Compadre's blogg

Efter helgens vila hade jag hoppats på att Tella skulle ha tänkt över sina handlingar i fredags..

Tränsningen och sadling började med bråk, suck. Hon tog inte åt sig av mina tillsägelser när hon slänger med huvudet vid sadlingen och vid tränsningen var hon bara sur och upprörd på både omgivningen och mig.

Jag fick väl lite hopp när hon tillslut coolade ned sig och jag såg hur hela hästen genomgick som en förvandling på ett par sekunder; från hisp-maja till kolugn. Det som löste allt var att jag fick influera tränsningen som ett “trick” och avsluta med morot när hon verkligen skötte sig, det fungerade mycket bra.

Jag satte mig idag i paddocken för att enbart mjuka och checka av hur hon skulle kännas, med inga som helst förväntningar.

Jag blev verkligen positivt överraskad!

Tella kändes verkligen jättefin och samarbetsvillig. Jag krävde inga underverk men hon bjöd verkligen till och jag märkte att hon ansträngde sig. Det verkade nästan som om hon tänkt över sitt beteende från förra ridpasset.

Hon är verkligen så kanon i paddocken i allmänhet. Idag tog vi det säkra före det osäkra och red där eftersom jag inte vill stressa upp henne i onödan. Men en dag är det dags att bita i det sura äpplet och ge sig ut på ängen igen, bli rikare på erfarenheter och bryta gamla mönster.

I fredags var en helt perfekt dag för en ridtur på ängen med klarblå himmel och solsken. Jag lindade benen, krängde på mig mina ridstövlar och använde fintränset. Tyvärr var det inte fin-humöret på Tella den här dagen..

Jag började med att skritta fram, lite lätt böjning och ställning, men vi hann inte mer än att värma upp några minuter förrän Tella hade helt andra planer.
Hon fick syn på några personer på vägen som ligger en bra bit från ängen och dessa skulle hon bara kolla på.

När hon stannade upp, spände till sig i hela kroppen och stirrade stint med huvudet rakt upp i luften försökte jag lirka loss henne lite för att fortsätta. Men på bara några sekunden var hon ursinnig över att jag bad henne lyssna på mig.

Jag fick ta större och större tygeltal för att kunna få kontakt med henne, men situationen förvärrades drastiskt och på bara ett par minuter satt jag på en häst som fullkomligt kastade sig omkring på ängen. Upp, åt sidan, fram, bak, oj oj..

Jag satt av och sade till att jag inte tolererade det fruktansvärt illa beteendet och när jag satt upp igen skärpte hon sig lite, men gränsen var hela tiden hårfin.

I vanliga fall har Tella sagt ifrån för att jag kommit åt henne i arbetet, men idag handlade det helt om att hon ville ha koll på en annan sak som jag inte tillät henne att ha. Rangordning!

Det var en katastrof.. Tella förklarade i stort sett krig, som jag försökte avleda men förgäves. En liten stund fick jag kontakt med henne och vi kunde arbeta något så när, men precis när jag skulle avsluta fick hon nog igen. Det är inte hennes fysiska begränsning som spelar henne ett spratt, för hon har all kapacitet den här hästen. Men när hon tycker att det är nog, då är det nog.

En ynka avskrittning slutade med “blod, svett och tårar”. Jag gick hem med Tella, en häst som inte var kontaktbar och inte ens från marken. Jag kände mig uppgiven, verkligen.. Jag avskyr när det går så illa, när jag känner mig så handlingsförlamad, men har hästen bestämt sig på förhand så är det viktigare att ge sig för dagen och inte se det som ett misslyckande. Förhoppningsvis har hästen lärt sig någonting av situationen trots att det känns lönlöst, men den var inte redo att lösa det just den här dagen.

Vi får se..