Skapad 27 okt 2010, kl: 19.30

Kallt och ruskigt, mörkt och regnigt – när jag och Compadre gick på
transporten tidigt på söndagsmorgonen. Dagen innan hade vi tränat på
självlastning med en annan transport och det gick även helt okej i den
här denna morgon men jag vill inte stressa så jag hade tillkallat en
assistens 😉 Victoria som hjälpte mig.

Väl framme hade det
ljusnat och avlastningen gick lite hastigt, men helt okej. Jag stod bak
och lastade ut honom på egen hand så jag känner mig ändå nöjd eftersom
det var ett helt nytt ställe för honom.

Det kändes skönt att se
honom cool i boxen. Han ställde sig lugnt och tryggt och började tugga
på det medhavda höet. Han höll sig väldigt fin hela morgonen och första
passet gick även det som en dans 🙂

Jag känner ju, som sagt, mig
väldigt osäker på honom för tillfället eftersom vi är mitt i en
utvecklingsfas där han helt plötsligt får nervösa sammanbrott när han
varit hur stillsam och härlig som helst.

Jag berättade för Elise
hur läget var och hon tog mycket hänsyn till detta. Det var inte någon
större skillnad på träningen eftersom hon hela tiden har sett
spänningarna i Compadres kropp och rättar sig efter dessa. Det känns så
skönt att ha träna för någon som inte vill stressa fram någonting förrän
hästen är helt redo *nöjd och glad*

Vi arbetade först
stillastående och det kändes mjukt och följsamt, Compadre var hur
underbart lugn som helst och det värmde SÅÅ i kroppen på mig. Elise såg
hur väl han var med mig så jag fick ta igenom halvhalter böjd som om han
inte varit annat än avspänd. Visst kom det aningens spänningar i
kroppen, men då gjorde vi bara om och bad honom att slappa av igen –
vilket blev fint 🙂

Så länge hästen inte är spänd – alltså
avslappnad – talar dem om för oss att det är okej, och att den är med
oss. Då är det ett godkännande till det vi ber om. Är man bara
uppmärksam för detta kan vi inte skada våra hästar. Hur sedan den
känslan känns och vem som vet hur, är en helt annan femma, det är därför
det är så underbart att ha någon som står över ens huvud och hjälper
till!

Vi gick tillbaka till stallet där han fick vila medan vi åt
lunch. När jag sedan kom tillbaka för att ta ut honom för det andra
passet kände jag att det fanns aningens mer spänning i hans kropp men
vad var det att tänka på – nu var det träning hur som helst..

..och träning blev det – på avslappning !

*
Glömde förresten berätta att det självklart var fart och fläkt i i
ridhuset när vi stod kvar där några minuter efter första träningen. En
stol gick sönder och brakade till mitt framför mig och Compadre så
tjejen som satt på for omkull. Gissa om det fick upp adrenalinnivån i
kroppen.

Bara några minuter efter det hade hänt och jag tyckte
att han kommit ned på jorden igen skulle jag ta på honom regntäcket
innan vi skulle ut i regnet tillbaka till stallet igen. Precis när jag
knäppt på alla knäppen och spännen förutom bakbensjorden på andra sidan
kom en kvinna i gruppen fram till mig och talade lite, frågade lite om
Compadre och sade just att han såg så himla lugn och avslappnad ut ju.

Jo, visst 🙂 Det är alltid kul att höra, men svårt att förklara just när han har sina avslappnade stunder.

Under
tiden kom Sabina, en annan i gruppen fram till oss, men stannade upp
vid sidan om, typ vid flanken, på Compadre och jag såg i ögonvrån hur
han kikade misstänksamt mot henne. Jag såg att Sabina även såg detta så
hon strök honom mjukt över sidan som man ska göra (på vanliga hästar)
men som gjorde Compadre ännu mer misstänksam. Precis som om han tänker:
“Ohooo!! Nu försöker hon lura mig att hon är snäll, fy vad läskigt hon
TAR PÅ MIG!! Men mig lurar man inte så lätt, bäst att fly!!”

Jag
lät ändå Sabina fortsätta att sätta dit bensnöret, som jag förstod att
hon skulle göra, och tänkte att detta var ganska bra “test” för att se
om han faktiskt skulle låta henne sätta dit det eller få ett ryck.

Gissa
vad!? Det blev ett ryck.. Med ett skutt, kast åt sidan kom han undan
den sabeltandade Sabina som minsann inte skulle få smaka på honom. Sedan
var det dags för mig att få kontakt med min häst som var helt inne i
sin lilla mardröms-värld och så satte jag själv dit bensnöret – inga
problem!

Sabina fick sedan hälsa på honom och efter det
“lådsas-sätta dit bensnöret” för att det skulle vara okej. Han tittade
med “misstänksamme Compadre”-ögat under tiden men lät trots allt
hemska-hemska Sabina röra honom.

Jag ska då tillägga att Sabina
var väldigt mjuk och lugn när hon gjorde detta så därför lät jag det
vara. Annars hade jag övervägt att göra det själv och öva med någon
annan senare.

Nåväl, tillbaka till andra träningspasset som jag
tror ni ville läsa om 😉 Men jag ville ändå berätta om detta så kanske
ni förstår hur lite som krävs för att uppröra denna lilla herre.

Compadre
var som en spänd fiolsträng efter den lilla skritt-turen till ridhuset
och under träningspasset också. Det kändes ändå härligt att Elise tog
helt hänsyn till detta och kom på fenomenala övningar som gjorde susen
för både mig och Compadre också.

Vi struntade nu helt i
halvhalterna som vi även hade arbetet med i skritten på första passet
men nu bytte vi helt linje eftersom det var en helt annan sinnesstämning
nu. Vi arbetade istället utmed långsidorna och tog hjälp av väggen som
lugnade och så gav vi oss på lite slutor och öppor i skritten.

Jag
som alltid hjälper mina “elever” i början genom att kommunicera med
hästen så den blir säker och samarbetsvillig, för att sedan instruera
och hjälpa till när hästägaren på egen hand klarar ut resten, fick
prestationsångest som attan – vilket kändes väldigt ovant.

Elise
gav mig kritik för att inte våga ta för mig och våga tro på mig själv
och min häst – något som jag själv säger till de som tränar för mig. Tro
att jag fick mig en moralkaka av mig själv som lockade till skratt 🙂

Lärde
mig otroligt mycket om mig själv på detta passet – och förstod
verkligen innebörden av det man brukar säga att det är lättare att se
och hjälpa andras med sina problem än sina egna! Så, nu ska jag börja
spela in mig själv så ofta jag kan för att “träna för mig själv” som jag
gjorde mycket i början.

Haha, vad långt det här blev. Hoppas det
var värt lässtunden – kommentera gärna så jag vet vad ni tyckte om det.
Försöker skriva så ni tycker det känns intressant och spännande så
därför är feedback jättetrevligt att få !!