sidan. Barbacka och jag satt inte kvar kan jag tala om 😉 Så, första (och förhoppningsvis sista) avtrillningen på honom är nu gjord men det rörde mig inte överhuvudtaget eftersom allt bara var så underbart.

Tro att hon som red samtidigt som mig blev förvånad när jag ställde mig upp efter dunsen i backen med ett stort leende och bara såg allmänt lycklig ut, hehe! Inte mycket som kan ta ned mig från mina rosa moln nu..

Fantasifull och med barnsligt lyckosökande som jag är vågar jag hoppas på att det här verkligen var värdpunkten/förvandlingen till den riktiga Compadre 🙂

Fortsättning följer, hehe (vem vågar gissa på vad som händer härnäst, tss!)