I förrgår..
fick jag en spontan känsla när jag var hos Compadre – idag ska jag rida!
Han var så duktig, lite skeptisk och började med lite väl snabb takt i skritten. Men helt annan rörelse i ryggen på honom nu verkligen. Minns honom som mycket mer stötig..
Jag hade en repgrimma som jag lånat av min goda vän Morgan (www.morganstrålman.se) eftersom den ligger an mjukt och känns direkt.
Det var bara skritt och mys idag, inga krav alls. Bad honom om att gå på volt och försöka forma sig aningen. Kändes verkligen jättebra!
Duktig kille! *så stolt*
Igår..
tänkte jag att jag skulle sitta upp igen och bara upprepa gårdagens skrittarbete. Lite kaos i känslobanken blev det dock..
Ett utbrott fick han innan uppsittningen som vanligt. Speciellt
ofokuserad eftersom en vän var med och skulle fota, och då var han
väldigt spänd när han stod där och bara såg allmänt skräckinjagande ut.
När han fått sitt utbrott coolade han ned..
Jag satt upp och han drog iväg i sin “sken”-skritt (minns den väl) direkt. Efter några varv
stannade han, fick beröm i form av klapp och morot.
Sedan försökte jag styra, stanna och sedan
morot. Upprepa detta och nöja mig med det lilla eftersom det minsta som min vän som var med rörde på sig i andra ändan av ridhuset distraherade Compadre..
*suck*
Ibland är det bara så jobbigt att han en krävande pålle. Hade inte
riktigt tålamodet idag. Men jag beslutade mig ändå för att fullfölja så
det skulle bli positivt och sedan sitta av.
Det enda jag koncentrerade mig på var att med så små hjälper som möjligt
få honom att följa tygeln, svänga, gå på volt. Inga avancerade grejer
alls men nog så svårt för oss för tillfället.
Så fort det började gå bra råkade min vän prassla med sin jacka och
Compadre tappade fokus och lyssnade ingenting på mig, blev samtidigt
rädd och allt för vaken för allt och inget.. Kaos!
Till slut fick jag sitta av och visa från marken, vilket resulterade i
lite mer kaos, för att hastigt vända i totalt lugn. (Compadre är en
speciell pålle eller?! haha) ..och så kunde jag åter sitta upp. Då gick
det jättefint för det mesta.
Problemet var högervarvet – som vanligt – där han bara inte kan gå på
volt, tycker inte Compadre. Men så fort han lyssnade och verkligen
försökte, fortfarande med ett öra mot vad personen i andra sidan ridhuset, så fick han mycket beröm
och jag satt av.
Då gjorde jag lite lek och träning fritt från marken eftersom han kan
det väl, känner igen sig och då stärker sig för att få ett skönt och
avslappnad avslut på dagens lilla pass. Men inte idag..
Han gjorde inte det han i vanliga fall så väl (nu mera) vet om, att han ska följa mina rörelser istället för att motarbeta dem.
Efter några svordomar ut i luften och Compadre som nonchalant gått raka
vägen ifrån mig tog jag hjälp av repgrimman för att visa vägen (folk
stod även på kö in till ridhuset, som vi behöver boka tider till) och då
funkade det kanonbra och han attityd och känsla ändrades.
Han är så speciell kludden! Han vägrar tro på sig själv, blir likgiltig
och nonchalant, rädd eller stor i sina rörelser. Detta kunde förstöra
för oss i flera dagar/veckor innan, som om jag krossade hans hjärta när
han eller jag missförstod. Men nu, som underbart är, tar det några
sekunder/minuter och så kommer det som ett brus genom hela hans kropp.
Han tuggar belåtet och bara vänder på en 25-öring 🙂
Skillnad, absolut! Men ibland är det lätt att se dagsformen och ha
förväntningar på en lugn, stillsam och lätt träning – och så blir det en
nivå som snarare verkar som omöjlig.
Glad dock att det vände så fint!
