Skapad 25 okt 2010, kl: 13.09
Ja, så var det ju dags för AR-träningen denna söndag som jag sedan länge
varit anmäld på. Eftersom det är bindande anmälan kändes det ju lite
snopet när det visade sig vara så extremt mycket problem i kroppen på
Compadre när jag varit hos Equiterapeuten.
Min första tanke var
dock att träningen skulle vara bra ändå eftersom det är så 100 % upp
till hästen vad som görs i AR-träning för Elise och eftersom jag skulle
ha gått en vecka i skogen och bara lullat då så vore det bra att “hålla
riktningen” med träningen. Sedan fortsätta lugnt i skogen efter
träningen och bara känna in Compadre både fysiskt och psykiskt för vad
han är redo för. Men..
..under veckorna som gått sedan besöket
hos Equiterapeuten har jag fått flera tankeställare av en rad olika
personer, från både de som vill oss väl och bryr sig med äkta värme.
Även från dem som inte riktigt förstår det speciella som jag vill ge
hästar och i synnerlighet den pålle som jag förhoppningsvis ska ägna en
herrans massa år med framöver.
Men, i slutändan så blev det ändå
att jag åkte på kursen eftersom det inte fanns någon som kunde täcka upp
åt mig och därför skulle jag ha fått betala vare sig jag tränade eller
ej – därför åkte jag.
Kan erkänna att jag både kände mig lite
besviken över att behöva lägga så pass mycket pengar och tid på
träningsdagen när jag och Compadre haft sådana extrema upp&ned
veckor..
Det som mest oroade mig var om han skulle vara i luften
mer än på marken så som han varit i skogen. Trots att jag inte har någon
stress eller press på mig mer än min egen självanalytiska förmåga att
vilja LYCKAS – förmedla, så känns det aldrig kul att stå framför ett
gäng människor när man är mitt i en känsloförvirring med sin häst.
Hur detta gick återkommer jag till i ett senare inlägg 😉
Så, fortsättning följer..
