Skapad 21 okt 2010, kl: 10.21
Historik
En vecka har nu gått sedan besöker hos Equiterapeuten Mia och vi har minst sagt kämpat på med skogspromenaderna..
Jag
hade sett fram mot att bara få ta det lugnt och skönt i skogen
tillsammans med Compadre och bara finna varandra utan ha några som helst
krav eller mål – Förutom att ta sig runt en sväng i skogen och komma
hem helskinnade! Vilket ju var lite lättare sagt än gjort..
Som
ni sett på mina inlägg har det verkligen varit en berg&dahlbana i
skogen av känslor som aggressioner, rädslor, överreaktioner,
nyckfullheter och rena dumheter!
I mitt huvud har jag haft en
mycket simpel plan (trodde jag!) att jag skulle gå först eller vid sidan
om Compadre. Han skulle gå med i lagom takt och få friheten att göra
lite vad han ville så länge han hade någolunda koll på mig för ren
säkerhet. Sedan skulle våra skogspromenader få bli det de blev – det
skulle tiden själv få bestämma.
Tiden har också bestämt kan jag
lova, aldrig hade jag trott och minst av allt hoppats på att Compadre
skulle stå mer på bakbenen än på alla fyra hovarna..
Från början
var det rädslor som förstorades, som vi kunde lösa relativt snabbt
eftersom jag mest väntade ut honom. När han i ren desperation sökte
flyktvägar utan att jag ens bett honom och sedan sade att jag skulle
stanna hos mig var det uppror i den lilla fuxkroppen.
Detta
började redan de första dagarna och jag fick ont i magen av hans
beteende eftersom Mia noga instruerade mig att enbart ta lugna och
stillsamma promenader. Hon (och jag) tror inte att alla dessa skador
uppkommit av en olycka, dvs. att han gått omkull eller något annat, utan
av rena psykiska spänningar.
Av hans psykiska beteende och
fysiska skick att döma tror jag att det börjat i två ändar, psykiskt och
invärdes (i organen). Att det ena har slagit ut det andra.. och när det
gjort ont och han försökt men fortfarande haft ont så har det liksom
slagit över för honom.
(Ska skriva ett utförligt inlägg om Compadre så ni alla får rätsida på vem han är!)
Hur
som helst, så var det ju väldigt viktigt att han skulle ta det lugnt så
inte spänningarna kommer åter. Man kan ju inte bli perfekt efter en
behandling men förutsättningarna skulle vara de bästa med lugn och ro.
Men
efter denna vecka har det som sagt varit en hel del känslokrockar i
skogen. Det kvittar hur jag ber honom så passar det inte. Antingen så
blir han spänd och rädd, eller arrogant och nonchalant – lustigt
ombytligt..
Jag har försökt att bara vara, hålla mig till planen
om att han ska ha en lagom ram som han ska acceptera så accepterar jag
att han gör lite vad han känner för. Men hur bra går det att kompromissa
om man inte är två om det.
Senast igår gjorde han sina kända
“kasta och stegra sig snett bakåt och sedan vända runt” så jag näst
intill tappar honom och slungas som en vante (en envist ihållande vante)
i andra änden av grimskaftet, hehe. Såhär i efterhand kan jag skratta
lite åt hur det faktiskt ser ut, men i stunden är det både frustrerande,
irriterande och ledsamt..
Som vanligt skenar mina inlägg iväg när jag väl engagerar mig och skriver ingående – så åter till inläggets rubrik:
Så, vad händer nu?
Jo,
jag fortsätter som tanken var från början – jag har liksom inte något
val. Eller visst har jag ett val, och det valet var att ta hand om
Compadre och ge honom ett värdigt fortsatt liv när det mesta gått snett
för alla inblandade. Därför får det ta den tiden det tar och tydligen så
finns det en rad olika känslor och minnen som han verkligen behöver
utagera och bearbeta.
Visste ni att..
..hästar
behöver återuppleva en situation rent känslomässigt för att att kunna
bearbeta den. Det förflutna kommer ifatt dem och genom att ta sig an
exempelvis ett trauma blir reaktionerna de samma som förra gången de
upplevde det och så vänder det när de är redo i sig själva.
Jag
arbetar efter detta om jag märker att jag arbetar med en häst som lätt
överreagerar eller ständigt missuppfattar mig. Genom att fortsätta som
vanligt och låta hästen göra det den gör, exempelvis bli rädd eller arg,
så vänder det till slut om man väntar ut dem.
Mest krävande är
de situationer när en häst har dåliga minnen av tillrättavisningar
eftersom jag hela tiden får icke önskvärda reaktioner men behöver ha
tålamod och tillit till situationen och lita på att det vänder.
Hitintills
har jag aldrig känt fel på dessa känslor och en märkbar skillnad
syns/märks sedan på hästen som blir väldigt avslappnad – som när man
gjort någonting duktigt och sedan sjunker ner i soffan och ler belåtet
😉
