Bildtext: Jag och Compadre diskuterar lite trevligheter över en morot (31 okt 2010)

Den sista tiden har varit helt underbar! Det har ju varit en hel del
upp&ned hela tiden med Compadre men så som det känns nu vågar jag
nog tro att det inte blir riktigt så stora kontraster 🙂

Det svåra med den här lilla herren är att samtidigt som han är väldigt lyhörd och vaken, vilket lätt leder till nervösa sammanbrott och spänningar, så är han ganska tuff och hm.. Jag skulle inte vilja säga säker men ändå är det nog det ord som beskriver bäst. Han är säker i sig själv i och med att han definitivt är på sin vakt och inte tillåter vissa saker, men han gör det med en osäkerhet. Väldigt svårbeskrivet!

Som exempelvis då vi var i ridhuset häromdagen. Då tror han sig definitivt veta att jag ska kräva en hel rad med saker och då är det lika bra att bråka om saken så jag inte tillåts vara dum. Han har alltså typ “låga tankar” om andra och därför blir han spänd av sin rädsla och då är han beredd på allt, överreagerar och letar utvägar istället för lösningar.

Allt jag bad honom om i ridhuset häromdagen var att han skulle följa lugnt och försiktigt i nedåt-framåt-sökning, men efter det missförstånd som skedde för säkert en månad sedan då det blev ett litet ryck i kapsonen förknippar han både kapson och ridhus med MONSTER-ATTACKER!!

Så, det börjar med att han spänner sig, sedan försöker jag bara stå kvar och visa vägen lugnt och metodiskt. Efter en liten stund när det enda han gjort är att bara söka utvägar och allt mer hoppa omkring och reagera negativt på minsta vink från mig så ber jag honom att faktiskt lyssna på vad jag har att säga och så går jag från uppgiften (nedåt-framåt) till att bara be honom gå framåt och inte vara så skuttig i kroppen.

Då börjar stegringarna som snart eskalerar i fäktningar med frambenen. När han har fått hålla på såhär en stund så kunde jag innan inte komma någon vart (har aldrig mött en häst där jag verkligen har fått “ge upp”) men det är som om han fajtas med sina egna inre demoner – vilket jag fortfarande tror att han gör.

Men nu, senast så kom en otroligt härlig vändpunkt! Mitt tålamod rann av mig och jag blev trött på att vara schysst och försöka visa när han inte ens ger mig en sekund av tro. Så jag tog honom bort från mig ganska kraftigt och stod uppgivet kvar beredd att återigen låta tiden utvisa vart vår resa skulle leda oss..

..och det var där det kom – vändningen!

Han vände helt om och kom fram till mig efter några travsteg bort. Sedan stod han kolugn vid min sida och jag kunde fråga honom om en nedåt-framåt-sökning, vilket var okej. Sedan kunde vi träna några steg på det vi gått igenom på senaste AR-träningen.

GLAD!!

Efter detta har vi också haft underbara dagar. Gått promenad i över en timme och han var hur fin och fokuserad som helst men ändå fri att ta för sig och göra det han ville på vägen. Var det saker som var läskiga lyssnade han av mig och när jag sade att det var okej att gå så gjorde han det.

Den värmen som omsveper mig när jag och Compadre verkligen “klickar” som vi gör nu är helt obeskrivlig. Den känslan tar nog priset i mina hästupplevelser och erfarenheter.

Jag känner mig väldigt nyfiken på hur allt ska gå, hehe! På torsdag är det dags för återbesöket hos equiterapeuten och ja allt, när vi ska kunna börja träna på riktigt. Om han fortsätter vara spänd i allmänhet!? ALLT!

Puss & kram 🙂