Vår lilla tripp till Växjö var som vanligt i vårt liv en berg&dal-bana 😉

Lastningen dit var varierande i humöret men mest verkade han bångstyrig och envis. Så efter att han gjort ett krumbukt försök och vänt helt om traskade han på som ingenting – helt på egen hand. När vi var framme i Växjö gick han av lugnt och stilla – wow! Första gången han verkligen är lugn vid avlastning på ett annat ställe *skönt*

Han såg ut att trivas i det nya stallet direkt och var på mycket gott humör. Han kändes trygg i sig själv och när vi busade lite i ridhuset på fredagskvällen var han lika busig som hemma.

I vårt ridhus hemma är det väldigt mjukt och sviktande underlag och här var det ganska hårt istället och vilken skillnad det var på honom. Han gick som en symaskin och såg allmänt stel och stum ut i sin gång. Lite synd, jag som tyckt att han varit så runt och fin i sina gångarter nu på senaste tiden. Men det blir säkert annorlunda när jag kan börja rida på annat underlag än vårt lyxigt mjuka underlag 🙂

På lördagen arbetade jag honom lite från marken i kapsonen och hoppades på att han skulle vara lite mer tillfreds med detta på bortaplan eftersom det alltid går som en dans när vi är iväg på AR-träningarna, men det kunde jag bara drömma om.. Han var spänd, stum och allmänt på tårna.

Väl vid uppsittning var han lika spänd och det är ändå någonting som brukar gå bra nu för tiden, dessutom var han rädd för pallen.. *suck*

Ridningen var också en kaos. Eftersom han mestadels strular eller krullar ihop sig så har jag testat mina sadlar på honom – men båda är för trånga.. Därför tvingas jag rida barbacka och det är allt lättare sagt än gjort ibland.

Jag vet att förra ägaren berättade om att han är extremt smidig och snabb och använder han det för sin fördel och ryttarens nackdel har man inte en chans – och tro mig det är så sant som det är sagt!

Compadre sprang, trippade, studsade och krumbuktade runt som ett skott och jag var inte jättesugen på att hålla minen så utsatt som jag kände mig barbacka. Så Johanna smet och hämtade hennes barbacka-sadel som jag fick låna – och vilket äventyr sedan!

Äntligen hade jag lite mer att säga till om i livet och Compadre blev minst sagt upprörd och bestört över att inte få friheten att göra som han ville. Jag lät honom springa, om han nu ville springa för nu var balansen längre inte några som helst problem. Men han sprang farligt fort och det fanns ingen hejd eller en en tanke på att försöka lyssna på mig. Jag fick ett flertal gånger svänga in honom på en minivolt så han fick tydliga anvisningar av mig och när han stannade massor av beröm. Sedan var det bara att börja om igen och igen..

Tillslut gick det självklart bättre men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken och lite nedstämd över situationen. Precis såhär var det han sprang och sprang när jag satt på honom den första månaden han kom till mig och hade ont.

Gamla smärtor och allmänt dåliga minnen vet vi alla kan påverka oss otroligt starkt och inte minst en häst som inte direkt går att tala med i ord så man kan förklara. Självklart ska dessa känslor komma ut, jag stöttar Compadre i ur och skur – det har jag redan lovat från den dagen jag blev hans ägare. Men samtidigt var detta liksom droppen som fick bägaren att rinna över.

Så länge som jag har kämpat för honom, tålamod och åter tålamod som inte har tycks gjort någon nytta. Skam den som ger sig och det kommer jag aldrig att göra, men ibland orkar man bara inte fortsätta för stunden och då är det dags för en paus. Det här var precis ett sådant tillfälle..

Lastningen hem gick som EN DANS!! Han knallade rakt på och jag kunde inte låta bli att älska honom. Så olyckligt att ridningen är så motsträvig i vårt liv. Även urlastningen hemma gick felfritt, ja helt enkelt perfekt. Han lyssnade på varje steg och väntade hela tiden på mig. Någonting som jag verkligen trott skulle ta år att få bort, att han har rusat ut ur transporten så pass mycket.

Måndag, tisdag och onsdag var jag allt för matt för att lägga något som helst engagemang på Compadre. Jag tänkte absolut inte utsätta mig för någon fara och sitta upp barbacka och någonting annat hade jag helt enkelt inte motivation, lust eller ens ork till att göra.

Jag vet inte vad jag väntar på vid sådana tillfällen, kanske helt enkelt på bättre tider. Under dessa dagar letade jag även efter ny sadel eftersom jag på något vis behöver komma vidare med detta rid-dilemma..

Min problemlösnings-kärlek brinner starkare än någonsin tillsammans med denna häst, som fann mig i livet. Utvecklar mig mer än någon annan! (en stor förmån!) Men som alltid, när det gäller en själv är det mycket svårare att hantera eftersom man har en annan känslomässig sida som spelar in då på ett speciellt sätt.

Vi får se när jag skriver här igen, när jag tar tag i mig och Compadre..