Igår skulle jag och en kär vän ut i naturen medan mörkret höll på att falla. Det var jag på Tella och min vän på Loppan.
Tyvärr har Tella fått skav av det bettlösa tränset på nosen och jag har inte hunnit fixa något nosludd som skyddar, så det skulle bli för mig att rida med bett. Hm, undrar hur det skulle gå?!?!
Det gick ju kalasbra!! – verkligen 🙂
Jag red först, Tella var så jätteduktig och höll sig i skinnet hela ridturen. Hon verkade inte ens behöva anstränga sig utan trivdes nog med både sällskap och tempo.
Det enda jag kan klaga på om jag ska försöka vara kritisk är att hon gärna vill bli lite lång i skogen och inte riktigt samlar sig utan drar istället iväg eller exempelvis gör en stor avsaktning till trav mitt i en galopp.
När vi var på hemvägen och travade lite det sista började hon bli stark och stum istället för följsam och mjuk. Jag kunde faktiskt ta tag i henne och hon lyssnade fint efter bara en liten volt åt varje håll.
Jag har märkt att hon har börjat vingla rätt bra nu, hehe. Det ser jag som någonting positivt för innan har hon varit så stel och stum och därav protesterna. Nu när hon vinglar är det bevis på att hon börjar mjukna men inte riktigt klarar av att balansera upp sig. Det här känns bra!
