Det var även idag en sväng på ängen, det blev i mörkret. Tella var till en början fin och bra, hon höll sig även sådan länge och vi kunde ta igenom mycket saker.
Sedan kom flippet, som den andra gången där det slutade i katastrof.. Men inte idag! Idag löste vi det, helt plöstligt så bara kom hon ned på jorden och vi kunde fortsätta.
Jag kunde till och med avsluta med att skritta av henne på nästan lång tygel.
Det kändes väldigt skönt att hon fick ett ryck, med sina dumheter och att det verkligen kom och försvann på en och samma ridtur. Det finns hopp minsann, speciellt med tanke på att det mest handlade om muskulärt arbete efter några minuter istället för “rangordning” som det kändes som förra gången.
